Citat:
Ursprungligen postat av
Gordon Blixt
Att du inte kommer på ett besök efter en orosanmälan är inte i sig grund för ett LVU-omhändertagande. Du behöver inte nödvändigtvis vägra att medverka i socialnämndens utredning. Uppge när nämnden hör av sig att din inställning är att detta är ännu en lika grundlös beskyllning från samma person som tidigare och att du inte har för avsikt att komma på ännu ett möte för den sakens skull.
Här får du gärna göra ett juridiskt förtydligande, ty den oro som frågeställaren uttrycker är tämligen spridd, alltså att om man inte lägger sig platt och samarbetar på de villkor som socialbyrån stipulerar i stunden så drabbas man av tvångsåtgärder eller annat.
Det är inte helt ovanligt att den person som ställer sig på tvären behandlas oömt av utredarna. Vilken slutsatsen sedan blir är en annan sak, t ex om man noterar att personen inte vill ha med socialbyrån att skaffa i den enskilda saken, inte ha med socialbyrån att göra över huvud taget, eller om vederbörande är en i sig krånglig person (och därför suspekt, vilket därefter gör utgångspunkten för fortsatta tolkningar och föreslagna myndighetsåtgärder). Detta är väl inte så mycket en juridisk fråga som en sociologisk eller socialpsykologisk, kanske förvaltningskulturell.
Om motsträvigheten att deltaga i socialtjänstens utredning i sig inte kan utgöra grunden för omhändertagande enl LVU, så kan kanske motsträvigheten i sig anföras som ytterligare bevis för någon annan tes? I utredningstexter, och i diskussioner med socialarbetare, så är det så. Hur det sen värderas i domstol är en annan sak. Hur är det med det?