Hur tusan vågar folk ta självmord?

Rätt själviskt av anhöriga att kräva av en att man lever trots att man inte vill det och mår skit av det. Det är som att säga "jag skiter i dig, du ska leva och plågas...för att det är vad JAG vill bestraffa dig med. Det är vad JAG vill ...och då spelar din smärta ingen roll. Lev ditt svin. Lev i 100 år till och dö av ålderdom och krämpor ensam för det kommer du att vara."

Undrar det också. Sen handlar väl egentligen suicid om att man vill bort från det som får en att må dåligt snarare än att man egentligen vill dö, men att det är den enda lösningen man kan se. Jag mår mer eller mindre dåligt ständigt, och tänker ofta på att ta livet även om jag inte vågar ta det sista steget.

människans livsgnista är stark
självmord tror jag bara sker under stunder då sinnet inte riktigt är med
TEX , många går med tankarna , blir full någon kväll och tar steget fast de inte vill ,
så sorgligt då det mesta dåliga måendet går att fixa lättare än vad man tror .

Dö är vad vissa av oss behöver för att få ro. Vissa köper lite tid, med läkemedel och droger. Kanske är det just den tiden de behöver för att hitta ro i livet ? Fast oftast handlar det om att döva bort rädslan för döden och trubba av sig så man äntligen får modet, tar steget och kan få ro.

Nope..Det finns saker som inte går att fixa. Saker som gör att ens återstående liv blir till en livslång transportsträcka. Lite som en sjukdom man kan leva med, men som slaktar livskvalitet så till den milda grad att livet upplevs som en lång väg av smärta, mot samma slut som vi alla ändå måste möta.

Leva till "varje pris" ? Jag tror inte det var evolutionens mening när den utrustade oss med överlevnadsinstinkt som är så stark som vår. Meningen var att människor som art skulle överleva och ta sig igenom det som GÅR att fixa, men inte pina sig igenom ett liv som är sönder bortom reparation. För dessa fall, har naturen utrustat oss med en vilja och ändå en mekanism som gör att vi KAN "in case of emergency" slå sönder glaset och trycka på knappen som avslutar våra liv. Det är dock inte lätt, bara så att folk inte går och utan vidare tar död på sig själva för att de fått fel färg på soffa levererad eller om de får dålig lön.

Jag tror inte att det är meningen att vi ska leva "till varje pris". Jag tror inte det är meningen att vi ska pina oss igenom 20-30 år av kamp varje dag, varje timme, varje vaken sekund...bara för att "bocka av" rutan "då har jag varit här i 82 år".

Jag försöker själv att nöta ner det motstånd mot att ta död på mig själv jag fått inbyggd av naturen. Jag är trött, jag är extremt ledsen för att min son gick bort så tidigt, jag vill inget, jag tycker inget av det jag förut älskat att göra är kul, jag väntar på att bli gammal, sjuk, ensam och ändå dö. Vad finns det för ANLEDNING att ta den långa och smärtsamma vägen och ändå hamna på samma ställe ?

Visst, jag kan ta den Efexor och annat jag fått utskrivet. Jag kan gå till mitt konsultjobb och flina och göra allt jag gjort i 25 år. Jag kan åka hem. Se på Netflix...kanske tvinga iväg mig på en dykresa eller köra upp till fjällen och köra runt på snöskotern. Jag har gjort detta sedan min pojke gick bort. Flera gånger...men det ger inget. Jag blir inte glad, jag ser inte fram emot att göra det, det tillför inget i mitt liv.

synd det med din son men livet är inte givet , och man ska ha tur om man blir 84 år
varför skaffar du dej inte en ny son ? du miste en och du kan få en

fundera lite på det !!!

Ni sliter ju i sinnet så att det understa ruttnar, vilket jag bara kan beklaga.

Jag har en fråga dock : Har ni prövt söka professionell hjälp ?

Mitt liv ar hemskare an jag nagonsin kunde hoppats pa... och utan att bara emotionell sa hade jag antagligen matt battre dod, ja, ibland onskar man sig sjalv nastan hellre dod... men nej, jag skulle aldrig vaga.

Kanske om man druckit eller nagot... jag vet inte. Laskig tanke.

Hoppas det blir battre av sig sjalvt istallet.

Min son gick bort den 16e Mars...sedan Början på April har jag en regelbunden psykolog och regelbunden psykiater kontakt genom min privata sjukförsäkring.

Jag testade Voxra, som inet fungerade och ska testa med Venflaxin. Jag tar 30 mg Oxascand om dagen och 15 mg Imovane för att sova. Jag har även fått Nebido ustskrivet för att boosta min testosteron.

Jag får alltså "professionell hjälp" och medicinering. Jag kan inte påstå att något hjälper annat än Oxascanden för några timmar och Imovanen för sömnen...än så länge.

Barn är inte som bilar. Det funkar inte så att man blir av med en och "skaffar" en ny. Dessutom är jag 52 år gammal och att skaffa barn i den åldern och i det mentala skicket jag är i vore idioti. Jag skulle inte ens skaffa en hund just nu för att jag skulle inte riktigt vara kapabel att ta hand om en och då kan jag alltid lämna över hunden till någon annan...

Statistiskt sett lever vi till över 80 år, i snitt. Så nej...så mycket tur måste man inte ha. Även 20 år med den typen av livskvalitet är skit.

Överleva till varje pris ? Syftet skulle då vara att...existera ? Var finns dimensioner som "värdighet" och "leva med värdighet" och inte som en utslagen, sliten och likgiltig zombie som har att dras med den tid han inte vill ha och inte behöver, men måste för PRINCIPENS skull genomlida tills ödet behagar befria honom från lidandet, tristessen, ångesten och meningslösheten ?

Ska man alltså reduceras till en lallande robot som går till jobbet, knegar, betalar räkningar, blänger på Netflix, sover, skiter och upprepar ? I så fall, för vilken PRINCIP gör man det och VEM får ut något av det ? Jag får ju inte ut något. Samhället ? Möjligen så länge jag nu kan dra eget lass och levererar ett överskott. Ens partner ? Jag har en superfin sambo. Jag vet inte vad exakt hon får ut av att leva med mig nu. Jag vill inte leva med mig själv så det är ett under att någon annan STÅR UT. Ska hon tvinga sig att "genomlida" detta i hopp att "allt blir bättre MED TIDEN" ?

Så..."STÅ UT"..."KÄMPA" och "GENOMLIDA" är alltså ledorden i mitt liv och jag "STRÄVAR" efter att mål att "ÖVERLEVA" för att sen om 20-30 år DÖ. Jävligt svårt att se logiken, sammanhanget och poängen med det hela...

Vad händer den dagen man går i pension och inte ens jobbet och de goda pengarna jag ändå får in på mitt konsultande längre finns och ovanpå allt bajs man dras med får man pissig ekonomi också ?

Lite krämpor på toppen (även om jag försökt sköta mig så har jag inga illusioner) och en dom "du ska leva tills du är 83 ditt svin, som straff".