Stressad personal inom vården/myndigheter bara en kultur?

Man läser och hör flitigt om hur underbemannade och stressad personalen inom välfärden är. Särskilt vården omnämns ofta.

Vården är i mitt landsting fruktansvärt dålig, men likväl har jag bevittnat avdelningar där det är massa personal. Har sett personal sitta på Facebook. Många fikar tillsammans. En del fikar det första man gör i början av sitt pass. Om något är dåligt torde det vara ledningen. Arbetsbördan ser definitivt inte påfrestande ut.

Jag invänder mig inte emot att det finns avdelningar och myndigheter där det finns problem, men har detta synsätt blivit som en offerkofta? En typ av kultur där man alltid är offret?

Lärare är en annan yrkeskår. Lärarna är alltid offren och ska ha höjd lön. Men kvaliteten och kraven då, finns dessa ens?

Att det finns lugnare stunder betyder inte nödvändigtvis att det inte är stressigt. I början av passen är det oftast lugnt, för då är det 1,5 timme ungefär tills verksamheten drar igång på allvar. När patienterna sedan börjar trilla in och telefonköerna fyllas på är det många som inte hinner äta lunch.

Stressmomentet inom exempelvis vården ligger i att varje vårdkontakt beräknas ta cirka 20 minuter alldeles oavsett om det är en 97-årig kvinna som varken hör, ser, kan gå eller kommunicera eller om det är en förkyld 10-åring. Under den tiden ska patienten plockas in i rummet, få beskriva sina besvär och sedan undersökas, läkaren ska sedan förklara fynden och administrera innan nästa patient kommer.

Ofta leder det till förseningar och irriterade patienter vilket givetvis ökar stressnivån.

Att lärare är stressade har jag också full förståelse för. Att i många fall ensam ha ansvaret för och försöka kontrollera 20-30 barn varav majoriteten sannolikt är rätt uselt uppfostrade skulle väl kunna ge vem som helst högt blodtryck.

Kan vara otroligt slappt (fysiskt) på vissa vårdavdelningar. Men ibland raka motsatsen. Det dåliga med underbemmaning är främst för brukarna/vårdtagarna och inte bara personalen.
svårt att hjälpa alla samtidigt, kan även vara rent farligt för brukarna att det är underbemannat (demensboende tex) 1 personal på en hel avdelning nattetid är ur säkerhetssynpunkt helt sjukt egentligen.

Trots att jag själv är USKA så kan jag hålla med om att det är lite "offerkofta" över vissa arbetsplatser. Klagande/negativitet har blivit en sorts jargong tyvärr. Detta gnällande är en av flera orsaker till att jag kommer byte yrke inom kort.

Jag såg detta du talar om även där jag extravikarierade. Det fanns även där bland den fasta personalen dessa tendenser du beskriver. Många gånger var jag konfunderad över varför skitsnack "om dem där andra" men de som just råkade befinna sig på plats var felfria.

Jag tror det är en kultur som vuxit fram i Sverige pga att vi under hela vår uppväxt - från skola upp till arbetslivet - med personer i vår egna ålder, till skillnad från våra familjer där vi oftast rangordnar efter ålder, som är en kompetensmarkör. I främmande miljöer kompenserar vi för detta och ska bete oss familjärt, vilket visserligen är viktigt men i avsaknad av genuina band med vår egna klan så får vi inte lära oss att vara egna individer, just för att vi med främmande, jämnåriga människor är varandras konkurrenter i många avseenden. Detta skulle inte vara något problem om en anknytning värd namnet - funnits från början, innan man kastas ut bland främlingar.

En del klarar det givetvis bra men många har ju stora problem att kunna vara bland människor utan att behöva säkra sin plats i gruppen på bekostnad av någon annans.

Sätt ungarna på dagis och separera dem från föräldrarna - som på riktigt ens har en tillstymmelse av omtanke för dem - och kommunism är genomförbart!

Det är ju väldigt varierande beroende på antal patienter och deras behov. Har man lite patienter med lågt vårdbehov (Dvs, dom sköter sig själv väldigt bra, alltså utöver behandlingar osv, men som att tvätta sig, duscha osv) så är det ju inte speciellt stressigt. Men har du 7 patienter där det ska tas kontroller hela tiden pga att ngn/några är kritiska, så tar det ju tid. Sen kan man ju mitt i allt få akuta saker såsom hjärtstopp och då måste ju det prioriteras före att ex byta en blöja. Så ibland är det jättemkt och ibland jättelite.

Jobbade natt inom vården på 70-talet och då var det överbemannat på den avdelningen där jag var. Men ändå hade inte personalen tid med de övermedicinerade patienterna. Man satt hellre och kollade på tv eller skvallrade. Gjorde absolut minimum och struntade i hygienregler.

Tydligen arbetar man likadant idag. Sömnmedel tidigt så personalen får ta det lugnt.

http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6921582

Till syvende och sist är det politiska beslut, det är kommunerna som ansvarar. Att skylla på vårdpersonalen som gör sitt jobb enligt de direktiven kommunalpolitikerna satt upp är fegt.

Problemet som alltid är väl att den som skriker mest också får mest resurser oavsett om det behövs eller inte. Vården skriker som sagt hela tiden efter mer resurser oavsett om man behöver det eller inte men samtidigt är ju vissa delar som t ex akutvården väldigt överbelastade och behöver mer resurser medans det finns en massa andra avdelningar som nog lätt kunde bantas med 20% utan att det skulle göra någon större skillnad.

Skolan vill också alltid ha mer resurser men blir ändå bara sämre. Där handlar det mer om att det krävs bättre ledning och styrning samt ordning och disciplin.

Tja, de personal som sitter på facebook (hur man nu kan sitta på en hemsida?) har väl sin personliga rast? Är det fel att ta en kopp kaffe innan man börjar sitt pass?

Tips: Testa en månad att vara sjuksköterska med full distriktsansvar eller en månad som ordinarie lärare med fullt mentorsansvar. Kom tillbaka sedan. Nej, vikarierande lärare räknas inte då du inte har ansvar.

Det finns inte en lärare som klagar på låga löner! Att lärarna skulle ha låga löner är ett svepskäl som politiker och fackförbund använder för att rikta fokus bort från de verkliga arbetsmiljöproblemen som finns i dagens skolor. Däremot är lönen låg jämfört med den arbetsbörda och risktagande som lärare tar.

Fråga dig själv: Vilken förälder skulle kunna ha garantansvar för 30 barn samtidigt under en hel dag? Ingen förälder skulle utsätta sig för det ansvaret! Många föräldrar klarar inte ens av att ha sitt vanliga garantansvar för de barn de har själva. Hur många föräldrar tar detta ansvar på t.ex ett barnkalas? Läraryrket är ett av de få yrken som har garantansvar för 30 barn på samma gång under hela läsåret. Till det tillkommer sedan det pedagogiska ansvaret för samma grupp barn! I garantansvaret ingår det att läraren (som den enda personen på hela skolan) tillfälligt får titeln "tillförordnad vårdnadshavare" enligt Föräldrabalken. Det medför att läraren (som enda person på skolan) har samma tillsynsplikt som vårdnadshavarna har. Läraren kan inte bara bli disciplinerad för olämplighet, utan även straffad för att inte ha ingripit när ett barn har begått brott eller har råkat illa ut. Skulle du personligen våga sätta ditt eget liv och Levene på spel genom att gå ut med 30 st. 7-åringar till ett museum?

Med det tunga ansvaret har lärarna sedan inte några som helst verktyg att sätta till. Björklund satte in Skollag 5kap för att lärarna skulle få laga befogenhet att ingripa. Det kapitlet åsidosattes snabbt av Skolverket, Skolinspektionen och huvudmännen då lärarnas laga befogenhet krockar med de 20 tal andra lagrum som lärarna måste följa för "barnets bästa". Så fort en lärare använder Skollag 5kap så blir denne föremål för LAN och Skolinspektionen.

Inte nog med det ska lärarna planera en unik lektion till varje elev i gruppen för varje lektionstillfälle, detta för att uppfylla kraven som Skolinspektionen ställer på "aktivt lärarstöd" och "anpassa till varje elevs behov". Till det ska lärarna sitta och svara på urbota korkade mail från lika korkade föräldrar, detta tar minst 3-4 timmar av lärarnas arbetstid. Till det skall lärarna leka psykologer och skriva långa utredningar som sedan skall vara hyllvärmare för att eleven skall få stöd från elevhälsan.

Som sagt, testa först att jobba som lärare i minst en månad innan du skriver något. Testa också att arbeta som distriktssköterska. Du ser snart att det är kontorsnissarna som bara sitter framför en dator hela dagarna.

Jag har svårt att tänka mig att de i kommunfullmäktige tar ett beslut att ok, vi ger gamlingarna sömnmedel och övermedicinerar dem så personalen hinner fika, titta på tv och läsa ut Expressen och Aftonbladet.

Nu tävlar politiker om olika vårdförslag inför höstens val. Primärvården ska stärkas, akuterna avlastas, personalen ska få det bättre så de stannar kvar och köerna ska kortas. Intressant att höra en expert som säger att det har man ju sagt sedan 70-talet. Dags att leverera något nytt. Det tycker jag också.

http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6921442

6-7 timmar och inte ens varit i närheten av en toalett.
Så mycket att göra så det drar över på mina raster.
Har inte fikat med kollega på ett års tid.
Kollegor som tar sig till fikarummet pratar annat språk än jag gör så jag går inte dit ens om jag har tid.
Rejält utanförskap.

Beror på var i vården man är. Avdelningar på sjukhus, ja där är gnällande och fikande de huvudsakliga arbetsuppgifterna. På Akuten och vårdcentral kan det dock vara rejält stressigt. Bisarrt nog är det ändå närmast obligatorisk fika två gånger per dag på vårdcentraler. Sjuksköterskor och administratörer älskar att fika, är mitt intryck. Läkare har inte lika ofta tid/intresse.