Varför går så många unga "in i väggen", innan de ens har börjat jobba? (rubr ändr.)

Jag träffar många, väldigt unga människor på jobbet, som har den ena krämpan, efter den andra. Så snart det hostas lite, blir de sjukskrivna, de orkar inte, eller stressen är för stor. En del väldigt unga säger att de är utbrända, och stannar hemma för det. Vad är det som är orsaken?

Jag träffar många, väldigt unga människor på jobbet, som har den ena krämpan, efter den andra. Så snart det hostas lite, blir de sjukskrivna, de orkar inte, eller stressen är för stor. En del väldigt unga säger att de är utbrända, och stannar hemma för det. Vad är det som är orsaken?

De har tillbringat sin uppväxt sittandes i en källare spelandes datorspel all vaken tid, medans föräldrarna tryckt ner mat i halsen på dem och städat, tvättat, skjutsat, bäddat och gjort deras läxor. När de sedan tvingas kravla ut ur kokongen och 'träffas' av verkligheten blir detta en chock, därav utbrändheten.

Jag tror också en del i grundproblemet är att de inte kan sklija på de och dem, samt att de inte kan stava till ens.

Trivseln på själva jobbet? Jag hade ett extrajobb under min gymnasietid vilket sög ganska hårt, jag gick alltid dit men fyfan ibland ville man bara dö. Mitt nuvarande jobb är precis vad jag alltid velat ha, och jag älskar det. Vaknar jag med feber så tar jag en ipren och åker ändå.

Ett svar på att företag och att samhället blivit girigt. Vem vill jobba för någon och något som bara utnyttjar en?

Jag skulle tro att det ligger i hur bortskämda unga är idag.

Dvs bortskämda i hur mycket arbete vs fritid dem har.

När dem väl kommer ut i arbetslivet så är dem oförberedda på att jobba "långa" 8 timmars dagar.

Det är något som måste byggas upp och man måste härdas lite.
Men det är lätt att ge upp när det blir lite tungt i början.

Har man jobbat i mindre än 5 år i ett standard arbete (dvs inte 12-14 timmar arbete varje dag) så ska man fan inte säga att man är utbränd.

Ta ett par dar semester och återvänd som en vuxen människa.

Ett svar på att företag och att samhället blivit girigt. Vem vill jobba för någon och något som bara utnyttjar en?

Dels är de söndercurlade och dels har arbetsmarknaden blivit tuffare. Allt ska effektiviseras hela tiden vilket gör att man får jobba ihjäl sig. De som är äldre vill inte erkänna hur det var, men förr kunde man bara byta jobb om det var lite ''jobbigt''.

Jag träffar många, väldigt unga människor på jobbet, som har den ena krämpan, efter den andra. Så snart det hostas lite, blir de sjukskrivna, de orkar inte, eller stressen är för stor. En del väldigt unga säger att de är utbrända, och stannar hemma för det. Vad är det som är orsaken?

Intressant tråd detta. Ungefär vartannat inlägg säger att det är hårdare och svårare nuförtiden att ta sig in på arbetsmarknaden och hålla sig kvar, och resten att unga nuförtiden är söndercurlade och inte beredda på krav som vuxenlivet ställer. Sedan ett fåtal som menar att det är både och.

Jag sällar mig till de som säger både och, men att det ena har allt att göra med det andra. Teknologins framfart ställer krav på industrier att vara bättre på att anpassa sig i snabbare takt, vilket pressar marginaler och gör det svårare att hitta långtidsanställningar för vanliga människor, för att inte tala om trivsamma, lärorika sådana. Samtidigt så konsumerar människor mer och mer, vilket kräver mer från dem själva för att ha råd med, såväl högre ansträngning under fritiden för att kunna ägna sig åt det.

Att barn inte är lika förberedda på hur vuxenlivet går till är mest för att den tidigare generationen inte har haft tid att ordna det åt dem eftersom problemen jag beskrev ovan fanns även för tio, tjugo, och trettio år sedan. Det har bara fortsatt i samma takt. Skolan är i huvudsak bara dagis där föräldrarna lämnar sina barn så att de själva ska ha tid med jobb. Stress ökar, konsumtion ökar, ansträngningar för att bidra till den ökade konsumtionen ökar, cirkeln sluts. Det är svårt att skylla på någon enskild orsak egentligen, det är bara svårt att ta sig ur.

Jag har gått från att vara 100% liberal teknikoptimist till att förespråka mer och mer försiktighet. Det faktum att produktivitet ökar men arbetstimmar och lön stagnerar på sina håll (källa) visar att det krävs mer strategiskt tänk än att bara släppa loss teknologin och tro att allt löser sig. Det ger faktiskt en rätt olustig känsla i magen att behöva erkänna att framtiden inte går åt det håll jag hoppades att den skulle göra...