Marimus egna texter.

Jag skriver av mig när jag kommer till vissa insikter. Jag är en grubblare av högsta graden. Här öppnar jag små fönster in till mitt medvetande. Förhoppningsvis uppkommer fler poster och någon slags resa uppenbarar sig för den som läser. Jag önskar att jag vidrör något som en läsare också tänker på ibland. Hoppas på att det finns andra som kan relatera till mina känslor. Önskar att någon får uppleva att de inte är ensamma om att tycka och tänka på vissa sätt.

En annan sak som jag gärna publicerar här är små artiklar, undersökningar, noveller, dikter och annat som jag ägnat tid åt men som troligtvis aldrig kommer att läsas av någon.

Detta är ett ovärderligt arkiv för mig.
All typ av feedback uppskattas mycket.

2016. september.
Ett ständigt rannsakande.

Nu har hjärnan gått på högvarv igen, det är dags att lugna ner mig. Gör jag inte det, så kommer jag att må dåligt… igen. En konstant balansgång, på en oförutsägbar och snirklig bräda. Ibland kan jag inte ens se vad för utmaning som kommer när jag tar ett nästa steg. Söker. Varför känner jag såhär? Varför gör jag såhär? Vem vill jag vara, vad vill jag göra? Vad ska jag göra nu? En ständig plan, mycket komplex och anpassningsbar. Tusen lösningar, och möjligheter. Jag är alltid beredd på att falla, jag är alltid beredd att slåss för att stanna kvar på min bräda. Brädan som är lycka. Året har varit kantat av förändring. Svåra beslut, nya miljöer. Ett mål med en riktning. Skrämmande och omvälvande.

Flyget landar. Kroppen är helt slut. Jag vet att mamma är på väg för att hämta mig, rädda mig. Tillslut någon som bryr sig. Jag är så trött på främlingar. Fullkomligt utmattad av andra människor, som man inte känner. Filosoferar över hur man ska närma sig en ny människa, någonsin? Orkar jag gå igenom den processen en gång till?
Kanske ska man nöja sig med dem man lärde känna för längesedan?

Då jag sitter framåtlutad med huvudet i händerna, vilandes på mina knän börjar rullbandet röra på sig. Och så även mina medpassagerare runt omkring mig. Jag är svag och trött, jag sitter kvar och följer bagaget med blicken. Förundrad över vad de andra kan ha tänkas packa ner, dessutom känner jag mig förargad över att ingen tyckts reagera på att den unga och ensamma kvinnan ser fullkomligt tom ut där hon sitter på bänken. De kastar inte ens blick, eller en tanke. Inte så vitt jag kan föreställa mig.

När jag ser min svindyra, och alldeles för lilla resväska dimpa ned och sakta röra sig mot min åtkomst så ställer jag mig upp vid exakt rätt tillfälle för att ta den. Allt för att slippa be mina ben att bära mig för länge. Med bestämda och rappa steg rullar jag ut oss mot ankomsthallen, och mot min mamma. Det är som att jag skulle kunna springa dit. Jag förundras över hur ren viljestyrka kan lyfta mig så enkelt. Och när jag ser hennes underbart bekanta ansikte och moderliga blick skölja över mig så känner jag en lättnad inom mig som gör mig så trött att jag räcker över väskan till henne direkt och nästan drunknar i hennes famn. Mamma är bara bäst, hon säger ingenting särskilt. Men hon vet så väl, och hon hjälper mig utan problem att ta mig mot bilen hem.

Jag skäms lite grann över mig dramatiska beteende, att mamma fick ta emot min väska, men jag ursäktar mig själv med att det är OK. Idag i alla fall.

2018. mars.
På väg.

Jag har kämpat ett litet tag nu. Egentligen kan jag inte ens bedöma om min insats i detta är särskilt stor eller liten. Eller om tidsspannet räknas som ett litet tag eller länge. Men jag ryggar undan för att skriva ”jag har kämpat länge nu”. Skola, utbildning, framtid. Ett självförverkligande projekt har pågått i ungefär ett år. Något slags fake it until you make it. Inledningsvis så var jag väldigt stolt över min insats. Men sedan så utstakades ytterligare en väg framåt, en väg som jag tydligen följt spikrakt och obekymrat. Det är dock så att när jag insåg detta och bestämde mig för att fortsätta, ja då blev resan plötsligt svår och skrämmande.

De senaste dagarna har varit kantade av funderingar kring mitt ursprung, mina prestationer och helt enkelt bara jag. Vad tar jag för plats, vad kan jag ge andra? Jag känner mig väldigt förstående och ödmjuk gentemot andra jordlingar. Jag försöker att inte döma någon annan, är nyfiken och övertygad om att någon godhjärtad slags urkraft styr dem i en viss riktning. Och det är just tyngden av att jag inte dömer någon annan som jag riktar fokus mot just nu. Därför att jag befinner mig i min egen rättssal, med en mycket partisk domare. Ingenting jag gör kan ursäkta, kan ställa till rätta eller övertyga någon där inne om att jag är på rätt väg i mitt liv.

Jag har en bild av mitt yrkesliv och på vilket sätt jag vill bidra till att jag under min livstid påverkar miljön jag befinner mig i. Varifrån viljan till detta kommer ifrån kan jag skriva om vid något annat tillfälle. Bilden om min framtid är inte helt glasklar. Den kan se ut på många olika sätt, men i mina ögon så är egentligen syftet densamma i alla scenarier. I andras, kanske det inte är fullt lika logiskt. Personer runt omkring kallar mina planer för ambitiösa, svåra. Nästan omöjliga i mångas ögon skulle jag tro. Kanske en barnslig fantasi som alla någon gång tänkt på, men sedan givit upp för något mer realistiskt.

En tanke sköljde just över mig för bara en liten stund sedan. Den är egentligen sprungen ur mina finare egenskaper så som min nyfikenhet och min vilja till förståelse. Det är faktiskt så att jag anser att jag haft många motgångar i mitt liv, kanske tycker jag att det räcker med det nu, eftersom jag inte hanterar dem särskilt bra.

Jag befarar att jag befinner mig mitt inuti en sådan motgång just nu. Och det är kanske inte allt för överraskande att ens planer smulas sönder framför en flera gånger om när detta händer. Men så vill jag förstå varför detta är så svårt för mig, varför klarade jag inte detta hindret nu då? Är det är svårare för mig än för andra? Kanske förtjänar jag en dunk i ryggen och lite empati. Eller är det egentligen så att jag inte besitter den förmågan som krävs av mig? Då är det bara dumt att fortsätta med detta, vem som helst kan ju klara ett hinder om man får tillräckligt med träning och tillräckligt många chanser. Kommer detta att innebära att jag i framtiden befinner mig på en plats som jag egentligen inte hanterar så bra? Kanske någon annan är bättre, som klarade sina hinder på första försöket? Eller är jag kanske bara lat?

Detta återkopplar så mycket till det jag började med att skriva idag. Jag har bara kämpat i ett år. Och jag är trött, hela tiden trött. Ovillig, hela tiden ovillig. Det är så många andra saker jag hellre gör än att sitta ned och lära mig just nu. Ämnena är intressanta och jag tycker om dem.

Jag har inte upplevt en soluppgång eller en solnedgång på en lång tid. Inte på det sättet jag vill i alla fall och det tvekar jag inte ens att skriva. Jag säger hela tiden att jag inte har tid, med det ena eller det andra. Jag kan inte göra allt det jag vill, och det är klart att jag frågar mig själv om detta är den framtiden jag är ute efter? Om det nu krävs den här tiden från mig, skall jag då skriva på ett kontrakt där jag dedicerar att inte ägna mig åt dessa andra saker runt omkring. Vad är det för liv egentligen?

Jag vill leva! Jag vill klara av att studera, påverka världen under min livstid, sjunga, träna, umgås, totalt slappna av och uppleva precis allt det som jag tycker gör livet underbart. Men det finns inte tid till det. Det har alltid bara funnits tid för en av dessa saker i taget och det hatar jag.
Det hatar jag.

Idag avslutar jag detta skrivande med något som jag skrev och är stolt över. Jag önskar att jag kunde leva efter detta, men det kan jag inte riktigt än.
//
Bryt upp, bryt upp. Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Ur dikten I rörelse av Karin Boye.

Att utvecklas innebär att befinna sig på tidigare outforskade platser och att utsätta sig för något för första gången. En förutsättning för att kunna göra detta är att ta sig ur en så kallad ”comfort zone”. Metaforiskt talat, att sätta sig upp på hästen igen och fortsätta till nästa äventyr. Av den orsaken att man växer som individ om man går vidare i livet och inte fastnar på en bestämd punkt.

Karin Boye, en inbiten författare och poet, är en ren förkroppsling av detta budskap. Eftersom en skribent under en längre tid finslipar, ändrar och arbetar på sina verk är det en mycket nyttig insikt att omfamna hela processen. Erfarenheter och lärdom myntas under själva skrivandet, och uppstår inte först när verket är färdigt.

Dikten har ett budskap som träffar helt rätt. En styrkande, ödmjuk och värdefull sensmoral som omfattar begreppet mänsklighet. Det är något som varje person skulle behöva påminnas om lite då och då, för att inte ge upp och samtidigt inte glömma av att leva. Drömmen om att vakna upp en morgon och vara färdig, vara framme vid en viss punkt i livet, den kommer aldrig att infalla. Livet är nu, den som inser något gott i varje uppfattad stund är den som lever.
//

Guardian 9

"Eyes up!"

A shockwave of pain shot through every muscle, bone and tendon.
It lasted for a brief millisecond, though it spun the entire body and mind into full alert.
A narrow ray of light stabbed the eyes viciously, and thus with great hesitation they still had a major force of will to open themselves.
Confused and terrified she stared into a big blue eye, that curiously observed her. Yet all of the sudden, the tiny metal creature turned its attention elsewhere.

"There is no time to explain, you are not safe here. We need to get shelter, inside!" It ordered her in a cautious tone.
She glanced down to her hands. They were cold and stiff, as she tried to manipulate her fingers to move.

A sharp, metallic sound pierced her ears when a bullet hit, and ricocheted off an old corroded vehicle behind her back.
Her robotic friend vanished instantly into thin air.
"Do not panic, I'm still with you! You need to move, get inside the building!" The voice was loud and clear inside her head and caused her to moan and fall to her weak knees. Another bullet hit the ground in front of her. In the distance, she could hear a creature give of an eerie roar, of satisfaction.

Struck by fear, her legs and arms forced her body onward. Her movements were awkward and twitchy. Her hands clutched onto the objects in front of her as she pushed herself towards the partially demolished building.
A whistling noise soared above her head and a small thump was heard a few metres behind her.
In horror of this unknown object she managed to get to her feet and find her balance. She ran, receiving strength and confidence with every step.

One Second, two seconds, three… Gaining ground in every second. The grenade beeped and exploded on the spot, where she had been positioned just moments ago. She panted and screamed, her ears rang as dirt and debris rained down on her. Grasping the rusted metal door, she pulled herself inside to the unknown and ghostly darkness of the building.

She fumbled up a staircase, touching and listening carefully in order to navigate through the unfamiliar environment.
"I'm a ghost, your ghost actually. I need to get you to the city." The mechanical device said, and revealed itself in front of her once again.

"The Fallen will thrive in this darkness, but we won't. Be careful while I try to turn on some lights." It gave her a look of concern and floated up towards the ceiling.
She kept track of the tiny little light, that the ghost navigated itself with, before it disappeared out of sight. Deep within the building, strange howls echoed. It seemed like something was crawling around inside the structure itself.

Suddenly the door, that she had just closed behind her, was barely withstanding a forced entry and a few flickering lights lit up at the end of the stairs simultaneously.
She had experienced full panic mode, since her abrupt awakening, and she was hopelessly confused about her situation. Every noise sent shockwaves through her system, that triggered her to jump up the set of steps like a startled rabbit. She was hyperventilating and thumped hard against the cold concrete walls as she mobilised deeper within the structure.
When she approached a narrow corridor she noticed several suspicious lasers, pointed and crossed over within the slender walls.

Surprisingly, her ghost found, she did not reflect any second thoughts about rushing straight through the uncanny red beams.
Once she intersected the buzzing laser it gave off a cautionary beep before an explosion set off. An overwhelming pain blasted through her, as the impact of the shell tore and burnt her mercilessly across her shoulder.
She howled out a blood chilling scream that seemed to bounce and echo off the walls like a stray bullet. Followed by a desperate cry, since she was forced to summersault through the second ray and tumble away from yet another following detonation.
Her ears rang. Her body trembled and she yelled her lungs out on the cold, wet floor. Disorientated and shocked, she was completely vulnerable and exposed.
In this frantic moment her ghost spoke to her.

"You have been awakened from the dead. You were once a great warrior. You are an ancient energy, with unbelievable strength. A Guardian of the Travelers light. Do not fear these creatures that hunt you, for you are exceptionally more powerful than them. The only thing that could kill you right now is yourself, Guardian. Discover your mind!"
Her expression shifted from a blank look of terror, to an intensive stare. Focusing on the ghost, her eyes became fixated on it. Her breath stabilised and after a moment of composure, the Guardian raised herself from the floor.

Whatever hunted them was undoubtedly getting closer, as the footsteps and growls became louder and louder.
Thrown on top of an old chest, the Guardian spotted a gun. She picked it up and positioned herself in the centre of the hallway, aiming at the dark backwall.

The first Dreg that revealed itself was shot with at least 9 bullets, and shortly after, the following Dreg met a similar faith. She turned around and crawled underneath two lasers, careful not to disturb their rays.
She was silent and managed to stay rather agile, as she moved swiftly through the tunnels of the building. Her gun targeted anything that exposed itself in the dancing lights ahead. Several cunning enemies were slayed with a rain of bullets. It was as if she made herself completely certain that they would not rise again but, obediently, remain dead.

"Aren't you being a bit harsh and well… brutal, Guardian? There's no need for an overkill" The ghost asked. Nevertheless, she observed it and made no efforts to give a respond.
Suddenly and without warning, something grabbed her armour and wheezed viciously in her ear. The Guardian yelped and struck her hand in sheer impulse towards the threat. A purple sphere of light blasted from her hand and pierced the Fallen Vandal which caused it to disintegrate into thin air.

This action caught her completely off guard and she looked down at her hands, in utter disbelief. She felt repulsed, and her emotions inside swirled intensively.
"Not much further! It seems like the Fallen have a tighter hold on this place than I thought…" The ghost urged her.

She took a big breath and started running through the outer tunnels of the building. When they reached outside they found themselves in an open area, surrounded by Fallen ships that hovered above them in the sky.
Before them, enemies poured down from the skiffs. She could glimpse yet another structure ahead of them, but that meant cutting through the vast, Fallen-infested area.

"That's where we're heading. I'm picking up signs that suggest we have an old jumpship inside that hangar."
The Guardian seemed concerned for a minute, but managed to surprise her ghost yet again. She held a tight grip around her wounded shoulder, and took off running.
"Wait...!" The ghost pleaded, but to no use. This Guardian seemed to have a strong will of her own.

She glided towards the rocks on the field for cover, and managed to stay out of the firing lines. Once she reached the entrance of the hangar, there seemed to be a swarm of enemies hunting them right on their heels.
As she fled through the partially demolished passages, she came across a few Dregs blocking her escape route. She struck them quietly and efficiently before they even had time to react.

An open area within the building appeared ahead. Inside, there was an old ship that was secured by wires.
"Let me see if I can get us out of here" The ghost said and immediately transferred itself into the vehicle.
The Guardian turned around and prepared to face the horde of Fallen, navigating towards them. The doorway flooded with numerous Dregs, Vandals and Shanks.

She raised her gun and waited nervously for her enemies to make a move.
A large figure presented itself from the core of the flock. Behind the hissing and wailing minions, it observed her silently and scented the air. It gave off a low growl and fixated its eyes on her, it seemed like everyone was awaiting his signal.

"You have enough energy to produce a vortex grenade! I have noticed that you've discovered how your palm is projecting void. Now, imagine you keep that orb off energy and use it like a grenade!" She heard her ghost command inside her head.
The Captain howled out and the mass sprang into action, coming right at her. She clenched her fist and felt a scorching sphere form inside her hand. Though she was extremely tempted to unleash it already, she kept expanding it until it started burning her skin. At that instance, she threw the purple ball of violent, pulsating void towards the horde.
As it landed it imploded, and shattered out shards of void. Which struck and killed a large amount of Fallen, surrounding the impact zone. The following shockwaves slung the surviving enemies in various directions around the room.

"This ship has been here a while… hasn't made a jump in centuries." The ghost confirmed to itself.
"Will it fly?" His guardian asked in a trembling tone, as the enemies began to get back on their feet and surround her.
"I can make it work." It answered assuredly, as the old machine lit up and the propellers started winding up.
"Transporting you in!" Just as she was about to push down on the trigger, the ghost teleported her to the inside of the ship. The aircraft unleashed itself from its cradle of wires and soared towards the sky, leaving behind a vast area of aggravated Fallen.

The ship faced a rough route ahead, and barely upheld its passengers to their destination. It seemed like the landing gear itself gave a sigh of relief, as it touched ground and supported the aircraft towards its final rest.

The Guardian was transported to the outside of the vehicle, which had acted like a comfort zone. In fact, the ghost noticed that its Guardian had, for the first time, relaxed since her awakening. She seemed to feel assured and secure in the skies.

They were greeted by a crew of staff inside the Towers hangar. Led by a young woman who threw her arms out in a friendly gesture.

"Welcome to the tower, Guardian. My name is Holliday. You're lucky that you're standing on both of your feet, flying that old piece of scrap." She grinned and gently guided the Guardian through the commotion of her employees, who immediately started to work on the old Jumpship.

"We'll equip you with something more trustworthy by the end of this night. We'll discuss my compensation for it later. But for now, our priority is to get you portable." Holliday nodded a goodbye towards the pair and returned to her crew.

The Guardian observed the hangar cautiously and started making her way upstairs, towards an outdoor area.

The gentle summer breeze gave a heartedly embrace and carried scents of life. Sweet and refreshingly fragrances swirled out from the vegetation, which bowed politely underneath her feet. In the distance, the sun was setting. The heaven was painted in astonishing shades of violet, pink and orange.

Underneath the skies, a great white sphere and below it; thousands of small lights, which resembled a starlit atmosphere. The numerous lights twinkled within the skyscrapers of the city.

"It took a century to build… This last, safe, city on earth is the only place that the Traveler can still protect." Her ghost clarified, as if it was aware of her impressions.

"The Vanguards are expecting us. Follow me" it urged, and showed her the way towards a great entrance.

Down the first flight of steps, the Guardian saw emblems carved inside the wall. The second stairway led down to a hall occupied by fellow Guardians, who seemed to be busy at their desks, that stretched along the walls.

As the they passed them, she noticed that she drew their attention. She most certainly felt like she was being observed.

At the end of the corridor three figures awaited them, they appeared to have their hands firmly folded behind their backs.

"Welcome #9." The female stranger said, and bowed discreetly.

"My name is Ikora Rey. To my left, Cayde-6 and Commander Zavala." Ikora gave a moment of silence and studied the Guardian, before she raised her head and established eye contact with her newest warrior.

"You have been brought back for a reason, 9. Your energy was carefully restored and compacted into this advanced piece of technology. Once constructed, it was welded with the light of the Traveler."

The ghost gave of pleasant beep and added;
"I was sent on a mission to revive a great Warlock, who died centuries ago. It took me a while to find you, but I did." The Vanguards stood quietly and expected a response from their guest, but it remained silent.

"Perhaps your Guardian have experienced quite a rough awakening, ghost?" Cayde-6 asked inquiringly.

"I believe she might need to contain her thoughts." Ikora stated before she proceeded,
"However.
You carry an extraordinary responsibility to fight against the darkness. It is your destiny. I suggest you start your training as soon as possible, Guardian." And with that, the Vanguards returned to their positions around a great table that was stationed in the centre of the room. The foreign superiors went back to analyse a great map which was spread out in front of them.

Nine had no intentions of hanging around, she turned and walked back down the hallway from where she had come. When she walked up the stairs she stopped for a moment and analysed the emblems on the wall.

There were three emblems that seemed unfamiliar to her, but when she examined one of the symbols she felt recognition towards it. Her hand reached out and touched the battered rock of the wall. It tenderly followed the sculpting that shaped the outlines of the symbols.

"The warlock order." Her ghost responded and appeared to give a twinkle in its blue, mechanical eye.

"I was one of them?" Nine wondered, with her hand still resting against the cold wall.

"You were. An Awoken Warlock, peculiar place to find one in the Cosmodrone…" The ghost pondered to itself.

"Why was I Awoken?"

"Awoken. It's a race. We brought you back from the dead, yes. But you are of the Awoken classes, did you not notice the similarities between yourself and Commander Zavala?"
The Guardian drew her hand back, towards herself, and slowly removed her glove from it. Her skin had a radiance which gave a resemblance to that of an amethyst crystal. It pulsated of brightly coloured whirls from deep within. She wondered whether her eyes had the same, robotic glow as those of Commander Zavala. And they did, even though Nine wouldn't know it herself.

Her thoughts immediately brought her attention back to the wound she had suffered on the Cosmodrone. As her hand reached up towards her shoulder she couldn't feel any pain, only a torn piece of armour.

"You are neither dead or alive, Guardian. You are made up of restored energy. Energy does not disappear, it just scatters. Let's just make sure you don't scatter yourself too much until your energy is restored again." The ghost said as it examined the broken shield and gave of analysing clicks and bleeps.

Nine took the last steps back up towards the Tower Plaza. She walked up towards the railing and looked down on the city underneath them.

"This is planet Earth. You are the biggest hope for the civilians of this City. Without Guardians, all will be lost."

"The creatures that hunted us… what are they?" She asked.

"The Fallen are minions of the dark. They've hunted the Traveler for eons and wish to destroy it. These beings are not dependent on the light, like we are." Ghost replied.
They stood in peace and followed the Suns' fade in the far distance.

"Oh. Every time we visit the Tower, it would be a good idea to hand me over to Tess Everis and her team, for some updates and synchronisations." Her ghost spun and faced a small building behind them.

The Guardian released the railing and dropped her deep thoughts, with a discrete sigh she walked up towards the booth where a young female overlooked the view of the Plaza.

"Hey Warlock! Handing in you ghost for updates?" She asked casually.
"Yes, for the first time today." Nine responded as her ghost soared inside to the busy office of Everis.
"I'll have it updated within three hours or so." Tess nodded humbly and disappeared behind the drapes that secluded her workplace.

The passage to Nine's right side, stimulated her curious nature. She took a stroll down its colossal corridors, passing some robots that swept the leafy ground and approached something that looked like a marketplace.

On the outskirts of the platform there was a bridge, which connected to a separate part of the building. Inside, a huge mechanism circled and spun around a hologram of the Traveler. Behind it, a passage led to a balcony that overlooked the civilian City below.
The area was peaceful and quiet, no fellow Guardians or Vanguards roamed here.

She glimpsed up at the large hologram in the middle of the room, but wasn't interested in investigating its causes further.

Instead, she made it out on the balcony and sat down on the barrier that protected the Tower's visitors against a vast drop from its edge.

When she made herself comfortable, she felt like she was being studied. Nine turned her head discretely and noticed a figure who stood peacefully in the back corner of the room. It had no outlines in its face, no eyes or mouth. It stood there, and investigated her, but made no efforts to interact. Nine felt relieved, it was a rare moment of privacy, on which she could truthfully evaluate her thoughts and emotions.

She was in an alien environment, brought back to fight a war. The last hope of many other creatures that roamed this planet. Her heart went out to them. She felt like she had no other choice but to pick up her weapon and fight. She knew that she would be sent out to complete tough missions in the name of the Traveler.

At this instance Guardian #9 made the decision to make it out alive, and face up to her duties. She wanted to become one of the best and she would work hard for it.

The darkness of the night swept over the Tower and a confident, passionate Guardian took her first steps towards an unknown, dangerous future.

She collected her Ghost at Tess office, and proceeded to Holliday's garage. A freshly painted ship, in an aluminium and orange shifting design awaited them.

"As agreed, we'll discuss my payment later." Amanda drew the finishing sentence in her notes and stretched out her hand and gave the new Guardian permission to board the ship.

Nine spent the night circling the Earth's orbit. Her ghost had just informed her that Guardians, who are just compacted energies, did not sleep. Thus, she laid peacefully inside and observed the stars that stretched far away across the galaxies.

Nu när jag väl har fått en viss distans från mitt forna liv och ägnat viss tid åt att filosofera över vem jag är och varför, så har jag upplevt att jag föddes in till detta livet med ett löfte till mina föräldrar. Men allt eftersom tiden gick så blev det mer och mer uppenbart att jag inte levde upp till det löftet.

Exakt vad det var jag skulle lova är jag inte helt säker på. Ett förhållande skulle kanske kunna repareras och en framtid skulle kanske vara helt annorlunda mot det som redan skett. Jag var visst missvisande och full av lögner. Min existens kom att bli en börda istället och kanske även ett hån mot det som kunde varit, om jag bara inte varit så falsk.

Det är vad jag känner djupt inom mig, även om jag inte tror att mina föräldrar egentligen tyckte så. Som barn kände jag en enorm skuld över att jag existerade och jag kände att jag egentligen hade ett ansvar att kliva ut ur det här livet. Jag var inte välkommen här. Det som var riktigt och rätt att göra var i själva verket att ta mitt liv. Ta bort mig.

Ju längre tiden gick och jag inte tog till handling så var jag oansvarsfull och bördan av mig bara ökade. Jag kände mig svag som inte tog mitt liv och jag kände mig lika missvisande och lögnaktig när jag försökte ropa på hjälp. Jag hade ingen rätt att få hjälp. Det var inte meningen att jag skulle finnas. Kanske var det därför som mina rop på hjälp istället var svaga viskningar och försiktiga små meddelanden till omgivningen om att allt kanske inte stod rätt till. De var utmärkt subtila nog att översläta med att jag bara sökte uppmärksamhet.

Jag var så besviken på hur jag gjorde mina föräldrars liv svåra. Varje gång som min pappa skällde på mig och försökte få mig att inse hur mycket jag bara ljuger om allting och hur mycket jag stal och hur mycket jag tog sånt som inte var mitt, så sjönk jag allt djupare ned i en självbild av hur fruktansvärd jag var som människa. Varje gång som jag drog en kil mellan min mamma och hennes nya man, varje gång som jag skapade oreda i hans familj.

Jag försökte många gånger att ta mitt ansvar och göra det rätta. Jag försökte se döden som en lättnad för alla, men jag hade så svårt att se den som en lättnad för mig. Trots att tillvaron var så full av lidande och trots att jag orsakade så mycket skada i andras liv så var det någonting med livet självt som jag inte ville lämna.

Jag ville så gärna stanna kvar. Jag tänkte att om jag ger det lite tid så kanske jag kan bli en bättre människa? Kanske kan jag återgälda allt som jag ställt till med? Jag drömde om att bli någon som behövdes. Kanske var man tvungen att verkligen kämpa för sin rätt att leva, betala sin skuld och förtjäna livet.

Min uppfattning var att om omgivningen och samhället hade ett tillräckligt stort behov av min existens så skulle jag långsamt betala tillbaka det som jag var skyldig. Jag tänkte att jag behövde skaffa mig ett bra jobb och jag behövde verkligen ta hand om varelser som behövde hjälp, i bästa fall rädda livet på dem.

Jag skapade mig en stor respekt för mina medmänniskor och en ännu större respekt för djur. Djuren var totalt oskyldiga och fick offra sig för oss människor enbart på grund av att de råkade existera. Jag drömde om att få bli veterinär, kanske ge dem en röst och rättigheter. För att kunna bli veterinär så behövde jag göra mycket bra ifrån mig i skolan.

Men jag insåg att den destruktivitet som min tillvaro orsakade, hos alla som tvingades leva med mig, kom att bli en stor distraktion inför den uppgift som jag hade framför mig. Det fanns ingen ro att lära sig och att studera när bråk och konflikter avlöste varandra. Ett annat stort hinder var att jag började fundera på om jag egentligen var kapabel till att lära mig överhuvudtaget. Risken för att jag var alldeles för ointelligent var mycket överhängande.

Jag försökte att testa min intelligens när jag väl fick möjligheten och jag blev oftast besviken. Men det kunde även hända att jag överraskades på ett positivt sätt. När jag väl tyckte att jag hittat min väg och min lösning så skedde en förändring hos min inre sabotör.

Den vägvisare inom mig, som hela tiden påmint mig om min ovärdighet och min destruktivitet, började rikta blickarna mot dem som försökte stärka hennes argument. Nu hade jag äntligen kommit på ett sätt att överleva och här försökte någon stå i vägen för min möjlighet att lyckas med detta. Jag började känna att jag kunde skratta åt deras simpla försök att stoppa mig.

Jag minns mycket väl den känslan som jag då hade inuti. Jag hade en stark och rak ryggrad som kunde stå emot de allra flesta offensiver. Även om många av anfallen lämnade sår och bringade rädsla så knäcktes jag aldrig fullkomligt av alla sprickorna. Jag var en väldigt annorlunda person. Jag betedde mig inte som alla andra barn.

Mina klasskamrater tyckte inte om mig och det hjälpte inte precis att min pappa var en arg och konstig lärare på samma skola, som särbehandlade mig inför dem på sina lektioner. För att hjälpa mina klasskamrater på traven så ställde jag mig ofta utanför gemenskapen på egen hand. Det var skönare att veta min plats och samtidigt ta ansvar för att skydda dem från det monster som jag var.

Jag gav uttryck för mitt missnöje gentemot mina klasskamrater varje gång som jag fick chansen att stå på scenen och sjunga eller dansa. Det handlade då inte om att visa att jag faktiskt kunde någonting, det var helt enkelt en möjlighet att öppna en ventil och lätta på trycket.

Det var också en lättnad av att kunna låtsas vara någon annan ett litet slag och se hur det kändes. Efter hand så insåg jag att jag skulle behöva byta skola för att inte duka under innan jag fått möjligheten att utföra mitt uppdrag.

Jag var nyfiken över om jag kanske kunde passa in bland mina klasskamrater på min nya skola om jag kunde skapa en karaktär att spela. Då kunde jag kanske skydda dem från mitt sanna jag och behålla en trevlig atmosfär i skolan. Sluta förstöra för alla. Jag har insett såhär i efterhand att jag misslyckades med det sistnämnda redan under mina första minuter på den nya skolan.

I takt med att emo-kulturen blommade ut hos ungdomarna lyckades jag smälta in i ett slags sammanhang och sällan bryta karaktär. Det var jag stolt över. Det gick något bättre då. Men jag kunde fortfarande inte kontrollera all skada som jag orsakade hemma och det skulle ibland innebära att mina klasskamrater drabbades.

Hemma hos min pappa var jag sällan utomhus. Det bodde andra barn och ungdomar i området som jag behövde skydda från mig själv och de verkade även själva besitta någon slags medvetenhet om detta. De tyckte inte om mig. Även om de ibland kanske gjorde det så skulle jag snabbt ändra på det. Omedvetet eller ej.

För att få andrum från min existens så började pappa tvinga ut mig ur lägenheten och låsa dörren. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag var tonåring. Jag började fundera på om jag inte kunde kamouflera in mig på tonårsfester i närheten för att göra de kvällarna mer drägliga. Jag började böna och be om att få följa med på fester med de klasskamrater som kanske såg mig som en kompis. Men det var komplicerat.

Jag var ju inte direkt en eftertraktad festmedlem hos själva festvärden och dessutom måste man någonstans hushålla med sina deltagare. Jag gjorde även en fruktansvärd överträdelse när jag delade med mig av mina tankar och min tillvaro till dem. De bad mig att sluta. Det var jobbigt att lyssna på och de mådde inte bra av att veta att om jag inte fick följa med på festerna så skulle jag ensamt strosa runt om kvällarna. Oavsett om det var vinter eller sommar.

Jag förfärades över hur jag kunde behandla mina klasskamrater på det sättet. De förtjänade det inte. Särskilt inte de som hade varit så otroligt givmilda med sin vänskap. De skulle inte behöva oroa sig över om jag överlevde den kvällen eller inte, de var ju bara tonåringar och skulle kunna njuta av det. Jag ville inte att de skulle behöva veta av mig längre och tog därför slut på vänskapen. Sa att jag inte längre ville vara deras kompis. Visste inte hur annars jag skulle skona dem.

Jag har förstått i efterhand att det verkligen sårade dem, efter allt de gjort för mig.

Det hände ibland att jag fick ett luftrum från alla familjebråk. Det var när mammas nya man slängde ut henne från deras hem och hon tvingades börja om sitt liv någon annanstans i en hyrd bostad och hastigt förskaffade IKEA-möbler på kredit.

Ansvaret över mig skulle ju egentligen fördelas veckovis mellan min pappas familj och min mammas familj, men eftersom jag ställde till med bråk något så fruktansvärt på mammas sida så bestämdes det att pappa bara kunde avlastas varannan helg. Men när mamma bodde ensam så välkomnades jag även under veckodagarna.

När skoldagen tagit slut och jag stängt ytterdörren till mammas lägenhet om mig så infann sig en stillhet och en tystnad som jag aldrig upplevt förut. Jag kokade kopp efter kopp efter kopp med kaffe och bara satt där, fridsamt i mammas soffa. Ingen skrek på mig. Jag skrek inte på någon.

Jag andades och kände att jag fick luft. Veckan hos mamma var aldrig tillräckligt lång nog. Tiden gick allt för snabbt. Jag började längta tillbaka redan när lördagen kom. På söndagen skulle jag tillbaka. Det kändes som att luftvägarna krympte. Var andetaget tillräckligt djupt för att räcka till nästa vecka?

När mamma och hennes nya man hade blivit sams igen och hon skulle flytta tillbaka så sköljde alltid en våg av chock och sorg över mig. Snälla hjälpte inte. Min motvilja försvårade hela situationen och jag kom att göra det allt svårare för mammas nya familj att försonas.

Jag försökte att göra min osynlig. Inte väcka uppmärksamhet. Inte ställa till. När stugan på tomten blev tillgänglig så var jag välkommen även på veckodagarna där. Jag försökte hålla mig utanför familjens angelägenheter. Jag ville inte följa med på familjeaktiviteter för då blev min närvaro så uppenbar.

Mamma kastades ut från familjen många gånger, oftast flera gånger om året. Jag trodde att cirkeln skulle brytas när mammas nya man tog stryptag på mig under en skidsemester. Jag skyddade mamma från hans glåpord och slag.

Jag var 14 år och placerade min kropp mitt emellan deras krigsfronter. Mamma skälvde intensivt i fåtöljen där hon satt med ansiktet i händerna. Hon var så rädd för honom. Det var inte jag. Det fick jag betala för. Hans händer slöt sig kring min hals och tryckte till. Sedan såg jag bara ett armstöd i trä komma flygandes mot mig. Det var en familjevän som rusat ut från sovrummet som förmått honom att släppa taget.

Den natten sov jag och mamma på soffan ute i vardagsrummet. Vi mamma visste precis vad som väntade. Efter några timmar hörde vi honom smyga ut till vardagsrummet och ta nyckeln till huset ur mammas handväska. På morgonen tog han barnen och bilen och lämnade oss där.

Jag hatar sälen. Jag hatar skidsemestrar.

När grundskolan tog slut stod jag med facit i hand. Jag hade misslyckats. Jag kunde inte läsa naturkunskap på gymnasiet, den saken var klar. Det vore dumt att försöka, eftersom man skulle lära sig så mycket matematik.

Matematik hade jag svårast för. Ändå hade jag stått där, med tårfyllda ögon och lovat en välvillig matematiklärare att jag en dag skulle visa henne att insatsen inte varit förgäves. Jag skulle inte ge upp. Skulle visa att jag kunde få fina betyg i matematik. Den dagen inföll 13 år senare.

Jag hade börjat löpträna efter skolan istället för att åka till stallet, som jag ofta gjorde när jag var yngre. Jag älskade hästar och så gott som alla stall i den bygd där jag växte upp hade fått påhälsning av mig.

Jag hjälpte till i stallet och dröjde ibland kvar några år här och där. Stallet blev en fristad. En fördröjning av tiden efter skolan och tiden hemma. En tillflykt. Jag slutade komma till stallen efter att ha planerat att rymma.

Jag hade packat två stora väskor med allt som jag kunde tänkas behöva i skogen. Hade tänkt stjäla en häst och bara rida ut i vildmarken. Långt bort från bygden, långt bort från Sverige. Jag tog en häst från en hage och började leda den ut mot en åker, men märkte att en äldre man iakttog mig. Då vände jag om och sa att hon hoppat över stängslet. Jag var inte särskilt gammal och skäms något enormt över detta.

Väskorna dumpade jag bland ogräset som växte intill stallväggen. När växtligheten drog sig undan till hösten undrade givetvis ägarinnan hur de kommit dit och vem som tagit dit dem. Jag erkände aldrig att det var jag. Inte heller för min pappa. Jag var livrädd för pappa. Vågade aldrig svara ”jag vet inte” på hans frågor. Höll alltid med om hans påståenden oavsett om de stämde eller ej. Jag var livrädd för vad konsekvensen skulle bli om jag inte lydde. Visste inte vad han var kapabel till.

Men väskorna vågade jag aldrig berätta vart de tagit vägen, trots att jag visste mycket väl. Jag tror det var den dagen som pappa drog mig i håret ned för trappan. Det var alltså sommar nu. Jag var 15 år och hade gått färdigt grundskolan. Till hösten skulle jag börja på gymnasiet.

Pappa hade låst mig ute och jag tog ensam bussen ut till en liten udde vid havet. Hade med mig en bok och öl. Jag höll mig på avstånd från de andra ungdomssällskapen ute på udden som grillade och tjöt av skratt och glädje.

Intalade mig själv att inte störa dem. Önskade att de varit mina kompisar. Undrade hur de lärde känna varann och hur det skulle kännas att sitta där och äta rostade marshmallows. Funderade på om lite alkohol kunde bryta barriären mellan oss och om de skulle vara nyfikna på mig någon gång senare under kvällen.

Jag gjorde dessa utflykter flera gånger den sommaren. En kväll hade en grupp killar tagit sig dit. De var äldre än jag. De tyckte att jag var rolig, fast att det nog mest var ölen som skötte snacket från min sida.

Kanske tyckte de att jag var en självständig och liberal tjej som spenderade sina kvällar där, ensam på en festudde. Jag tyckte om dem, ville gärna fortsätta umgås med dem. Särskilt en i sällskapet tyckte jag om och han blev min första pojkvän.

Hösten tågade in och jag skulle börja på gymnasiet. Det fick bli något gymnasieprogram som lämpade sig efter mina grundskolebetyg, snarare än efter mina ambitioner. Under slutet av grundskoletiden och genom stora delar av gymnasietiden fick jag ofta höra att jag hade så höga krav på mig själv. Alltid så höga ambitioner. Det hade jag givetvis. Hela min potentiella framtid stod på spel.

Jag funderade på hur jag skulle bete mig nu när jag fick möjligheten att börja på nytt igen. Kanske kunde jag lyckas smälta in bland klasskamraterna ännu bättre den här gången. Fast det var kanske bättre att göra mig osynlig. Det allra bästa hade nog varit om det enbart var studierna i sig som jag beblandade mig med.

Efter ett halvår på mitt betygsstyrda gymnasieprogram såg jag nästan ingen mening i att fortsätta. Det fanns dock en privat skola i kommunen, ett hästgymnasium som jag senare bytte till. Det var inte någon bra idé. Skolan sköttes dåligt och jag hade underskattat den sociala biten av att dela skolmiljö med 13 andra karaktärsstarka hästtjejer.

Efter att ha träffat min pojkvän så hade hans hem och hans familj blivit min nya asyl. Jag spenderade mycket tid hos honom och med honom. Eftersom jag var yngre och inte fick lov att gå på krogen så fann jag att jag ofta brottades med helgtillvaron, särskilt då det vankades festligheter som sedan ledde till att alla åkte till krogen. Ja, det vill säga alla utom jag.

Min pojkväns kompisar och jag deklarerade krig och det kom att utspelas flera mäktiga och historiska slag kring vem som vann hans gunst för kvällen. Slaget om vem-som-ska-sova-hos-singeltjejena-på-skidsemestern slutade i en episk förlust.

Det var givetvis min pojkvän som vann just den utlottning, inom vilken jag envetet drivit kampanj mot att inte deltaga. Jag stormade ut från huset, där striden just utspelat sig, och utropade min abdikering.

Min pojkvän kunde slita och dra i mig allt han ville, be om min förståelse och förlåtelse, men han blev mitt ex i samma stund som lappen med hans namn vecklades ut mellan skyttegravarna av Vodka Explorer och ostbågar.

Ironiskt nog hade jag just hunnit fylla 18 år och hade under ett fåtal tillfällen fått ta del av de mytomspunna krogkvällarna.

Det var olyckligt, för mitt ex, att jag även fortsatt löpträna under flera år och åter tillbringat tid med hästar. Jag var 18 år, hade lärt mig att skära ned på eyelinern, hade en vältränad kropp och ett självförtroende som till synes verkade omöjligt att rucka på.

När detta väl blandades och mixades ihop med nya bekantskaper och alkohol så var den sociala utforskningen ett faktum. Det tog kanske lite väl kort tid för mig att hitta nya flammor.

Min och min mammas definitiva frälsning uppenbarade sig även för oss under just denna tidsandan. Mamma hade blivit utkastad och flyttat till en bostad som hon hyrde. Den låg nära havet och platsen kom att bli helig för mig.

Det hade gått en viss tid sedan uppbrottet och hela separationen verkade bli annorlunda jämfört med tidigare. Mer definitiv. Jag hade bett om det många gånger tidigare, men när jag nu frågade mamma om jag inte kunde få bo hos henne hela tiden så sa hon ja. Jag tog ett extraarbete vid sidan av ”studierna” på hästgymnasiet för att få ekonomin att gå runt. Det var lika viktigt för mig, som det var för mamma, att vi hade råd med hyran.

När jag skulle börja det sista året på gymnasiet så hade jag fått nog av hur jag hade behandlats av vissa ”lärare” på skolan och kände att jag ville spendera mitt sista år på ett kommunalt och normalt gymnasium. Kanske kunde jag rädda åtminstone några betyg i min examen.

Jag hade läst ett halvår på samhällsprogrammet när jag väl började gymnasiet och tänkte läsa antingen årskurs två eller årskurs tre på ett samhällsprogram innan jag skulle ta mig vidare till vuxenstudier.

Jag skulle ju bli veterinär, eller kanske läkare. När vi väl pratade med rektorn på skolan så fick förslaget ett rungande ”nej” till svar, eftersom jag ju inte läst färdigt kursen ”samhällskunskap A”.

Jag hade ju dock läst halva kursen.

Mina alternativt var att börja om från årskurs 1, eller vänta tills jag blev över 20 år och kunde börja på Komvux. Jag valde det första alternativet.

Älskade Nonna

Du var och är fortfarande en matriark som visade dina döttrar och barnbarn att resiliens och humor kommer man väldigt långt på.

Du sa aldrig ja om du menade nej.

Du valde alltid din egna väg utan att lämna människor bakom dig. Jag är väldigt stolt över din styrka och ditt mod. Du hjälpte oss och lärde oss. Du lät oss lära dig mycket (men hjälp var du inte så van att få, även om du var tacksam för den).

Jag tänker på dig när jag känner lukten av liljor och magnolia, när jag hör en Elvis-låt. Jag kommer nog alltid gå genom livet och tänka att alla kantareller jag hittar har du hjälpt mig med.

Jag såg upp till dig. Jag såg en självständig kvinna med klass, jag förstod att du var ganska vild som ung och en del av den sidan levde kvar hos dig även på äldre dar.

Jag tänker på dig när jag putsar din ljusstake. Du vet att jag är minst lika noggrann som du. Jag älskar också liljor, magnolior och pioner och jag hoppas att din röst aldrig bleknar hos mig för jag hör alltid dina råd om hur jag ska sköta om en fin bukett om jag får någon.

På din begravning fick jag höra att mina tårar är kärlek som inte har någonstans att ta vägen. Det kommer jag ta med mig för resten av livet.

Jag önskar jag hade fått tala om för dig att jag uppnått min största dröm i livet. Jag önskar du hade varit kvar hos oss lite längre, men jag är väldigt tacksam för att du var här.

Du var här.

Du betyder fortfarande mycket.

Jag har ingen aning om vad som händer när livet tar slut, men om vi ses igen är jag säker på att du hittat de bästa kantarell-ställena. Precis som du gjorde här.

Jag älskar dig, Nonnis.

Jag kommer prata mycket om dig, för det finns så mycket bra att säga.