Vad är det som är så fantastiskt med naturen?

Du frågeställning är svår och du lär inte få bra svar på flashback. Hänger du med nu?

Storheten och renheten. Att allt i naturen är precis som det ska vara, i harmoni och balans.

Det finns enormt mycket produkter (saker, resor, kosttillskott, mode, "rätta upplevelser", med mera) i världen som människor skapat, endast av en anledning, att tjäna pengar. Det är en illusion att vi måste ha än det ena, än det andra för att bli lyckliga! Vi bombarderas varje sekund av påverkan för dessa produkter. Men om vi skalar av det moderna samhället med alla produkter, inklusive elektricitet, vad finns då kvar?
Det som var från början! Jorden, stenarna, träden, djur, vatten.
När man t ex går i en skog noterar hjärnan formerna, färgerna och dofterna. Den reagerar kemiskt och skickar ut "måbra" hormoner.
Färgerna från en solnedgång påverkar hjärnan vare sig det står en kamel i blickfånget eller inte!
Klok fråga TS!

Gå ut i skogen och tänk inte. Så finner du ditt svar.

Jag tror att det har att göra med en djup, genom generationer nedärvd känsla av kontroll. Inte alls någon vild känsla av att vara utelämnad åt elementen. Kylan, naturen eller snön. Utan precis tvärtom.

Jag tycker också om att stå där och se ut över sjön, se naturen och kanske någon fågel som flyger. Verkligen njuta. Men låt säga att det är en reva i våra GoreTech-kläder, en stövel tar in vatten, GPS-en har pajat och matsäcken är slut. Då är naturens element inte så kul längre. Vi blir rädda, vill hem, och få mat i magen.

Historiskt har inte heller varit något att njuta av, utan den har varit farlig, bokstavligt talat dödlig. En vanligare historisk känsla i naturen, har nog snarare varit, att om jag inte dödar älgen innan det blir mörkt har jag inget att äta och dör. Fryser jag kommer jag att dö av köld. Hittar jag inte kommer jag också att frysa ihjäl.

Men när vi är ute i skogen, välklädda, välkända, och med civilisationen inom räckhåll, har vi kontroll. Jag tror att vi simulerar den ursprungliga, säkert historiskt ovanliga, känslan av att ha tillvaron under kontroll. Att jag faktiskt, antagligen inte, kommer att dö närmaste veckan.

Kan försöka mig på att svara.

Kanske inte är svaren du är ute efter men nu är ju detta min sanning

Finns mycket jag älskar med framförallt skogen. Eller allra helst en blandning av skog med lite öppna slätter, dalar osv.

Tystnaden (när det är tyst)
Fåglarna som kvittrar på våren. Allra helst om man hittar en höjd att sitta och njuta av det från. Ljud från den levande skogen från alla riktningar, 20kanaligt surround.

Jag kan stressa av när jag är ute i skogen. Man stressar.fram och tillbaka med alla vardagens bestyr. Ungarna ska lämnas och hämtas, det skall lagas mat, saker måste fixas på huset / gården. Vardagslivet är inrutat ner till minsta kvart ibland.

Då är det jävligt skönt att komma ut lite. Skogen bara står där och skiter högaktningsfullt i ditt patetiska liv.
Också jäkligt skönt att slippa en del människor och deras idiotiska (ibland) babblande om oviktiga saker.

Nåt som också är nice är att man får röra sig lite och jobba med kroppen lite. Går knappast att köra bil på en liten skogsstig. Känns skönt efteråt.

Det rensar skallen på mig. Släppa vardagen en stund. Känna alla dofterna, mylla, trä, osv.

Fint som fan

Jag(ber om ursäkt för autoscript) gjorde som så att jag gick ut i skogen, där jag var väl bekant med allt.

Satte mig på en höjd och blickade ut över den underbara skogen.
Drog några djupa andetag för att komma ner i varv efter vandringen. Det var tyst och fridfullt.
Jag skådade ut över ett kalhygge som vuxit igen av tre år gammalt björksly.

"Här är platsen" sa jag ganska högt, men utan att det störde.

Gnistan på tändaren gjorde eld på tredje försöket.
Jointen tändes och jag drog in röken.

Nu är jag skogvaktare här tänkte jag.
Satt där och rökte ett tag men alltid med ett vakande öga över "min" mark.

Gick långsamt hemåt efter det, men en av mina bästa upplevelser i naturen!

Anno 1994