Har blivit avtrubbad på känslor är det hälsosamt?

Efter en lång period när telefonen alltid är död eller man alltid är den som anstränger sig om att bara hänga och umgås så har jag börjat se saker annorlunda, ofta hör folk av sig när dom saknar någon person.
Har inga föräldrar kvar i livet så jag vet vad saknad innebär men samtidigt har jag kommit över det, efter många tårar ska erkännas mycket man ville skulle bli annorlunda. Vänner som gått bakom ryggen men många bra också.
Min fråga är inte hur jag träffar nya eller sånt där trams, min frågeställning är mer om detta är hälsosamt, eller är det en normal reaktion i förhållande till verkligheten från sig egen fantasi föreställning?

Jag har inga problem att avbryta kontakt med personer som jag velat hälsa på eller alltid varit trevligt med men som kanske kollar snett på en eller mer ignorerar och tänker typ, whatever, så vad?, fördelen är att jag inte har problem med att vara ensam längre samtidigt som jag umgås med dom som får mig och må bra och ägnar tid åt dom också.

Helt avtrubbad är jag väl inte, men känns som min personlighet har förändrats stort, men mer som i ett hopp bara så känner mig lite förbryllad över att det känns så lugnt?

Edit: Har mitt jobb och härliga arbetskollgor som jag umgås med också så mitt fokus är mest där.

Vissa tillfällen har dock dykit upp om jag hade haft en pistol, skulle jag trykt av?
Värdesätter mitt liv men samtidigt har jag haft tankar om det när sorgen varit för mycket, men jag har mer att ge och tänker inte göra det enkelt för livet att avsluta mig om man säger så.

Jag skulle säga att det låter som att du har börjat bli deprimerad eller är på väg att bli det.

Det är väldigt tråkigt och väldigt jobbigt att ta sig ur (även om det går). Men jag tycker inte att du borde dra dig undan från folk som du tycks hinta om att du vill, du kommer att ångra det.

Jag tror att du behöver ha folk med erfaret, kunskap eller bara ren kärlek att snacka med som kan vara din mentor under en period.


Det är en sjukt fin (och tyvärr ovanlig grej i dagens läge) att ringa och höra av sig så som du gjort. Tyvärr så inser folk inte hur värdefullt det är förrän det slutar att ringa (och då är de i 99% av fallen för osäkra för att själva göra det).

Det gör ont att höra att du är en så go och varm människa men upplever situationen så du gör, inte minst eftersom jag själv kan identifiera mig med den avståndstagande sidan. Jag är pissdålig på att höra av mig till folk. Tyvärr. Det är så många som ringt mig ofta men slutat ringa. De tröttnade förmodligen på att försöka. Och jag vågar inte ringa dem efter såhär lång tid. Men jag hade blivit överlycklig om de idag ringde. De är säkert arga på mig, eller också har de blivit lika fega som mig och vågar inte heller längre.

Förstår vad du säger, men det känns konstigt för mig även om jag läser dina ord att det känns endå bra för min del jag har typ accepterat det och kör på bara.
Kanske det depression är.
I wouldn`t know, it feels normal for me.

Du beskriver dina självmordstankar och avtrubbade känslor och undrar om det är hälsosamt? Nej, det är det inte. Sök hjälp snarast. Ring din vårdcentral och be om hjälp så kan de slussa dig vidare.

Du kanske inte är eller inte känner dig deprimerad nu (lustigt nog så kan det vara svårt att avgöra själv, särskilt om vägen ditt varit långsam och smygande), men avtrubbning är inget bra tecken, det är ett steg åt fel håll. Och du kommer att ånga dig som fan om du fortsätter att gå fel väg.

Så svaret på din fråga är att det inte är hälsosamt.


Bra att du har härliga arbetskollegor. Det är nog rätt väg. Utveckla gärna den biten.

Nu kommer jag ju inte ha ihjäl mig själv även om tankar har gått åt det hållet, men jag skulle nog inte riktigt vara rädd för det heller (döden menar jag.), jag kan hålla det där.
Så på den fronten kan ni iallafall vara lugna, ville bara påpeka.

Det är skitbra att du inte är så deprimerad. Men vi vill inte ha dig ett piss deprimerad, inte ens lite. Du ska vara glad, trivas och vara allt annat än avtrubbad.

Dåligt kan man må ibland, that's fine. Men det är inte att vara avtrubbad. Avtrubbad blir man oftast (enligt min erfarenhet) när man mått dåligt under en längre period. Och så ska det inte vara.

Skriv inte i affekt

Jag är viserligen bipolär men jag har känt mig avtrubbad i åratal. Just nu går jag igenom en känslostorm som skulle kunna liknas med någon form av temporär borderline.

Jag läser först in saker på ett sätt, tänker vidare, ändrar uppfattning och känslorna flyger upp och ner.

Det är både skönt men samtidigt oskönt, sist jag kände så här slutade det med en mani. Men då hade jag ingen stämningstabliserande medicin som uppbackining.

Som svar på frågan: Så länge du kan sköta din vardag och tankarna om självmord stannar vid just det (tankar) så är det nog inte ohälsosamt.

Däremot kan man ju argumentera att det är ohälsosamt då det går ut över levnadskvaliteten.

I mitt fall gör det, det. Jag vet inte hur jag i vuxen ålder ska hitta nya vänner som jag vill lägga tid på att vara vän med. Däremot skulle det underlätta att hitta nya vänner om man hade en från början.

Det är ett jävla moment 22, för att få bättre levnadskvalite behöver jag vänner och för att hitta rätt vänner behöver jag levnadskvalitet.

Men man lever på hoppet...

Ber om ursäkt.
Skrev bara på det bästa sättet jag kan berätta min situation.
Är inte det bra nog eller läs förståligt nog så läs någon annan tråd eller kom med tips och inte bara saker att trycka ner min skrivning på.