Den STORA tråden om Citalopram (erfarenheter, biverkningar osv.)

Har inte läst igenom hela tråden, men jag råder samtliga som står på citalopram att gå över till cipralex istället.

För mig var det som natt och dag, citalopram gjorde mig totalt apatisk i början, avtrubbad, illamående och måttlig effekt.
Cipralex däremot är guld i jämförelse.

Men tyvärr är det så att både psykiatrin och primärvård har en förkärlek till att förskriva billigaste möjliga medicin och när det gäller ssri faller ofta valet på antingen sertralin eller citalopram.

Tackar väldigt mycket för det utförliga svaret. Jag ska förtydliga: Det var inte denna läkare som skrev ut mitt citalopram, och hon är inte min hjärnskrynklare Jag var på läkarbesök idag för min diabetes, då jag tog upp mina senare problem med biverkningar. Hon sa bara att hon skulle höra sig för med hennes kompis som var psykolog, för att få lite mer kött på benen.

Är det verkligen så bra att hålla på att knapra piller som höjer dopamin, kan inte det leda till psykos-liknande tillstånd, eller är jag helt ute och cyklar nu?

Det som slog mig mest var ju det hon sa; att jag skulle helst fortsätta min behandling 3 år till..... Är det verkligen nödvändigt med att gå på så länge?

MVH/Amentjeina

Jo, det kan det göra om man tar en substans som frisätter dopamin. I detta fallet så hämmar man återupptagningen av signalsubstansen vilket gör att signalsubstanserna sedan kan användas mer effektivt. Man kan alltså enkelt säga att man hindrar signalsubstansen från att brytas ner för att sedan optimera dess funktion. När det gäller just Voxra så hämmas dopaminet med enbart 20% (ungefär) vilket oftast är för lite för att ge effekt och biverkningar som psykos är näst intill obefintliga även om ytterst få kan drabbas.

Frisätter man dopamin (alltså ökar nivåerna) så kan detta ge psykos. Detta är en vanliga biverkningar hos mediciner mot Parkinsons där dopamin frisätts eftersom att patienter med Parkinsons tenderar att ha lägre nivåer av dopamin, man vill alltså ÖKA nivåerna av signalsubstansen genom att frisätta den. Droger som amfetamin, kokain o.s.v frisätter dopamin.

När det handlar om SSRI så stimulerar dessa serotonin-receptorerna 5-HT2 samt 5-HT3 vilket minskar utsöndringen av dopamin från "Substantia Nigra" som är en hjärnstruktur vilket hjälper till att hantera hjärnans belöningssystem, detta i sin tur kan generera sexuell dysfunktion. Mirtazapin fungerar bland annat som en antidepressiv medicin som fungerar på serotoninet samt noradrenalinet. Skillnaden mellan den och en SSRI är att Mirtazain blockerar just 5-HT2 samt 5-HT3 vilket gör att sexuella biverkningar oftast minskas eller försvinner helt.

Och just det. Vid svårare depressioner kan det vara nödvändigt att medicinera länge och som lägst brukar man säga att man ska gå på behandling i minst 1 år (förutsatt att önskad effekt har uppnåtts av medicinen) för att förhindra att patienten återfaller i sin depression. Det finns även kronisk depression, s.k. dystymi, där patienten ibland måste medicinera för resten av livet då det normala upptaget av signalsubstaner i hjärnan kan vara stört. Att stå på behandling av SSRI vid mild eller måttlig depression i 3 år känns lite väl...

tjenare, jag har gått på citalopram sedan 7 veckor, 40 mg äter jag sedan 1 månad bakåt.

De senaste två veckorna har jag vart otroligt förstoppad. Nån som har haft samma problem och vet vad man kan göra? Vill ogärna dricka laxerande hela dagarna.Ska dock testa gå ner till 20 mg även fast jag inte vill det egentligen och se om det blir bättre.

Prova katrinplommon på en daglig basis eller järntabletter (Niferex) som kan ha en laxerande effekt. Olika typer av granulat, havre eller psylliumfrön kan förenkla passagen av avföring genom tarmen.

tackar så mycket :-)

Tycker ni att citalopramen är effektiv mot er panikångest. Jag äter fluoxetin nu och panikattacker får jag varje dag.

UPPDATERING:

puh what a living hell, AMEN! Varit i från min ssri nu i 5månader och 1 vecka. Låt mig först börja med att hylla ALLA rackare som lyckats sluta och överlevt utsättningen av dessa droger.. För att lyckas krävs det massor, jag är på god väg men om jag visste detta innan jag började med skiten hade jag svarat min läkare, nej du jävlar sätter inte in mig på något sådant, nu tar jag inte för givet att ALLA behöver gå igenom samma helvete som mig för att bli fri MEN risken finns, jag har kontakt med massor med går igenom samma och detta är ren sanning omänskligt. Det känns som ett straff för att man en gång i tiden ville må bra , och valde vägen att fucka ur hjärnan totalt.

Dem två senaste veckorna är som totalt bortblåsta för mig, jag har minnen om att jag varit inne på akuten, sen varit hemma.
Anledningen till att ja klarat snart 6månader är på ren vilja kan ja säga då jag både förlorat kille , är sjukskriven och inget direkt stöd ifrån vården..

Om man gör en sammanfattning på vad man kan gå igenom så är brainzaps och alla andra tusen symtom nog det mildaste när man väl börjar komma till total blackout, mitt nervsystem kollapsade i sin återhämtning och jag förlorade minnet och mig själv på kuppen.. Under två veckor kopplade jag knappt vad dag och kväll var, vad 1+1 var, jag kunde knappt använda min kropp då jag inte kopplade knappt vad man använde en gaffel till.. det slog ut ALL min hjärnverksamhet, när jag väl lyckades göra mat ställde jag alarm för att sen hä'mta maten som att jag en minut efter glömde bort att ja lagade mat, ingenting fungerade.. dag efter dag låg jag i sängen och skakade så ja trodde ja skulle dö, min högra kroppshalva var som den inmte existerade, brainzaps igenom hela kroppen och massa ticks. Panikattacker inte ifrån denna värld, vet inbte hur många ggr jag bad om att bara få överleva natten, utslag över hela kroppen, en sån extrem muskelsmärta att ja började fundera på om jag nu oxå hade fibro .. stelhet och muskelsmärta, o kramper, migrän och svartnande för ögorna, sus och sjuka ljud i öronen.. vinglig, hallisar, insomnia , svårt att försöka tvinga fram att bli trött , och så fort jag somnade vaknade jag sen upp i ren panik en sekund efteråt..

Jag bara väntar på att min hjärna ska börja få tillbaka nivåerna däruppe så jag kan börja fungera normalt igen. OM jag visste att det var utsättningssymtom jag led av ALLA dessa ggr när jag fgörsökte sluta innan hade jag aldrig börjat om med skiten igen som gjorde att jag var fast med den i 6år, jag är inte deprimerad. Att gå till läkaren i en abstinens/utsättningsfas gör alltså att man får ett flertal diagnoser , fler än den ursprungliga diagnosen ALLT för att sättas in på mer piller..


Jag kämpar vidare, tack vare andra kämpar som kämpar dagligen dem med , med dessa utsättningar och med långdragna symtom. Jag har hoppet uppe ..


Stanna aldrig på ssri längre än 3år, om du inte är beredd att få ett helvete eller stanna resten av ditt liv ..

Bellisimo, vilka doser låg du på under dessa sex år ? och hur försökte du trappa ned under kuren?

Hejhej Flashback. Tänkte bara berätta lite om hur det gick för mig sen jag började på Citalopram för fyra månader sedan.

Jag fick några väldigt kraftiga panikattacker strax efter studenten och även om panikattackerna försvann så kvarstod en väldigt jobbig ångest som jag hade dagligen under fyra år. Jag hade svårt att sova, tyckte inte att någonting var särskilt roligt och när jag var ute med vänner såg jag bara trött ut och ville hem. Jag testade verkligen allting. Jag slutade med nikotinet, drack mycket mindre, var ute och gjorde "roliga" saker så ofta jag bara kunde för att tänka på annat. Men ingenting hjälpte. Då man läser så mycket skit om SSRI så vågade jag inte försöka. Var övertygad om att det skulle gå helt åt helvete och dessutom så var jag livrädd för att det inte skulle fungera, då skulle jag ju inte ha någon backup-plan alls.

Efter att ha haft en jobbig period rent stressmässigt ett tag så mådde jag inte alls bra. Ångesten blev mycket starkare än vanligt och allt kändes rent ut sagt som ett helvete. Blev nervös av allting och kunde inte sova. Jag googlade runt på allt möjligt som symptom och botemedel och blev bara ännu mer nere, kändes inte som om någonting skulle hjälpa. Tillslut hittade jag den här tråden på Flashback och läste om MASSOR av folk som hade vänt sina liv med hjälp utav Citalopram och en stark förhoppning om att bli bättre tändes i mig. Jag sprang direkt till lokala läkaren och berättade om mina problem och sa att jag ville testa. Då jag varit i kontakt med psykolog tidigare som ville att jag skulle testa SSRI så köpte läkaren det och skrev ut Citalopram. Jag skulle börja med 10mg i en månad och berätta om alla bieffekter.

DIREKT när jag tog första tabletten började allt kännas mycket bättre (plaaacebo jag vet). Det här ruset jag fick, nu vänder allt - jag har ingen ångest kvar, höll i sig i en vecka sen blev allt som vanligt. Fick ingen förstärkt ångest utan allt var precis som det tidigare hade varit. Efter en månad var det återbesök och läkaren var nöjd med att jag inte hade fått några bieffekter. Han höjde till 20 mg och direkt började jag känna mig euforisk igen. Återigen så höll det i sig i en vecka. Jag sov bättre än jag gjort under de senaste fyra åren och allt kändes som att gå med sin livs kärlek på en solig äng. Men som sagt - efter en vecka försvann effekten och allt kändes som vanligt. Under några få kvällar fick jag förstärkt ångest och jag var övertygad om att jag hade sabbat hjärnan med SSRI. Efter en månad var det återbesök. Läkaren, som är väldigt försiktig ville inte höja dosen igen utan bad mig fortsätta på 20mg en månad till.

Jag kom hem besviken. Jag ville ju så gärna höja dosen och känna mig extremt lycklig en vecka till. Allting var precis som vanligt under två veckor, och en fredag gick jag ut som vanligt - det var då det small till. Efter några öl på krogen ville jag tidigare bara gå hem. Alkohol har alltid gjort mig trött och uttråkad, men nu kände jag en enorm glädje. Mina ögon spärrades upp som om jag var på kokain och jag pratade med allt och alla och hade en helt otroligt rolig kväll. Inte känt mig så uppåt i hela mitt liv. Glädjen av att ha haft en sådan kväll höll i sig i flera dagar och jag kände verkligen starkt att en vändning var på väg. Efter detta så stärktes ångesten något igen men det var inte alls lika farligt som tidigare.

Så efter ytterligare några veckor så träffade jag läkaren igen. Han var glad att det hade gett effekt och sa att SSRI ofta inte i sig själv tar bort ångesten utan den gör så att man kan ha roligt igen och bryter då den onda cirkeln att man är ledsen för att man aldrig har kul och man har aldrig kul för att man är ledsen. Läkaren ville inte skriva ut en större dos utan sa att ju mindre dos relativt effekten är bra. Jag som var helt överväldigad över att Citalopram faktiskt har potential att fungera pushade läkaren att höja dosen och han gick med på det.

Efter att ha höjt dosen från 20 till 30 mg så kände jag ingen eufori och efter att ha avvaktat två veckor så kändes det som det gjorde på föregående dos. Jag hade mindre ångest än innan jag började, men mycket var fortfarande kvar. Någon gång efter det kom vändningen. Jag kan inte säga exakt när det var men en regnig dag kom jag på mig själv med att jag hade sovit som en stock flera dagar på raken och inte ens reflekterat över hur lätt jag somnade in och hur bra jag sov. Jag tänkte efter hur länge sen det var jag hade tänkt på ångesten och kom fram till att det var över en vecka sedan. Jag hade ju för tusan haft en supervecka och inte ens tänkt tankarna på hur bra jag hade mått.

Tidigare gick det inte en timme utan att jag tänkte på hur dåligt jag mådde och att ingenting hade någon betydelse, nu gick jag en vecka utan att ens reflektera över hur bra jag mådde och hur vackert allt faktiskt är (Life is a bitch). Det har nu hållit i sig tills nu och jag har ingen ångest kvar alls. Jag går konstant och längtar till helgen då jag ska ut med mina vänner och ragga tjejer och ha trevligt. Mina erfarenheter är enbart positiva och jag hoppas att jag ska kunna påverka någon med denna text. Detta hade jag behövt läsa för fyra år sedan.

Angående bieffekter då. Det enda som har hänt är snorren. Den står hårdare, håller sig längre med flickor och har inte förlorat någon känsel. Enda problemet är när man vill dra en snabb runk innan man ska göra något, då kan det ta ett tag innan man blir klar om man inte hittar ett riktigt bra videoklipp..

Kör ett par veckor till på Fluoxetin och om panikattackerna fortsätter så byt SSRI till förslagsvis Sertralin eller Citalopram/Cipralex. Jag har hört att en del upplever att Cipralex har färre biverkningar än Citalopram. Du kan med fördel lägga till Buspiron för att minska sexuell dysfunktion, Buspiron fungerar även effektivt mot ångest dock upplever merparten ej effekt mot ångest av den medicinen men det gäller att testa sig fram.

Vilken bra tråd om Citalopram. Jag började för ett år sedan, trappade upp med 10 mg för att sedan gå upp till 20. Jag hade ett stort motstånd till att börja äta antidepresiv medicin. Men vilken tur att jag vågade prova. De första två veckorna hade jag en massa biverkningar, precis som doktorn hade sagt. Torr i munnen, handsvett, tappade sexlusten helt, blev långsam- dvs jag blev inte lika impulsiv som tidigare. Jag tyckte det blev lite läskigt att köra bil faktiskt pga långsam reaktionsförmåga. Jag stod ut. Men efter två veckor försvann biverkningarna och jag kände mig bra. Jag ska nämna att jag började äta för att jag hade en jobbig skilsmässa bakom mig.
Nu kunde jag ta del av Citaloprams fördelar. Ångesten på morgonen dämpades, och försvann, jag kunde ta i tu med livet, göra en budget, sätta in papper i pärmar, sådana enkla vardagsgrejer blev nu gjorda. Jag blev lugnare, fick inte raseriutbrott som tidigare, kunde resonera istället när situationen blev jobbig. Sexlusten kom tillbaka, men jag har haft svårt med att komma. Jag har druckit vin som vanligt, ett par glas i veckan, men varit vaksam.
Jag borde verkligen fått dessa piller långt tidigare, men jag har varit fenomenal på att "stå ut". Kämpa på.
Så tack. Men nu ett år senare har min situation ändrats, och jag tycker det är dags att sluta. Har trappat ner, ätit varannan dag. Och fått biverkningar, det surrar i huvudet ibland, jag mådde illa de första dagarna. Nu kan jag gråta igen vilket jag har saknat, riktigt skönt. Och jag vill ha tillbaka min vanliga sexuella lust.
För att jag ska klara mig utan Citalopram får jag ge mig själv motion nästan varje dag i form av promenader. Tack och hej