Vad är kulturmarxism?

En gång hade det, menade Lasch, funnits eliter som var förankrade i ett visst land och en viss plats, som de identifierade sig med, som de kände ansvar för, vars välgång de ville främja. De förknippade ställning och förmögenhet med ansvar, de kände sig som delaktiga av ett folk och en kultur. De grundade skolor, universitet, sjukhus, kyrkor och museer. De slog rot.

Denna typ av elit var nu på väg att ersättas av en ny. I globaliseringens tidevarv rörde sig kapitalet tvångslöst över gränserna. Det gjorde också de nya eliterna. De kunde vara direktörer eller reklammänniskor, administratörer eller forskare. De hörde inte hemma någon särskild stans utan rörde sig i en multinationell miljö i likhet med de företag de tjänade. Inom dessa skikt utvecklades en ny typ av kultur. Denna nya elit revolterade mot Middle America sådant de föreställde sig detta – reaktionärt, fördomsfullt, efterblivet, förtryckande, befolkat av en underklass utan utbildning, initiativkraft eller framtidsutsikter. Själva uppfattade de sig knappast alls som amerikaner, de tillhörde en internationell kultur av snabbt rörliga pengar, mode, glamour och populärkultur:

”Patriotism rankas förvisso inte högt i deras hierarki av värden”, skrev Lasch. ”Mångkulturalism passar dem å andra sidan perfekt och frambesvärjer en tilltalande föreställning om en global basar där exotiskt kök, exotiska klädmoden, exotisk musik, exotiska stamkulturer kan avnjutas utan att några frågor ställs eller några åtaganden fordras. De nya eliterna är hemma bara på genomresa, på väg till någon konferens på hög nivå, till en internationell filmfestival eller någon nyupptäckt semesterort.”

Denna nya makt- och medieelit är också bärare av en ny politisk kultur. Den föreställer sig att de djupa klyftor som finns i det amerikanska samhället kan plåstras över genom ett politiskt korrekt språkbruk, genom en noggrant uttänkt vokabulär av eufemismer: ”Vi uppmanas erkänna att alla minoriteter har rätt till respekt inte på grund av vad de åstadkommit utan på grund av sina lidanden i det förflutna.”

Ett medkännande och hygieniskt språkbruk, fritt från alla kränkningar, antas försona de underprivilegierade med deras lott. Lasch tillåter sig dock att tvivla på receptet: ”På vilket sätt gagnar det dem som bor i South Bronx att genomtvinga språkkoder vid elituniversiteten?”

Om landsbygden avfolkas och delar av städerna lämnas att förfalla så kommer ett folkligt missnöje att göra sig gällande, menar Lasch. Det räcker inte att eliterna avfärdar alla opponenter som ”eurocentriska, rasistiska, sexistiska, homofoba” eller med andra ord som politiskt suspekta.

Den nya politiska kulturen hänger i Laschs ögon samman med en ny intellektuell kultur som den i allmänhet universitetsutbildade nya klassen har skapat. Denna nya klass befinner sig på säkert avstånd från fysiska realiteter. Den lever i en värld av abstraktioner och bilder, en simulerad värld som består av dataproducerade modeller, en ”hyperrealitet”, som den kallats av ”postmodernismens” teoretiker. För dem är allt en fråga om ”sociala konstruktioner av verkligheten”, om en verklighet som är enbart virtuell, en artificiell produkt. Därmed är denna elit också effektivt avskärmad från vanliga människor som lever kvar i en föråldrad, sakta utdöende, fysisk verklighet. För dessa ordinära människor – rasistiska, sexistiska, homofoba, främlingsfientliga och provinsiella som de är – har eliten bara förakt till övers. I allmänhet slipper eliten också möta dem eftersom de lever isolerade i egna enklaver där de bara umgås med likar och bara tar del av de officiella tidningar och eterkanaler, där den efterblivna massan och dess protester enhälligt fördöms av en välutbildad och ansvarsmedveten journalistkår.

Överhuvud är dessa den högre medelklassens liberaler, enligt Lasch, oförmögna att förstå sig på den andra halvan. De har ju alla de rätta värderingarna som inte borde kunna ifrågasättas. De förstår inte varför deras hygieniska livsuppfattningar inte framkallar universell entusiasm. De är ju motståndare till droger och pornografi, till hat och sexuella övergrepp, till diskriminering och rasfördomar. Varför blir de inte allmänt älskade som de moraliskt överlägsna, insiktsfulla personer de är? I själva verket har de svårt att dölja sitt förakt för dessa smutsiga, fördomsfulla, okunniga, hatfyllda, underklassiga breda lager som inte alls verkar erkänna elitens visdom eller moral. För detta överskikt som tjänar sina inkomster genom ”analys av symboler” (med Robert Reichs uttryck), dessa informationsstrateger, trendanalytiker och kommunikatörer, är de människor som utför städarbeten, kör lastbilar eller står i butik helt enkelt obegripliga. Själva är de en meritokrati som plötsligt finner sina meriter underkända, ett avnationaliserat överskikt som plötsligt konfronteras med de ruskigaste nationella fördomar.