Vad är kulturmarxism?

Ja, vedervärdig kapitalism ger inte jag mycket för heller. I den ingår vapenhandel m.m. Och jag vet att konservativa regimer håller på med detta, liksom liberala, fascistiska och kommunistiska.
Ja, det är därför vi måste ha lagar. Det är politikerna som ska bestämma, inte som nu; oligarkerna.

Frågan är; hur gå det för västvärlden? Kommer den kollapsa inom en snar framtid? Ja, det tror jag. Tror inte du det? Gällande kapitalismen, så var det ju faktiskt de stora bankirerna som låg bakom bolsjevismen. Det manar till eftertanke...

Men hur ska världen kunna ta sig ur det i ett system som premierar spekulation?
Eller som vi har det i Sverige: där politiker och tjänstemän jobbade hos Svenskt Näringsliv för cirka 30 minuter sen.
Det var inte min poäng. Om vi nu antar att dessa kulturmarxister har varit inne och detaljstyrt västvärlden mot undergång, hur kommer det sig att västvärlden gjort allt för att rädda just kapitalismen som system? Alla dessa nedskärningar, bailouts och ökningen av miljardärer har ju inte försvagat kapitalismen, det har endast lett till en kultur där mer och mer av människors liv omfattas av just kapitalism.

Så är det idag ja, vilket är djupt beklagligt.


Vi har WEF och the great reset. Vad det innebär återstår att se.

Intressant att du säger det just nu när tyska polisen har gjort ett jätteinsats mot just en stor gruppering som vill störta den tyska regeringen och återinföra monarkin i Tyskland;

https://en.wikipedia.org/wiki/2022_G...%C3%A9tat_plot

Kanske hade varit bra, inte för att det har med saken att göra.

Trams.

Samuel Moyn, professor i Yale Law, frågade nyligen: "Vad är kulturell marxism?”” Hans svar: "Inget sådant finns faktiskt.” Moyn tillskriver begreppet kulturell marxism ”runaway alt-rightmagination”, som hävdar att den ingriper i zany konspirationsteorier och har ”perkolerat i åratal genom globala avlopp av hat.”

Alexander Bubatov, en advokat som skriver i Tablet, menade att begreppet ”något oklart och omstridt” kulturmarxism har varit i omlopp i över fyrtio år.”Det har dessutom ”mycket respektabla användningsområden utanför mörkret, gnagare silos från extremhögern.”Han drog slutsatsen att kulturell marxism varken är en ”konspiration” eller en ”en annan höger” utan ett ”sammanhängande intellektuellt program, en konstellation av farliga idéer.”

I den här debatten ställer jag mig på samma sida som zubatov. Detta är varför.

Trots de förvirrande kontroverser och innebörder som tillskrivs den har kulturell marxism (termen och rörelsen) en djup och komplex historia i teorin. Ordet ”teori” (med en huvudstad T) är den allmänna rubriken för forskning inom de tolkningsgrenar av humaniora som kallas kulturella och kritiska studier, litterär kritik och litterär teori – var och en av dessa omfattar en rad olika synsätt från fenomenologiska till psykoanalytiska. I Förenta staterna lär man sig och tillämpar Teorin ofta i engelska departement, även om dess inflytande är märkbart över hela mänskligheten.

En kort genealogi från olika skolor i Teorin – som har sitt ursprung utanför de engelska departementen, bland filosofer och sociologer till exempel, men som har blivit en del av de engelska departementens grundläggande läroplaner – visar inte bara att kulturell marxism är ett namnbärande och okritiskt fenomen, utan också att den sprider sig bortom akademin.

Scholars versade i teorin är ganska misstänksamma mot råa, tendentiösa bilder av deras fält. Icke desto mindre behåller dessa områden delar av marxismen som enligt min mening kräver ökad och varaktig granskning. Med tanke på att kommunismen dödade över 100 miljoner människor måste vi öppet och ärligt diskutera de marxistiska strömningar som går genom olika tolkningsmetoder och tankesmedjor. För att undvika delaktighet måste vi dessutom fråga oss om och varför marxistiska idéer, hur försvagade de än är, fortfarande motiverar ledande forskare och sprider sig till den bredare kulturen.

Engelska departement sprang upp i USA i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, vilket ledde till allt mer professionaliserade studier av litteratur och andra former av estetiska uttryck. I takt med att engelska blev en särskild universitetsdisciplin med sin egen läroplan flyttade den från studien av brittisk litteratur och kanoniska verk av västerländsk tradition i översättning till de filosofier som vägleder tolkning.

Även om en kort, omfattande undersökning av vad som följts kanske inte är tillfredsställande för dem som arbetar på fältet, ger den andra en relevant bakgrund.



Den nya kritiken

Den första stora skolan på engelska var den nya kritiken. Dess motsvarighet var rysk formalism, kännetecknad av personer som Victor Shklovsky och Roman Jakobson, som försökte skilja litterära texter från andra texter och undersöka vilka kvaliteter som gjorde skriftliga framställningar poetiska, tvingande, original eller flytta snarare än bara praktiska eller utilitaristiska.

En sådan kvalitet var avfällighet. Litteratur, med andra ord, förfäktar språk genom att använda ljud, syntax, metafor, alliteration, assonans och andra retorikiska hjälpmedel.

Den nya kritiken, som framför allt var pedagogisk, betonade den nära läsningen och vidhöll att läsare som söker efter mening måste isolera den aktuella texten från externa faktorer som auktoritära avsikter, biografi eller historiska sammanhang. Denna metod liknar juridisk textualism, enligt vilken domare strikt tittar på en stadgas språk, inte på lagstiftningshistoria eller avsikt, för att tolka innehållet eller innebörden i denna stadga. De nya kritiska faktorerna

Strukturism och poststrukturalism

Strukturismen genomsyrade franska intellektuella kretsar på 1960-talet. Genom strukturpolitiken importerade tänkare som Michel Foucault, Jacques Lacan, Julia Kristeva och Louis Althusser vänsterpolitik till att studera litterära texter. Strukturismen är rotad i språken i Ferdinand de Saussure, en schweizisk lingvistisk lingvist som konstaterade hur språkliga tecken differentieras inom ett språksystem. När vi säger eller skriver något gör vi det enligt regler och konventioner där vår förväntade publik också verkar. Den underförstådda ordning vi använder och kommunicerar i är den struktur som avses i strukturismen.

Den franske antropologen Claude Levi-Strauss utvidgade Saussures idéer om det språkliga tecknet till kulturen och hävdade att en social grupps övertygelser, värderingar och karakteristiska egenskaper följer en rad tyst kända regler. Dessa strukturer är ”diskussioner”, ett begrepp som omfattar kulturella normer och inte bara språkpraxis.

På grund av strukturismen och poststrukturismen uppstod strukturell marxism, en tankeskola kopplad till Althusser som analyserar statens roll när det gäller att upprätthålla den styrande klassens, kapitalisternas, dominans.



Marxism och nymarxism

Under 1930- och 1940-talen populärgjorde Frankfurtskolan den typ av arbete som brukar kallas kulturmarxism.Bland de siffror som ingår i eller är knutna till denna skola finns Erich Fromm, Theodore Adorno, Max Horkheimer, Herbert Marcuse och Walter Benjamin. Dessa män har reviderat, omorienterat och utvidgat den klassiska marxismen genom att betona kultur och ideologi, införliva insikter från framväxande områden som psykoanalys och forska om ökningen av massmedier och masskultur.

Missnöjda med den ekonomiska determinismen och den historiska materialismens illusoriska sammanhållning - och spräckta av socialistiska och kommunistiska regeringars misslyckanden - dessa tänkare redigerade marxistiska taktiker och lokaler på sina egna sätt utan att helt förkasta Marxist design eller ambitioner.

Med början på 1960- och 1970-talen var forskare som Terry Eagleton och Fredric Jameson uttryckliga när det gällde att ta till sig marxism. De förkastade de nya kritiska synsätt som skilde litteraturen från kulturen och betonade att litteraturen återspeglade klassens och det ekonomiska intresset, sociala och politiska strukturer och makt. De diskuterade därför hur litterära texter återgav (eller undergrävde) kulturella eller ekonomiska strukturer och villkor.

Det kan hävdas att Slavoj zizek har gjort mer än någon medlem av Frankfurts skola för att integrera psykoanalys i marxistiska varianter. ”i eks stipendier har en särskilt hög plats i den kulturella kritiken som syftar till att redovisa sambanden mellan psykoanalys och marxism”, skrev Erin Labbie.”zizek är bara en av många kontinentala filosofer vars marxistiska och marxistiska prognostiseringar uppmärksammas av amerikanska akademiker.

Nedmontering

Jacques Derrida är erkänd som grundare av upplösningen. Han lånade från Saussures teori att innebörden av ett språkligt tecken beror på dess förhållande till dess motsats, eller på saker som det skiljer sig från. Till exempel, innebörden av män beror på innebörden av kvinnor, innebörden av lyckliga beror på innebörden av sorgsna, och så vidare. Den teoretiska skillnaden mellan två motstridiga termer, eller binära termer, förenar dem i vårt medvetande. Och en binär är privilegierad medan den andra är devalverad. ”lyckat” har till exempel företräde framför ”helt,” och ”god” framför ”dåligt.”

Resultatet är en hierarki av binärar som är kontextuellt eller godtyckligt beroende, enligt Derrida, och som inte kan fastställas eller fastställas över tid och rum. Det beror på att mening finns i ett tillstånd av flöde, som aldrig blir en del av ett objekt eller en idé.

Derrida har själv, efter att ha läst det kommunistiska manifestet, erkänt den ”spekulation” som en ”spirit” av marx och marxism för med sig.[3] Även om Derridas så kallade ”hauntologi” utesluter de messiska meta-berättelserna om ouppfylld marxism, har kommentatorer räddat från Derridas klimatförändring.”

Derrida använde termen diff-rance för att beskriva den elusiva process som människor använder för att fästa mening vid godtyckliga tecken, även om tecknen – koderna och de grammatiska strukturerna för kommunikation – inte i tillräcklig utsträckning kan representera ett verkligt objekt eller en idé i verkligheten. Derridas teorier hade en bred inverkan som gjorde det möjligt för honom och hans anhängare att överväga språkliga tecken och de begrepp som skapats av dessa tecken, av vilka många var centrala för västvärldens tradition och västerländsk kultur. Derridas kritik av logocentrism tävlar till exempel om nästan alla filosofiska grunder från Aten och Jerusalem.
Fortsättning…

Ny historia

Ny historik, ett mångfasetterat företag, förknippas med Shakespearean Science Stephen Greenblatt. Man ser på historiska krafter och förhållanden med ett strukturellt och poststrukturellt öga och behandlar litterära texter som både produkter från och bidragande till samtals- och diskursgrupper. Det bygger på tanken att litteratur och konst cirkulerar genom tal och att man informerar och destabiliserar kulturella normer och institutioner.

Nya historiker utforskar hur litterära framställningar stärker maktstrukturerna eller motarbetar inrotade privilegier, och extrapolerar från Foucaults paradox att makt växer när den undergrävs eftersom den kan återerövra den omstörtande personen eller agera i en maktuppvisning. Marxism och materialism dyker ofta upp när nya historiker försöker lyfta fram texter och författare (eller litterära scener och karaktärer) när det gäller deras effekter på kultur, klass och makt. Nya historiker fokuserar på lågklassiga eller marginaliserade personer, ger dem en röst eller ett organ och ger dem den uppmärksamhet som de borde ha fått för länge sedan. Denna politiska regenerering, som syftar till att skapa sammanhang, riskerar dock att leda fram till aktuella farhågor på verk som är belägna i en viss kultur och ett visst historiskt ögonblick.

För att citera den litterära kritiken Paul Cantor: "Det finns en skillnad mellan politiska synsätt på litteratur och politiserade synsätt, det vill säga mellan dem som med rätta tar hänsyn till den centrala politiska oron i många litterära klassiker och dem som med avsikt försöker omtolka och praktiskt taget återskapa klassens arbete mot bakgrund av nutida politiska dagordningar.”

Kulturmarxism är verklig

En stor del av protesterna mot kulturell marxism är upprörande, oinformerade och konspiratoriska. En del av det förenklar, ignorerar eller nedvärderar fissurer och spänningar bland vänstergrupper och idéer. Kulturell marxism kan till exempel inte reduceras till ”politisk korrekthet” eller ”identitetspolitik”.” (Jag rekommenderar Andrew Lynns korta bit ”kulturmarxism” i Hedgehog Review från fall 2018 för en kortfattad kritik av slarvig och paranoida behandlingar av kulturell marxism.)

Marxism genomsyrar dock teorin, trots konkurrensen mellan de många idéerna under detta breda märke. Ibland är denna marxism självklar; i andra fall är den rest och underförstådd. I vilket fall som helst har den fått en tydlig, men föränderliga karaktär eftersom litterära akademiker har omarbetat klassisk marxism för att ta hänsyn till förhållandet mellan litteratur och kultur i förhållande till klass, makt och tal.

Feminism, könsstudier, kritisk rasteori, postkolonialism, handikappstudier – dessa och andra discipliner dras rutinmässigt igenom ett eller flera av de teoretiska paradigm som jag har beskrivit. Det faktum att de styrs av marxism eller använder marxistiska termer och begrepp gör dem emellertid inte obegränsat eller ovärdigt att uppmärksamma.

som för mig till en varning: Att fördöma dessa idéer som förbjudna, som en fara för korrupta unga sinnen, kan få oavsiktliga konsekvenser. Marxistiska spinoffs måste studeras så att de blir fullständigt förstådda. Ta inte bort dem från läroplanen: kontextalisera dem, utmana dem och fråga dem. Låt dem inte återfå sin makt genom att ignorera eller försumma dem.

Folkliga iterationer av kulturell marxism avslöjar sig själva i en tillfällig användning av termer som ”privilege”, ”alienation”, ”kommodifiering”, ”fetishism”, ”materialism”, ”hegemoni” eller ”superstruktur.” Det är ett kort steg från Gramscis ” hegemoni” till de nu allmänt förekommande toxiska meomen ”patriarki”, ”heteronormativitet”, ”vit överlägsenhet”, ”vit privilegium”, ”vit bräcklighet”, ” och vithet.””, tillägger han, ”Det är ett kort steg från den marxistiska och kulturella marxistiska premissen att idéer i sin kärna är maktuttryck för en rasistisk, splittrande identitetspolitik och rutinmässig bedömning av människor och deras kulturella bidrag på grundval av deras ras, kön, sexualitet och religion.”

Min korta sammanfattning är bara den förenklade, ungefärliga versionen av en mycket större och mer komplex historia, men den är inriktad på nyfikna läsare som vill lära sig mer om kulturell marxism i litterära studier. I dag lider de engelska departementen av bristen på ett tydligt definierat uppdrag, syfte och identitet. Efter att ha tappat terrängen till förmån för vänsterpolitik som huvudslutet på en studie, äventyras engelska departement vid många universitet av den förnyade betoningen på praktisk kompetens och utbildning i arbetstillfällen. På samma sätt som engelska departement ersatte religions- och klassikavdelningar som huvudorter för att studera kultur, skulle även framtida departement eller skolor kunna ersätta engelska departement.

Och dessa platser kanske inte tolererar politiska upprördheter som verkar som pedagogisk teknik.

Men poängen är att det finns kulturell marxism. Det har en historia, anhängare, anhängare, och gav ett märkbart tecken på akademiska ämnen och undersökningslinjer. Moyn kanske önskar det ur existensen, eller avfärdar det som en löjlig man, men det är sant. Vi måste känna till hur det påverkar samhället och i vilken form det förverkligas i vår kultur. Moyns intempererade polemik visar i själva verket Det är brådskande och viktigt att undersöka den kulturella marxismen i stället för att blunda för dess betydelse, egenskaper och betydelse.