Att vara neurotisk och perfektionistisk tär på psyket, någon som kan relatera?

Hej främlingar.

Som rubriken lyder. Är i undre 20 årsåldern och har så länge jag kan minnas varit rätt känslig.
Trots att jag numera sitter på en livsåskådning som för mig känns både förnuftig och harmonisk så plågas jag fortfarande.
Det kan vara allt från något fjantigt såsom en tolkad "ond blick" från någon eller något jag sa i en random konversation för 5 år sen. Jag kan vakna upp på natten med minnesbilder på något korkat jag sagt i en diskussion. Jag reagerar som minst med dessa mentala upplevelser med en lätt grimas, som mest med slag mot ansikte/huvud och svordomar.
Jag kan ibland känns ett tryck mot bröstet och smärtor runt bröst och revben. Ibland stickningar och vågsensationer i armar mot fingrar. Oftast direkt efter en längre obehaglig tanke som lyckats etsa sig fast under en längre tidsperiod (några timmar).

Allt detta händer rätt spontant. Jag mår oftast okej efteråt och börjar istället fokusera på nuet men då och då slår någon spontan tanke upp som ett slag i ansiktet.

Jag är också ofta väldigt orolig för att bli missförstådd när jag talar om mig själv. Hör jag någon annan tolka det jag säger på ett sätt som inte stämmer med hur jag menade så blir jag jävligt sårad. Jag kan sitta i timmar och fundera på misstag i mina texter på flashback och samtidigt ibland hoppas att jag inte sårar någon samtidigt som jag inte vill trippa kring en "obehaglig uppfattning".

I riktiga livet så händer det att jag hamnar i dispyter med pedagoger, lärare eller random människor på fester som oftast handlar om lite känsliga ämnen såsom politik och etik i allmänhet. Det som plågar mig här är minnen där jag kanske gått på "för hårt" mot personerna eller idéerna jag kritiserat. Jag ser alltid de optimala sätten att säga saker på efteråt. Ibland säger jag ju även saker som jag en timme efteråt inte längre kan stå för då jag kommit på något "bättre" och då lider jag igen. Det är sällan jag lyckas få fram det jag vill få fram på ett optimalt sätt vare sig det är mitt humör, artikulation, brist på substans eller annat som felar.

Jag ser brister i allt men ser inget fel med att sträva efter perfektion så länge jag inte nödvändigtvis måste förvänta mig resultat. Men det spelar ingen roll hur smart och förnuftig jag än låter i teorin för i praktiken så är jag en vandrande motsägelse. Jag säger en sak och gör en annan.



Slut på gnäll. Är det någon här inne som kan relatera lite grann? Hur hanterar ni det? Har ni tips på vad som kanske funkat för er?
Hur såg eran barndom ut? Tror ni den påverkat er?

Tack till er som läste.

ÅNGEST

Det är vad du lider av tror jag iaf. Gå till vårdcentralen och berätta att behöver hjälp med det. De fysiska symptomen du berättar om låter väldigt mycket som de man kan få av ångest. Det du berättar om hur du måste visa upp dig som perfekt och vara perfekt inför andra låter som att det är drivet av ångest inför att inte vara det. Annars kanske du är lite egenkär och det bara är så du är. Fan vet jag, jag är bara en idiot på flashback.

Men eftersom att du skriver här så antar jag att du mår dåligt över det och då är ångest den troligaste boven i dramat.

Om du vill kan jag spekulera var det eventuellt skulle kunna komma ifrån

Jag kan absolut relatera så jag kan bara beklaga...

Komplext är det. Jag tror att det analytiska och det känslomässiga ligger i konflikt hos dig. Säkerligen p.g.a. en barndom där du inte fick "vara dig själv".

Ja, det är ångest i olika grader beroende på situation.

Det handlar inte nödvändigtvis om att visa upp något perfekt till min och min enbara tillfredsställelse. Jag vet att jag kan agera på snudd till perfekt (perfekt = optimalt sett till omständigheterna) men detta funkar ej så ofta som jag vill i verkligheten då egot ofta drar (mer eller mindre)i vissa trådar vilket får mig att sända ut destruktivitet samt sprida information som ej alltid är helt uttänkta. Sporadiska tankegångar är okej att sprida men jag nämner ibland inte att det är sporadiska spekulationer, jag låter mer självsäker än vad jag kanske bör göra vilket sänder ut fel signaler till folk.
Det handlar alltså inte nödvändigtvis alltid om vad andra tycker eller inte tycker om mig utan om hur jag påverkar människor jag möter. Hela världen handlar om biljontals kedjeeffekter av olika slag, även det mentala där sannolikheter slår ut varandra. Jag tror på (i teorin) en fantastiskt konstruktiv samvaro med folk om man lyckas ta ned garden helt och hållet.
Jag märker ju detta hela tiden hos andra, att deras egon när man når en viss öm punkt tar över och förhindrar utveckling att ske. Vi människor har en enorm potential.

Vad jag vill nå är en ultimat nivå av ödmjukhet och kärlek men jag når ej denna nivå i praktiken trots mina teoretiska övertygelser om att det bör vara möjligt.

Ju större ego någon har, desto mindre måste ens eget vara för att kunna så ett frö hos personen man talar med, så att dens vackra potential kan börja nyttjas. Så verkar det enligt mina begränsade observationer och spekulationer vara.
Jag VET att jag kan göra nästan allt jag redan gör på ett bättre sätt. Jag KAN göra nog med skillnad så att jag känner att jag gjort vad jag kunnat för både mig själv och andra.
Lite så känner jag.


Hoppas jag förklarade lite tydligare här.
Tack för ditt bidrag till tråden, jag pratar i övrigt redan med psykolog.

Var det så för dig, att du inte fick vara dig själv?

Jag tror att det kan ligga något i det du säger då det stämmer överrens med vissa upplevelser i barndomen.
Tycker i övrigt att du beskriver det bra på ditt korta inlägg. Jag tror också nu när du nämner det att det kan vara en konflikt mellan känsla och tanke.

Det är fantastiskt att läsa ditt inlägg, även andra trådar du startat. Du skriver enligt mig en perfekt text vilket gör att jag förstår precis hur du tänker. På tal om en annan tråd som du startat om Universal vilja: Kan det vara så att du vägrar följa den universala viljan? Att du försöker leva utanför de ramarna som vi människor måste leva inom sett till fysik, biologi e.t.c.?

Ja precis. I mig bor ett så kallat "sårat barn". Ett barn som fortfarande söker efter vägledning, förståelse, stöttning, bekräftelse o.s.v. i en vuxen kropp. Drivkraften att vara perfekt oavsett pris är stark hos mig.

Vad kul att du läst mina tidigare trådar. Uppskattar dina ord.

Jag tycker att du bidrar med en för mig viktig synvinkel på detta med "viljan". Jag måste fundera mer på det du säger. Vem vet, kanske skapar jag impulsivt en tråd om dessa idéer när tankarna kanske känns mer utarbetade i framtiden.
Din beskrivning låter ändå poetisk någonstans. Du väcker lite nya intressanta idéer här hos mig med dina tankar.
Fint att du delade med dig.

Jag hoppas du får "rätt" utrymme att utvecklas så som du vill utvecklas.

Om du är så säker på vilka "diagnoser" som är dig, borde kanske inte jakten på botemedlet/svaret vara allt för långt borta?

Mycket av det du skriver påminner om mig själv. Att gå igenom saker och ting man sagt/gjort har jag lagt ner alldeles för mycket tid på genom åren. Perfektionist låter ju som något positivt men ger tyvärr ett liv där man aldrig kan vara nöjd.. Genvägarna leder oftast till mer misär.

Någon sorts lösning kan jag inte dela med mig utav, inte funnit denna ännu. Men börjar misstänka att ålder kanske har en positiv inverkan, eller så kanske allt tänkande faktiskt leder till förbättring.
Tänk inte för mycket är något jag kommit på mig själv att säga till min fru rätt ofta senaste tiden..

Det låter som jag. Jag minns att jag under en lektion i engelska i gymnasiet sa "I wins" istället för "I win" när jag skulle berätta något. Ingen brydde sig men jag kände mig så korkad, och det var 10 år sen. Jag har ett bra minne, framförallt vid känslosamma lägen som glädje och eufori, men framförallt vid ångest, sorg, och definitivt vid förnedring och förlust av prestige som sänkt mitt ego. Att jag ska vara så bäst på alla har nog att göra med min fostran, exempelvis blev jag alltid rättad av min mor om jag uttalade ett ord fel eller om jag pratade grammatiskt inkorrekt, vilket ledde till att jag började rätta mina dagisfröknar och andra dagisbarn som inte rättats av sina språkkunniga föräldrar. Dock rättar jag aldrig någon nu förutom mina invandrarvänner som vill att jag ska anmärka om de säger fel, men om jag skaffar barn i framtiden tänker jag låta dem vara avslappnade i sitt språk och lära sig med tiden. Att jag kunde alfabetet, urskilja siffror och räkna när jag var två år, och i grundskolan blev bäst i klassen och till och med i skolan i vissa ämnen i högstadiet skulle alltid uppmärksammas på släktkalas av föräldrarna, och om det var något jag inte var bra på som exempelvis sport så legitimerades det av att "sport är bara för idioter som inte läser böcker" av min mor.

I vuxen ålder har jag haft mer prestationsångest än som barn eller tonåring, då jag fick lära mig att den enda prestation som var värdefull uträttades vid skolbänken, även om jag var en datanörd med nördkompisar i övrigt. Som vuxen måste man kunna annat än att plugga, och tankarna på att inte klara av att vara en seriös vuxen har gett mig existentiell ångest. Livet ska inte gå ut på att vara så smart och bildad som möjligt, och jag har sett till att utvecklas socialt och praktiskt. Jag hoppar mellan jobb och utbildningar, byter umgängen, läser andra kurser, dejtar som en galning i perioder, för att både ge mig själv ny stimulans samt för att försöka komma till grönare gräs. Alltid när jag provar något helt nytt har jag brutalt kasst självförtroende vilket gör att jag inte vågar prestera, just därför sitter jag överdrivet mycket tid tills jag känner att jag har en fundamental förståelse och vågar prestera. Visst är jag säkert smartare och duktigare än många andra, men jag är inte lyckligare än många andra, då det har planterats i mig att det enda som räknas är att vara smart, bildad, och kunna idiotförklara andra, både när man pratar med dem och om dem. Det är en befrielse att jag de senaste åren brutit mig loss från ett prestationsbaserat människovärde till ett mer spontant människovärde där jag anser livet som mer värdefullt om jag avstår från att läsa nyheter som ändå bara skulle göra mig upprörd, utan lägger tiden på annat, kanske startar jag någon patetisk schlagerlåt på spotify och dansar och sjunger med istället för att se Agenda. Morsan läser fortfarande om alla händelser i samhället och ska alltid förklara allt för alla ovetande oavsett de ofrivilliga lyssnarnas intresse, samt skryter hon om hur fenomenalt smart jag var som barn fastän det var över 20 år sen jag lämnade dagis.

Att vara neurotisk och perfektionistisk beror troligtvis oftast på uppväxten, det är därför som white trash som skiter i allt ofta har föräldrar som är likadana. Själv är jag delvis white trash utifrån det prestationsbaserade människovärdet då jag har lärt mig att skita i allt och kan vara kompis med både socialfall och mångmiljonärer bara vi har kul när vi träffas. Numera känner jag ett människovärde då livet i sig har ett värde, och det är att vara glad utan konstanta dopaminkickar från att spika ett prov i skolan eller köpa en onödigt dyr bil, utan det som är värt något är att ha sex, sova, äta, skratta och dansa. Tillsammans med andra. Inte att sitta och dela samhällsanalytikers premiumartiklar på facebook för att visa vilken insatt person man är.