Detta hände för ett tag sedan och min tanke var att försöka skriva ner det. Om detta ej klassas som tripprapport får den gärna flyttas till lämplig forumdel.
Substans: Lyrica, benzo, cannabis , buprenorfin, alkohol
Dos: Mycket av allt, svårt att säga dos men jag är van vid samtliga substanser.
26, man Vikt: 75-80 kg
Tid: ca 5 dygn
Beskrivning:
Utvärdering: 6/10p
Ingenting. På gränsen.
Lyrican har underhållit mig i någon vecka. Chefen tyckte jag var påverkad på jobbet. Jag har inte kvar anställningen längre. Jag gråter inga floder. Men jag förstör min lägenhet. Under alprazolam och ilska, förtvivlan samt hopplöshet trashar jag lägenheten. Jag har alltid haft svårt att kontrollera min ilska och med benzo i kroppen blir det inte bättre. Hämningslöst slår jag i dörrar, väggar och luckor.
Jag chattar med en vän. Samtalet är mörkt. Jag beskriver hur jag knappt klarar av det längre. Han säger att jag inte ska göra något dumt. “Kom hit, byt miljö några dagar”. Jag tackar ja och känner mycket lättad över att kunna åka någon annanstans.
Jag måste åka tåg för att ta mig dit. Det är en större stad. Hur jag packar väska, tågresan och möjliga interaktioner med människor och miljö kommer jag inte ihåg. Jag har ett minne när jag sitter på tåget fortfarande vid station för avresa. Inget mer. Mycket lyrica intaget, kanske också benzo.
Jag har inga klara minnen av den 2,5 timmar långa tågresan, eller hur jag tar mig till vännens lägenhet. Han möter upp mig vid stationen tror jag .
Nu befinner jag mig i nämnda lägenhet och jag tar tag i situationen och lägger en “subåtta” under tungan. Efter ett tag kommer den efterlängtade effekten. På buprenorfin mår jag bra, men i längden en ganska tråkig drog. Jag föredrar något som ökar serotoninet mycket mer. Tramadol fungerar bra, men efter några krampanfall så är jag väldigt försiktig och har knappt rört den. Lite tråkigt, men…
Fragmenterade minnen. Jag spenderar tid med buprenorfin, cigaretter och jobbsökande. Pimplar kaffe. Vill ta tag i mitt liv. Litegrann iallafall. Det bor två vänner där. Den andre vännen har benzo. Mycket av det. Jag köper en del. Jag bör hålla hårt mina pengar, jag är ju arbetslös. Men en stor påse benzo framför mig får mig på andra tankar. Andra prioriteringar. Jag nämner det bara som benzo för att jag kommer inte ihåg vad det var.
Jag känner att jag går över en personlig gräns här. Ja ja, många blandar benzo med opioder men jag har aldrig gjort det till en vana. Kanske en handfull tillfällen. Jag föredrar att kunna gå och lägga mig för att sova utan att oroa mig för andningsdepression. Men jag tar benzon med buprenorfinet i blodet.
Minnena är dimmiga, men helgen kommer och då är det fest, tydligen. Jag vill röka gräs. Men har inget. Jag kommer ihåg numret till någon i staden, eller så får jag numret av någon. Efter några samtal hit och dit kommer det andra polare till lägenheten. Jag har tydligen fixat fram en bit hasch. Minnena ä dimmiga som sagt. Jag vill röka mer hasch, men de säger att jag redan rökt upp biten. Kommer inte ihåg att jag gjort det. Men det finns inget hasch kvar är iallafall.
Vi är ute och går. Det är dag. Vi ska till den stora shopping-gallerian. Vi hamnar vid systembolaget då mina polare vill köpa dryck. Jag har hållt mig borta från alkohol i ett par månader, men nu…ändrar det sig. Jag köper lite cider och favoritölen. Vi går tillbaka till vår bas. Jag staplar väl omkring som en dåre.
Vi kommer iallafall tillbaka. Dricker och så. Underhåller min dosering av nämnda preparat och tar det lugnt. Kollar på tv. De har en stor skärm och soffa och soffbord och allt sånt. Jag har inget. Ångesten är total när jag inser att jag inte kan stanna där hur länge som helst. Att åka hem till min förstörda lägenhet är det sista jag vill göra.
Tiden kom i vilket fall, och jag måste lämna denna stad och åka hem.
Resan hem var….Ja, jag kan ej beskriva den för jag kommer inte ihåg den. Jag vet inte hur mycket klocka var men jag kommer till en tågstation där jag ska byta tåg. Det är sen kväll. Det går inga tåg till ju hemstad förr ens morgonen därpå. Ungefär om 7 timmar. Jag förstår ej hur jag planerade detta, tidsmässigt.
Jag sitter iallafall inne på stationen vid ett fönster. Jag har buprenorfin och benzo i kroppen och jag sitter och noddar totalt. Nickar till, tittar upp. Inser missödet att inte planera bättre. Det är Lördag och på Söndagen var det meningen att jag skulle befinna mig på släktmiddag. Så det kanske va4 därför jag behövde åka på tiden som som gjorde.
Några vakter från Securitas eller liknande iakttar mig. De frågar om Jag är onykter. Jag insisterar att jag ej har druckit, vilket var en liten vit lögn kanske, då jag i allra högsta grad var påverkad. De säger iallafall åt mig åt jag inte får sova där och att jag måste gå ut. Det är midnatt. December. Minusgrader ute i natten.
Jag går ut från stationen och möts av två poliser. De är där i annat ärende tror jag. Jag pratar med dem en stund. Det är väldigt kallt. Jag frågar om det finns några ställen öppna på natten så att jag kan värma mig under de dryga 6 timmar som är kvar tills tåget kommer. En mack på andra sidan staden. Det är en liten stad. Jag frågar efter skjuts men det går inte.
Jag vet inte var jag ska ta vägen nu. Jag är inte klädd för December. En tunn jeansjacka, jeans, och dåliga skor. Så jag har inget annat val. Jag går ut bland bostadskvarteren. Det är kallt. Jag vandrar och vandrar och vandrar. I flera timmar. Ställer mig vid entré till en matbutik. Bland annat så kommer det någon och går och jag kan knappt formulera några ord, så jag låter väl som har nedsatt talförmågra pga droger. Och det är ju precis vad som händer. Jag fryser.
Jag vandrar för att hålla värmen något iallafall. Tiden gå ju vidare iallafall och jag går tillbaka till stationen. Min höft känns förstörd. Jag kan inte gå riktigt. Haltar. Nästan snubblande.
Stationen öppnar sina dörrar någon gång på morgonen. Jag har lite pengar på mig och vill köpa en kaffe. En varm dryck efter den isande natten. Lite koffein också. Det blir inte riktigt som jag tänkt. Jag haltar in i pressbyrån och välter lite koppar när jag ska ta en. Kassörskan säger åt mig högt att jag är för onykter och att jag ska ut ur kiosken.Jag kan bara mumla något tillbaka “Men...jag vill bara ha en kaffe.” Nej, inget kaffe, du ska ut.
Jag går ut ur kiosken och sätter mig på en bänk utanför. Till min förvåning så kommer det ut en man med en kaffe i handen och erbjuder mig den. Jag vet inte vad jag ska säga, en sådan vänliga handling. Mannen verkar förstående, han säger något i stil med “Du har haft en tuff natt, här får du en kaffe”, sedan går han därifrån. Jag överrumplas av känslor. Tårar rinner, men jag dricker kaffen och väntar på mitt tåg.
Tillslut så kommer det och jag går ut. På vägen till tåget så sitter det en kille med något bekant i händerna. Han rullar en liten spliff. Jag frågar om han man bjuda på ett par bloss. Det kan hann, samtidigt som han påpekar att det är ganska tidigt på dagen. Klockar är runt 9-10. Den kan ha varit 11. Jag tar till mig den kommentaren. Jag kan tänka mig att vi var ganska lika. Om jag hade haft gräs skulle jag också suttit och rullat. Jag säger att jag har gått runt hela natten. Han säger att man visst får sova på stationen. Eller befinna sig där iallafall på natten.@
Jag tackar för mig, och hoppar på tåget hem. Buprenorfinet verkar starkt. Jag känner mig slut efter hela natten i kylan, men de två blossen av haschet jag nyss fick i mig gör mig gladare.
Äntligen i hemstaden. Åker hem, byter om till kostym. Nu är det middag med släkt. Min bror hämtar upp mig, ser direkt på mig att jag är påverkad och undrar om jag ens ska gå på middagen. Jodå, jag ska vara med.
Sitter och noddar litegrann under middagen. Inte överdrivet tror jag.
Kommer hem tillslut. En förstörd lägenhet, förstörd höft. Jag kanske ska ta tag i mitt liv.
Litegrann iallafall
Substans: Lyrica, benzo, cannabis , buprenorfin, alkohol
Dos: Mycket av allt, svårt att säga dos men jag är van vid samtliga substanser.
26, man Vikt: 75-80 kg
Tid: ca 5 dygn
Beskrivning:
Utvärdering: 6/10p
Ingenting. På gränsen.
Lyrican har underhållit mig i någon vecka. Chefen tyckte jag var påverkad på jobbet. Jag har inte kvar anställningen längre. Jag gråter inga floder. Men jag förstör min lägenhet. Under alprazolam och ilska, förtvivlan samt hopplöshet trashar jag lägenheten. Jag har alltid haft svårt att kontrollera min ilska och med benzo i kroppen blir det inte bättre. Hämningslöst slår jag i dörrar, väggar och luckor.
Jag chattar med en vän. Samtalet är mörkt. Jag beskriver hur jag knappt klarar av det längre. Han säger att jag inte ska göra något dumt. “Kom hit, byt miljö några dagar”. Jag tackar ja och känner mycket lättad över att kunna åka någon annanstans.
Jag måste åka tåg för att ta mig dit. Det är en större stad. Hur jag packar väska, tågresan och möjliga interaktioner med människor och miljö kommer jag inte ihåg. Jag har ett minne när jag sitter på tåget fortfarande vid station för avresa. Inget mer. Mycket lyrica intaget, kanske också benzo.
Jag har inga klara minnen av den 2,5 timmar långa tågresan, eller hur jag tar mig till vännens lägenhet. Han möter upp mig vid stationen tror jag .
Nu befinner jag mig i nämnda lägenhet och jag tar tag i situationen och lägger en “subåtta” under tungan. Efter ett tag kommer den efterlängtade effekten. På buprenorfin mår jag bra, men i längden en ganska tråkig drog. Jag föredrar något som ökar serotoninet mycket mer. Tramadol fungerar bra, men efter några krampanfall så är jag väldigt försiktig och har knappt rört den. Lite tråkigt, men…
Fragmenterade minnen. Jag spenderar tid med buprenorfin, cigaretter och jobbsökande. Pimplar kaffe. Vill ta tag i mitt liv. Litegrann iallafall. Det bor två vänner där. Den andre vännen har benzo. Mycket av det. Jag köper en del. Jag bör hålla hårt mina pengar, jag är ju arbetslös. Men en stor påse benzo framför mig får mig på andra tankar. Andra prioriteringar. Jag nämner det bara som benzo för att jag kommer inte ihåg vad det var.
Jag känner att jag går över en personlig gräns här. Ja ja, många blandar benzo med opioder men jag har aldrig gjort det till en vana. Kanske en handfull tillfällen. Jag föredrar att kunna gå och lägga mig för att sova utan att oroa mig för andningsdepression. Men jag tar benzon med buprenorfinet i blodet.
Minnena är dimmiga, men helgen kommer och då är det fest, tydligen. Jag vill röka gräs. Men har inget. Jag kommer ihåg numret till någon i staden, eller så får jag numret av någon. Efter några samtal hit och dit kommer det andra polare till lägenheten. Jag har tydligen fixat fram en bit hasch. Minnena ä dimmiga som sagt. Jag vill röka mer hasch, men de säger att jag redan rökt upp biten. Kommer inte ihåg att jag gjort det. Men det finns inget hasch kvar är iallafall.
Vi är ute och går. Det är dag. Vi ska till den stora shopping-gallerian. Vi hamnar vid systembolaget då mina polare vill köpa dryck. Jag har hållt mig borta från alkohol i ett par månader, men nu…ändrar det sig. Jag köper lite cider och favoritölen. Vi går tillbaka till vår bas. Jag staplar väl omkring som en dåre.
Vi kommer iallafall tillbaka. Dricker och så. Underhåller min dosering av nämnda preparat och tar det lugnt. Kollar på tv. De har en stor skärm och soffa och soffbord och allt sånt. Jag har inget. Ångesten är total när jag inser att jag inte kan stanna där hur länge som helst. Att åka hem till min förstörda lägenhet är det sista jag vill göra.
Tiden kom i vilket fall, och jag måste lämna denna stad och åka hem.
Resan hem var….Ja, jag kan ej beskriva den för jag kommer inte ihåg den. Jag vet inte hur mycket klocka var men jag kommer till en tågstation där jag ska byta tåg. Det är sen kväll. Det går inga tåg till ju hemstad förr ens morgonen därpå. Ungefär om 7 timmar. Jag förstår ej hur jag planerade detta, tidsmässigt.
Jag sitter iallafall inne på stationen vid ett fönster. Jag har buprenorfin och benzo i kroppen och jag sitter och noddar totalt. Nickar till, tittar upp. Inser missödet att inte planera bättre. Det är Lördag och på Söndagen var det meningen att jag skulle befinna mig på släktmiddag. Så det kanske va4 därför jag behövde åka på tiden som som gjorde.
Några vakter från Securitas eller liknande iakttar mig. De frågar om Jag är onykter. Jag insisterar att jag ej har druckit, vilket var en liten vit lögn kanske, då jag i allra högsta grad var påverkad. De säger iallafall åt mig åt jag inte får sova där och att jag måste gå ut. Det är midnatt. December. Minusgrader ute i natten.
Jag går ut från stationen och möts av två poliser. De är där i annat ärende tror jag. Jag pratar med dem en stund. Det är väldigt kallt. Jag frågar om det finns några ställen öppna på natten så att jag kan värma mig under de dryga 6 timmar som är kvar tills tåget kommer. En mack på andra sidan staden. Det är en liten stad. Jag frågar efter skjuts men det går inte.
Jag vet inte var jag ska ta vägen nu. Jag är inte klädd för December. En tunn jeansjacka, jeans, och dåliga skor. Så jag har inget annat val. Jag går ut bland bostadskvarteren. Det är kallt. Jag vandrar och vandrar och vandrar. I flera timmar. Ställer mig vid entré till en matbutik. Bland annat så kommer det någon och går och jag kan knappt formulera några ord, så jag låter väl som har nedsatt talförmågra pga droger. Och det är ju precis vad som händer. Jag fryser.
Jag vandrar för att hålla värmen något iallafall. Tiden gå ju vidare iallafall och jag går tillbaka till stationen. Min höft känns förstörd. Jag kan inte gå riktigt. Haltar. Nästan snubblande.
Stationen öppnar sina dörrar någon gång på morgonen. Jag har lite pengar på mig och vill köpa en kaffe. En varm dryck efter den isande natten. Lite koffein också. Det blir inte riktigt som jag tänkt. Jag haltar in i pressbyrån och välter lite koppar när jag ska ta en. Kassörskan säger åt mig högt att jag är för onykter och att jag ska ut ur kiosken.Jag kan bara mumla något tillbaka “Men...jag vill bara ha en kaffe.” Nej, inget kaffe, du ska ut.
Jag går ut ur kiosken och sätter mig på en bänk utanför. Till min förvåning så kommer det ut en man med en kaffe i handen och erbjuder mig den. Jag vet inte vad jag ska säga, en sådan vänliga handling. Mannen verkar förstående, han säger något i stil med “Du har haft en tuff natt, här får du en kaffe”, sedan går han därifrån. Jag överrumplas av känslor. Tårar rinner, men jag dricker kaffen och väntar på mitt tåg.
Tillslut så kommer det och jag går ut. På vägen till tåget så sitter det en kille med något bekant i händerna. Han rullar en liten spliff. Jag frågar om han man bjuda på ett par bloss. Det kan hann, samtidigt som han påpekar att det är ganska tidigt på dagen. Klockar är runt 9-10. Den kan ha varit 11. Jag tar till mig den kommentaren. Jag kan tänka mig att vi var ganska lika. Om jag hade haft gräs skulle jag också suttit och rullat. Jag säger att jag har gått runt hela natten. Han säger att man visst får sova på stationen. Eller befinna sig där iallafall på natten.@
Jag tackar för mig, och hoppar på tåget hem. Buprenorfinet verkar starkt. Jag känner mig slut efter hela natten i kylan, men de två blossen av haschet jag nyss fick i mig gör mig gladare.
Äntligen i hemstaden. Åker hem, byter om till kostym. Nu är det middag med släkt. Min bror hämtar upp mig, ser direkt på mig att jag är påverkad och undrar om jag ens ska gå på middagen. Jodå, jag ska vara med.
Sitter och noddar litegrann under middagen. Inte överdrivet tror jag.
Kommer hem tillslut. En förstörd lägenhet, förstörd höft. Jag kanske ska ta tag i mitt liv.
Litegrann iallafall
__________________
Senast redigerad av marksyrah 2018-03-01 kl. 13:15.
Senast redigerad av marksyrah 2018-03-01 kl. 13:15.
