Anknytningsteori och förskolestart

Det säger väl sig självt att ju mer tid ett barn spenderar med en kärleksfull vuxen, ju starkare blir bandet. Frågan är om en ettåring lär sig något av att vara på dagis förutom att vara en åskådare. Jag har inga barn och ingen tjej (om någon nu trodde det), men skulle jag ha barn skulle det vara drömmen att vara hemma med barnet i hela tre år.

Haha...ja. Det är väl klart. Frågan är bara om det är rimligt att förskolan ska fungera som den icke-stimulerande miljön och om det är speciellt smart att låta barn träna på ansvarstagande för andra barn just där. Jag tror att det finns mycket bättre lösningar.

Jag delar din syn.

Och det sista du skriver var faktiskt riktigt cute.

Och du har aldrig funderat kring detta? Varför ditt barn inte saknar dig? Skulle säga att det du beskriver är ett enormt varningsflagg och tecken på dålig anknytning.

Precis. Man behöver inte läst något om anknytning för att förstå detta. Troligtvis skulle en indian i djupaste amazonas komma till ungefär samma slutsatser.

Ska jag fundera över att jag har ett barn som trivs i förskolan och som blir glad när jag kommer och hämtar? .

Jag uppfostrar mina barn till att bli självständiga individer och det funkar alldeles utmärkt. Jag är inte alls avundsjuk på din kategori som inte låter ungarna utveckla en egen personlighet. Faktum är att vi ivrigt lämnat över våra barn så fort vi haft andra på besök för att vänja dom vid andra människor.

Anknytningsteori är inget annat än en snuttefilt för osäkra föräldrar som har svårt att släppa taget. Träffar på en hel del föräldrar av din typ och deras trista ungar som bara hänger på mamma och ser sura ut dygnet runt.

Sanningen är att man lämnar bort barnen före 3 års åldern är det inte för barnens skull, utan för föräldrarnas. Man behöver dra in pengar, man behöver jobba och vuxengemenskap.
Man blir inkrökt av att bara vara hemma oss passa barn. Jag blev det i alla fall.
Men sen när jag anlitade dagmamma var det plågsamt när barnet grät när jag åkte. Dagmamman sa att det ordnar sig. Ja, tacka fan för att människan och barn VÄNJER sig. Man vänjer sig vid att sitt i fängelse också.

Jag hade ofta dåligt samvete och kortade ned min arbetstid för att komma tidigare till dagmamman. Där det bara var fyra barn! Hämtade ett trött barn.

Nej för mig handlade det om att väga ihop och prioritera.
Lön, hur mycket jag behövde stimulans och en bedömning av hur mycket barnet skulle palla och i sista hand också hur mycket positiv stimulans barnet skulle få av annan miljö. (Vilket dom ju får efter den egocentriska fasen i sitt liv då dom inte är så sociala).

En kalkyl baserat på flera faktorer.

Debatten här och annorstädes går ofta ut på att föräldrar vill känna att dom inte ska ha dåligt samvete. Medan det sällan finns lösningar som är 100% bra både för föräldrar och barn.
Man får ta en del dåligt samvete tror jag. Det är INTE barnen som väljer att gå till dagis! Hade det varit så hade saken varit biff och allt problemfritt.

Fast med enstaka undantag om morgonen varit dålig har mina barn inte gråtit eller varit ledsna när jag lämnat dem. Den absoluta majoriteten dagar har de skuttat in med glädjetjut och inte ens brytt sig om att säga hejdå till mig, ärligt talat skitit fullständigt i mig så fort de virvlat in i någon lek med en kompis vilket iofs inte alltid känts så bra för mig. Oftast har det varit betydligt svårare att få med dem hem, eftersom de haft korta dagar och fortfarande med full energi varit inne i lek med kompisar när man kommer och hämtar, än vad det har varit att lämna dem. För sonen som nu slutat förskolan kan jag räkna på fingrarna de dagar han blivit ledsen när jag lämnat. Och då har det INTE varit med främlingar utan med personal han känt väl.

Känns ibland som att folk fått matat något sorts nidbild av förskoleverksamheten. Att barnen är panikslagna när de lämnas, springer vind för våg och skadar sig under dagarna och är utmattade när de kommer hem och inte hinner umgås med sina föräldrar. Den verkligheten kanske också finns, och i så fall är det iofs tråkigt om den ska normaliserar som något man bara måste acceptera, men det har inte varit min eller barnens verklighet och jag tror att för många andra ser det inte heller ut så.

Har du aldrig funderat på hur det kommer sig att var och varannan person nuförtiden har psykiatrisk diagnos?
Det är vi som inte var på lekis från födseln som är odiagnostiserade. Som hamnar lite utanför er alla med utmattningssymtom (överstimulerade av stora barngrupper), bipolär sjukdom (efter att ha kastats mellan trygghet och kaos) och ADHD (efter att blivit kognitivt splittrade i bråk miljö).

Nä, nä. tidig internering i barnfängelse har förvandlat Sverige ett stort Karsudden.

Nu är det ju så att föräldrar bör ta en mängd beslut utan barns inverkan (även om många verkar ha glömt bort det idag). En 2-åring kan inte själv bedöma var den ska spendera sin vardag. Att dom skriker och gapar när dom inte får som dom vill för stunden innebär inte att dom kommer lida psykiska men för all framtid.

Dom där slutsatserna finns det exakt noll vetenskapligt stöd för.

Det är ju inte heller så att vara hemma hos morsan i 6 år blir någon garanti för ett hälsosamt psyke. Morsan kan ju vara alkoholiserad, pundare eller lida av andra problem.

Det här är en rörelse som är populär just nu. Lite som alternativmedicinarna eller anti-vaccers (ofta är det samma folk). Det är en professionalisering av föräldraskapet enligt amerikansk modell. Allting är farligt för dina barn och dom ska skyddas från alla tänkbara motgångar i livet. Resultatet ser vi nu. Förvuxna jättebebisar som inte klarar av att bli vuxna.

En annan grupp som sprider nidbilder kring förskolan är kristna samfund. Där handlar det om att man tappar kontrollen över den religiösa uppfostran om ungarna spenderar för mycket tid med vuxna som kanske inte alls är sugna på att indoktrinera små barn.