Bo Vinnerljung och annan forskning om samhällsvårdade barn

För att man kan och vill kanske? Men skämt och sido så är det här ett väldigt konstigt sätt att resonera. Trådstarten tar upp forskning som visar att det går uselt för samhällsvårdade barn. Att i resonemanget mot denna forskning anföra argumentation som går ut på att alla barn som omhändertas omhändertas på skälig grund är närmast att betrakta som ett cirkelresonemang. Frågeställningen är ju i praktiken vad som är definitionen av skälig grund och om den skäliga grunden är för löst satt. Om man sätter som ett axiom att alla omhändertaganden sker på skälig grund så finns det inget mer att diskutera.


Det finns ingen statistik på hur många barn som omhändertas på BB. Men från Socialstyrelsens statistik kan man läsa att det omhändertas ungefär dubbelt så många barn 0-3 år som det omhändertas barn 4-6 år respektive 7-9 år. Överomhändertagandet i den första gruppen skulle kunna motsvaras av de föräldrar som är kända av socialtjänsten sedan tidigare och får sina barn omhändertagna i samband med eller kort efter förlossningen. Om du googlar lite kan du också se att en ganska stor andel av tidningsartiklarna av snyftkaraktär där föräldrar gråter ut mot den stygga socialtjänsten handlar just om spädbarn som blivit placerade. Det är ju inget bevis för någonting eftersom just spädbarnsföräldrar kan vara extra motiverade att gå till media och media extra motiverade att skriva om det. Men att spädbarnsomhändertaganden är mer än ett försumbart fenomen kan nog sägas vara säkert.


Enligt Vinnerljungs studie Suicide attempts and severe psychiatric morbidity among former child welfare clients – a national cohort study från 2005 så är självmordsfrekvensen för omhändertagna barn mer än fem gånger så hög som för övriga barn (intressant nog så ökar självmordsfrekvensen med ökande placeringslängd). Det är väldigt många barn där som inte fick ett bra liv.


Se t ex Doyle 2005.

Det är inte alls ett cirkelresonemang, du behöver helt enkelt andra argument än en jämförelse med icke-omhändertagna barn i samma system. Exempelvis kunde man, fast det vore dyrt, jämföra mellan olika länder, låta identifiera fall där barn enligt svensk praxis skulle ha blivit omhändertagna, men där socialtjänsten i det andra landet valde att låta dem förbli med föräldrarna, och sen se hur deras utveckling jämför sig med barn i Sverige som omhändertagits på liknande grunder.

Jag säger absolut inte att det inte sker några oskäliga omhändertaganden. Men nu talade vi om struktur och statistik, inte enskilda fall. I enskilda fall finns det garanterat barn som fått det bättre av att inte bli omhändertagna, liksom barn som verkligen hade behövt bli omhändertagna men inte blev det. Inget system är perfekt och i synnerhet inte gällande sådana känsliga frågor där alla inblandade har starka skäl att förvanska sanningen. Dock har biologiska föräldrar gott om möjligheter att överklaga och kräva "sin rätt" till barnen, så att verkligt bra och engagerade föräldrar skulle bli av med sina ungar på vad du verkar anse godtycke förefaller rätt orimligt. Då handlar det mer om föräldrar som inte är så jävla bra men inte heller tillräckligt kassa egentligen, som inte orkar bry sig eller inte fattar hur man gör.

Jag kan ge dig att bland gemene man verkar det finnas ett tänk om familjehem som rena rama idealfamiljerna. Allt som är dåligt hos de biologiska föräldrarna kommer bli perfekt på familjehemmet och allt som var bra hos de biologiska föräldrarna kommer bli minst lika bra hos familjehemmet, så verkar somliga tämligen naivt resonera, och ylar därför efter omhändertaganden även för mindre brister hos de biologiska föräldrarna. Men det behöver inte betyda att den genomsnittliga socialsekreteraren resonerar på samma sätt.

Det händer säkert att barn omhändertas för säkerhets skull. Men var är egentligen alternativet? Att barn riskerar att bli misshandlade, våldtagna eller mördade är inget att lattja runt lite slappt med.

Både källorna och forskningen är givetvis helt otillräcklig, men det är som det brukar vara inom socialvetenskaperna. En jämförelse mellan olika länder som du beskriver det är inte möjlig. Av den enkla anledningen att det inte finns något som kan sägas vara svensk praxis.

Det i sig själv är ett rätt bra argument för att omhändertaganden i Sverige sker rätt godtyckligt vilket stärker värdet i registerstudier i stil med Vinnerljungs. Att det finns mycket godtycke i systemet är inte svårt att bevisa, det räcker att kika på de kommunala siffrorna som varierar enormt. År 2016 bodde 1,63% av barnen i den mest omhändertagande tiondelen av kommunerna i fosterhem. Motsvarande siffra för de 29 (en tiondel) minst omhändertagande kommunerna var 0,12%. En sådan skillnad kan inte förklaras med olika sociala förutsättningar utan måste till största delen bero på skillnader i socialtjänsternas arbete, dvs praxis är helt olika i olika delar av landet.



Är det här något du vet eller gissar du bara? Det jag vet om systemet är inte att det är särskilt lätt. Visst kan du överklaga till rättsväsendet när socialtjänsten har tagit ditt barn, men det är svårt för både dig och rättsväsendet att övertrumfa socialtjänsten som har utredningsresurser ni inte kan mäta er med och som dessutom har fysisk kontroll över barnet och åtminstone till delar kan styra vad barnet ska och inte ska säga.

Nu kommer jag inte ihåg var jag läst det men någonstans har jag läst att det vanligaste skälet till att LVUade barn kommer hem till sina föräldrar är det som kallas sammanbrott, ett oplanerat avbrytande av fosterhemsvården som beror på att barnet rymmer från fosterfamiljen/barnhemmet (mindre vanligt) eller att fosterfamiljen/barnhemmet kastar ut barnet (mer vanligt). Det näst vanligaste skälet till att barnet kommer hem igen är att socialtjänsten ändrar uppfattning och inte längre anser att vård behövs. Först på tredje plats kommer rättsprocesser i föräldrarnas favör. Det är alltså inte särskilt vanligt.


Jag kan inte säga att jag känner igen mig i din beskrivning. Men det är fullt möjligt att du har rätt. Däremot har jag flera gånger noterat, främst i trådar här på Flashback, att folk instinktivt tycker att föräldrar som missköter sig ska bli av med sina barn. Vilket kan vara lätt att slänga ur sig på ett internetforum, men man måste också tänka på vad alternativet är och om det verkligen är bättre.


Det är bara 1-2 barn som dödas av sina föräldrar i Sverige varje år. Gissningsvis (det finns som sagt ingen statistik på det) är det försumbart få barn som omhändertas för att deras fysiska hälsa är direkt och allvarligt hotad. Övriga blir placerade av betydligt luddigare skäl där någon socialsekreterare känner mer eller mindre befogad oro för barnets emotionella/psykiska/kognitiva utveckling.

Just i den här frågan kan man för övrigt approximera fram ett svar genom internationella jämförelser. Sverige omhändertar ganska många barn internationellt sett, åtminstone om man jämför med utanför Skandinavien. I Spanien omhändertas t ex bara en fjärdedel så många barn som i Sverige. Nu har jag inte tid att kolla upp siffrorna för mord och våldtäkt mot barn i Spanien kontra Sverige, men min gissning är att det inte är några dramatiska skillnader däremellan. Och då kan man fråga sig om de där extra femtontusen barnen som Sverige har omhändertagit jämfört med Spanien egentligen verkligen är värda det?

Föräldrar som vanvårdar sina barn borde kanske få en andra chans, om inte barnens situation är för allvarlig. De borde få möjlighet till obligatorisk utbildning och stöd. Funkar det ändå inte måste barnen tas om hand, vi kan inte lämna utsatta barn i sticket. Det är min mening. Frågan är hur vi kan få fram fler bra fosterfamiljer som kan ge kärlek och kontinuitet till barnen.

Det finns just nu en tråd om ett föräldrapar som nästan dödade sin sexåriga dotter genom att tvångsbada henne i iskallt vatten. Hon är nu omhändertagen av de sociala myndigheterna. TS, är detta i din mening ett onödigt omhändertagande?

Vad säger du om barnet till veganföräldrarna, barnet som höll på att svälta ihjäl? Var det också en onödig placering av barnet?

Hade vi kunnat utforma barnhem där alla barn växte upp till lyckliga nobelpristagare skulle vi givetvis placera alla barn där och helt skippa det här med föräldraskap. Men sådana barnhem finns inte. Lika lite som det finns ett överflöd av stabila och kvalitativa familjehem. Frågan är inte hur det borde göra utan vad vi kan göra med de resurser som finns till vårt förfogande. Givet de resurserna så är frågan snarast om vi bör lämna barn i sticket hos sina biologiska föräldrar eller om vi bör lämna dem i sticket i fosterhem? Frågan är komplex men forskningen tycks antyda att vi bör lämna fler barn i sticket hos sina föräldrar.


Varken du eller jag vet något om enskilda fall, varför det inte är någon mening med att älta dem. I ett tidigare inlägg nämnde jag också att praxis för omhändertaganden varierar vilt mellan olika kommuner, det är alltså inga problem att hitta extrema exempel från någotdera håll om det bara är det man vill.

Det är sorgligt om det är så.
Man bör fortsätta att utveckla både familjehemmen och stödet till föräldrar anser jag så att alla barn kan få en trygg uppväxt.
Barnen behöver ju också antagligen psykologhjälp oavsett om de placeras eller inte, ifall de växer upp i hem med våld och missbruk. Denna del kan man kanske utveckla för att barnen kan få chansen att bearbeta de trauma de utsatts för.

Här kommer en länk till SBUs granskning av studier av placerade barn. Här jämförs familjehem med placering hos släktingar. Det är alltså inte riktigt samma sak, men ger ändå en fingervisning om vad som i det långa loppet är bäst för ett barn.

http://www.sbu.se/sv/publikationer/v...-i-familjehem/

Jag håller med om att socialtjänsten akut måste ingripa när barn befinner sig i livsfara, som t.ex. den lille som var undernärd hos veganföräldrarna och barnet som fick hjärtstopp efter iskalla bad.

Men det finns andra fall där socialtjänsten verkar ha gått "bananas". Så tycks det vara i den tråd jag själv startat. Där verkar socialtjänsten ha tvångsomhändertagit två äldre barn som vill bo hos morföräldrar som är fullt normala och bra personer. Barnen har inte alls några problem som behöver hanteras av socialtjänsten genom placering i familjehem långt ifrån hemorten. Där tycks det i stället vara någon soctant som fått ett horn i sidan till mormodern och ska hämnas genom att ta barnen.

(FB) Socialtjänsten i Boxholm tvångshämtade oskyldiga barn med polis

Nu har jag äntligen grävt fram lite mortalitetsdata från WHOs databaser. Det visar sig att färre barn dör av våld i Spanien än i Sverige (0,28 per 100000 i Spanien mot 0,39 per 100000 i Sverige). Det ska noteras att WHO bara har statistik för våldsdöda, inte vem som utfört våldet, siffrorna inkluderar alltså fler barn än de som dödas av sina föräldrar.

Trots osäkerheten i siffrorna tycker jag ändå att man kan konstatera att Spanien, trots dramatiskt färre omhändertaganden, inte verkar ha större problem än Sverige när det kommer till grovt våld mot barn. Det kan förstås bero på att spanjorer är sydländskt sävliga och aldrig skulle få för sig att bära hand mot ett barn, men en troligare förklaring är nog ändå att de höga svenska omhändertagandetalen har en försumbar effekt när det kommer till att skydda barn.

Det är nog svårt att jämföra mellan så olika länder.
Min personliga erfarenhet av Spanien och även Italien är att barnen i dessa länder värderas oerhört högt och tas väldigt väl omhand, inte bara av kärnfamiljen utan av den utökade familjen.
Jag tror inte heller att Spanien har samma nivå på missbruk som vi har i Sverige. Jag skulle väl ändå tro att de flesta barn som har det riktigt dåligt i Sverige idag , så beror det på missbruk hos förldrarna. Eller psykisk ohälsa, eller en kombination av de båda.

Därför tycker jag det är oerhört illavarslande att missbruk ökar hos de unga. Det är ju rimligt att det unga också kan bli föräldrar. Det viktigaste vi kan göra tror jag för de små barnen är att arbeta för att minska missbruk av alkhol och narkotika.


Citat från SVT 2017:
Allt fler unga i tungt knarkmissbruk

"Dubbelt så många unga vårdas för knarkmissbruk nu, jämfört med för tio år sedan. Och på många håll i landet kryper droganvändandet ner i åldrarna. Det visar SVT Nyheters kartläggning."

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/or...ga-missbrukare