Individuation - en livsresa

Ett jungianskt begrepp - individuationen kan liknas vid en blommas progressiva blomning, eller en pokémons utveckling. Progressivt så blir medvetandet bredare om omfattar mera tidigare omedvetna känslor, eller komplex (alltså personlighetsdelar). Genom att lyssna på självet (psykets innersta, meningsskapande kärna som reglerar fantasier och drömmar) så förstår man sig på vad man ska göra för att uppfylla dess ambition - nämligen aktualiseringen av det totala psyket.

En video som förklarar bättre än jag:
https://www.youtube.com/watch?v=kAPyRryK1HY

Vad tycker ni om individuationen?
Vad har ni för egna relevanta vanor för att accelerera er psykiska mognad och utveckling?

Ganska intressant faktiskt. Hade aldrig hört talas som detta innan.
Jag anser att min egen psykiska mognad gått ganska fort framåt senaste åren, inte så konstigt med tanke på att jag ''nyss'' var tonåring.
Hur som helst ser jag väl några specifika anledningar till detta.
För det första har jag lärt mig att vara kritisk till allt jag läser, ser, hör. Detta gör att jag ständigt lär mig nya saker, får nya perspektiv och samtidigt skapar en större säkerhet i mina egna åsikter och värderingar och hit och dit.

För det andra så har jag på senaste tiden levt mer efter tankesättet att jag faktiskt kan göra vad jag vill, istället för att tidigare kanske känna viss hopplöshet över min tillvaro.
Lite som pippi, -''det här har jag aldrig provat så det klarar jag säkert''. Allt från småsaker till stora mer livsavgörande saker. Jag har lärt mig mycket av detta det senaste året.

Vet inte om detta hör till ''normal'' utveckling för en ung vuxen människa. Men som person tycker jag mycket om mycket. Gillar att diskutera saker. Skulle säga med 100% säkerhet att jag är mer allmänbildad än alla mina vänner och familj, förutom min pappa (målet kanske haha).

Sen förstod jag inte riktigt om videon menade om det var positivt eller negativt att dagdrömma?

Du utvärderar dina förnimmelser mer än du brukade och reflekterar över saker som händer i ditt liv så att du inte bara kör fast i en förnimmelse, utan går vidare och utvidgar dina kunskapsområden?
Att det är mera givande att vara aktiv i ditt liv än passiv? En arketypisk upplevelse du fått från pippimyten?
Låter som ett tecken på högre genomsnittlig psykisk mognad.
Vad jag förstår så är det positiva att man får tillgång till omedvetna komplex, men man kan förlora sig i det omedvetna och förlora den nödvändiga förmågan att kunna tänka klart och utöva medvetandet, vilket kan leda till psykisk ohälsa eller brist på anpassning till den yttre, objektiva världen.

Väldigt bra sammanfattat.


För min del var det en tvärvändning att faktiskt börja göra saker med mitt liv, istället för att tänka på att göra det, eller tro att jag inte kan klara något innan jag ens har testat. Anser att hela grejen gör mig till en mer positiv person, och gör mig ''smartare'' eller snarare mer kunnig inom fler saker.


Som jag ser det är den största skillnaden mellan mig och mina IRL vänner att dom inte bryr sig om något annat än sitt eget liv, sin egen njutning. Dom har inga intressen annat än nöjen. Dom är ointresserade av att veta annat än sådant som har med dem själva att göra. Så min slutsats är att deras ego gör dom mer ''osmarta''. Vad tror du?


Måste erkänna att jag dagdrömmer en del, ser framför mig scenarion osv. Men då endast när jag har tråkigt eller inte kan sova typ.

Har du något exempel som du själv kan dela?

Tack.

Nice. Så du utvecklades ganska mycket i och med ditt beslut att "göra mer". Kanske du började använda en "underlägsen psykologisk funktion", nämligen "förnimmelsen" (Se) mer? (Om du känner till Jungs psykologiska typer).

De kanske har en sämre länk till det omedvetna och därmed är mer fokuserade på deras medvetna?

Vet inte. Är du en Introvert intuitiv (Ni) typ? Dina vänner låter ju mer som förnimmelse (Se) typer (som jag ).
En tråd om Jungianska typer:
(FB) Cognitive Type - Visuellt empiriska bevis för Jungs 16 psykologiska typer

Vet inte, kanske hade fel gällande dagdrömmar? Tror bara videon menade att köra bil och dagdrömma samtidigt t.ex. såklart kan vara farligt. Hade funderat ett tag på att jag behöver mer visioner och djupare fantasiäventyr i mitt liv; att dagdrömma mer i vardagen efter att ha reflekterat över dina frågor den senaste tiden har hjälpt mig att må bättre.

Vad är förnimmelsen?
Jag känner verkligen igen mig i typen INF, fast jag är social som person. Är väl lite överkänslig, typ lite HSP.
Kändes typ som en text om mig själv när jag läste om typen, haha!



Har väl haft en återkommande dagdröm de senaste åren om att jag gärna velat flytta utomlands, var som helst. Har inte riktigt vågat, inte velat riskera för mycket osv. Funderat ut scenarion och så vidare.
Men jag flyttar utomlands nästa år, måste bara spara pengar!
Jag ser inte dagdrömmar som ett problem för mig i alla fall, tvärt om
Grejen är väl kanske att jag inte bara stannar vid idén som en dröm, utan tänker att det faktiskt kan funka om jag kämpar för det liksom!

Gud vad glad jag blir över att du har tänkte lite kring det jag skrivit!
Har väl tagit efter min pappa lite med hela grejen. Han är en sån person som verkligen kan allt om allt.
Allt från att renovera hela hus, kan el, kan bilar, är allmänbildad.
Har alltid varit pappa som klippt mig och mina syskon, pappa som sytt gardiner, pappa som färgat mitt hår när jag var ung.

En liten anekdot jag brukar dra;
När min pappa var ung köpte han sin första bil (en sportbil) med ljusblå skinnklädsel. Istället för att byta ut sätena sprättade han upp skinnet, och färgade om allting med typ svart skoputs/läderputs, och sen sydde tillbaka klädseln. Brukar tänka på detta ibland som inspiration när det är något jag måste göra som känns svårt.

Jag har växt upp i tron at min far bara kan alla dom här sakerna naturligt, men så är det ju naturligtvis inte. Måste finnas en typ av trial and error bakom kunskapen.

Grejen med min pappa är att han är extremt opedagodisk, han kan inte lära ut saker. Det är liksom his way or the highway. Gissa om det sög att övningsköra med honom? haha

Där ser jag en fördel för min del. Jag är väldigt pedagogisk, är duktig på att få folk att förstå vad jag menar. Sen har jag (på gott och ont) ett tålamod som typ aldrig tar slut. Hänger nog ihop med att jag är känslig som person. Jag skulle aldrig medvetet såra en annan person, eller avfärda dem som dumma. Därför kan jag liksom aldrig ge upp, speciellt när det involverar människor.