Citat:
Ursprungligen postat av
udon
Ska jag fundera över att jag har ett barn som trivs i förskolan och som blir glad när jag kommer och hämtar?
.
Jag uppfostrar mina barn till att bli självständiga individer och det funkar alldeles utmärkt. Jag är inte alls avundsjuk på din kategori som inte låter ungarna utveckla en egen personlighet. Faktum är att vi ivrigt lämnat över våra barn så fort vi haft andra på besök för att vänja dom vid andra människor.
Anknytningsteori är inget annat än en snuttefilt för osäkra föräldrar som har svårt att släppa taget. Träffar på en hel del föräldrar av din typ och deras trista ungar som bara hänger på mamma och ser sura ut dygnet runt.
Sanningen är att man lämnar bort barnen före 3 års åldern är det inte för barnens skull, utan för föräldrarnas. Man behöver dra in pengar, man behöver jobba och vuxengemenskap.
Man blir inkrökt av att bara vara hemma oss passa barn. Jag blev det i alla fall.
Men sen när jag anlitade dagmamma var det plågsamt när barnet grät när jag åkte. Dagmamman sa att det ordnar sig. Ja, tacka fan för att människan och barn VÄNJER sig. Man vänjer sig vid att sitt i fängelse också.
Jag hade ofta dåligt samvete och kortade ned min arbetstid för att komma tidigare till dagmamman. Där det bara var fyra barn! Hämtade ett trött barn.
Nej för mig handlade det om att väga ihop och prioritera.
Lön, hur mycket jag behövde stimulans och en bedömning av hur mycket barnet skulle palla och i sista hand också hur mycket positiv stimulans barnet skulle få av annan miljö. (Vilket dom ju får efter den egocentriska fasen i sitt liv då dom inte är så sociala).
En kalkyl baserat på flera faktorer.
Debatten här och annorstädes går ofta ut på att föräldrar vill känna att dom inte ska ha dåligt samvete. Medan det sällan finns lösningar som är 100% bra både för föräldrar och barn.
Man får ta en del dåligt samvete tror jag. Det är INTE barnen som väljer att gå till dagis! Hade det varit så hade saken varit biff och allt problemfritt.