När det känns som att allt är slut

Har sedan jag var ca: 14-15 år haft problem med psykisk ohälsa (är 23 år nu). Det har varit återkommande depressioner, ångest, panikångest, tvångssyndrom, extrem prestationsångest mm. Allt utan någon speciell orsak; runt omkring mig och säkert utifrån sett har jag ett bra liv. Jag har massor av fina vänner, pojkvän och en stöttande familj som jag har bra relation till. Jag har alltid varit en motiverad person som haft mycket drömmar och mål. Jag har alltid haft jobb och samtidigt studerat och fått bra betyg -med andra ord gjort det som förväntas av mig från samhället. Men det är som att mitt psyke egentligen inte orkar med någonting. Gång på gång blir jag utbränd, både då jag jobbat och då jag studerat. Och mina psykiska problem är ständigt närvarande. Jag har fått massor av hjälp från vården, och har under hela denna 8-årsperiod mer eller mindre gått i terapi. Men varje gång jag lyckas ta mig upp igen och må bra, så börjar jag alltid förr eller senare må dåligt igen -till synes utan orsak.
Under hösten har en del jobbiga saker hänt i mitt liv, och det i kombination med en längre nedåtgående period har gjort att jag är där jag är just nu: Utbränd och sjukskriven i nåt sorts blandat depressions- och ångesttillstånd, återigen.

Nu känns det som att jag helt tappt motivationen till allt. Jag vet att jag förmodligen med hjälp av min psykolog och viljan att bli bättre så småningom skulle kunna må bra igen (i alla fall ett tag), men denna gång vill jag liksom inte längre. Jag vill inte dö, men jag vill heller inte leva.

Till följd av mitt mående har jag helt misslyckats i skolan och ligger efter massor, jag har för närvarande inget jobb och rätt kass ekonomi eftersom jag är sjukskriven. Min familj och min pojkvän är oroliga för mig och jag känner dåligt samvete för det. Jag borde ju vilja ordna upp min situation och ta tag i saker, men jag har verkligen noll motivation.
Det är som att jag insett att jag liksom inte klarar av att leva i samhället. Mitt psyke är för svagt känns det som. Jag klarar liksom verkligen inte av att leverera det som förväntas av mig och jag vill inte längre.

Finns det någon som känner eller har känt samma sak? Eller vet vad man ska göra när motivationen helt och totalt är slut?

Men lever du ett liv som gör dig lycklig eller lever du ett liv som du tror förväntas av dig?

Har ställt den frågan till mig själv flera gånger men har så svårt att svara på den. Mycket är nog press utifrån; är omgiven av en högpresterande kompiskrets och familj. Mina vänner och bekanta studerar i princip alla till läkare, jurister och civilingenjörer (eller dylikt), alla jobbar mycket vid sidan av sina studier, tränar mycket och reser mycket. Jag har väl tidigare känt pressen att göra samma sak och försökt men insett att jag helt enkelt inte har samma kapacitet och förmåga. Så tidigare har jag nog försökt leva ett liv som jag tror ska göra mig lycklig men insett att det inte gör det. Problemet nu är väl att det inte känns som att det finns någonting som gör mig lycklig. Om jag ska vara ärlig så är jag nog lyckligast när jag bara får stänga ute allting och vara hemma en hel dag för mig själv i min pyjamas.
Jag saknar liksom viljan att göra något annat -och jag vet att det är helt fel..

hur känns panikångest eller panik attac?

Många läkare har föreslagit att jag kanske lider av det.

Min upplevelse.

Det börjar med en pirrande känsla precis i bröstbenet eller strax under den, sedan kommer ett tryck som om man bär en ryggsäck, sedan BAAM slår hjärtat i 180 bpm.

Brukar få det rent slumpmässigt. Alltså så finns det ingen orsak som ligger bakom det, typ att jag blir rädd av något eller tänker på något.

Kände ungefär som du, mitt helvete började när jag var 16 år, utan någon särskild orsak... Fick hem min journal nyligen o gick igenom dessa mediciner:

Antidepressiva
Minaserin
Mirtazapin
Paroxetin
Venlafaxin
Fluoxetin
Aurorix
Voxra

Lugnande
Tegretol
Sobril
Xanor
Iktorivil
Fenemal
Heminevrin
Atarax
Lergigan
Neurontin
Temesta
Lyrica
Stesolid
Somadril

För sömnen
Imovane
Stilnoct
Propavan
Theralen
Flunitrazepam
Nitrazepam
Halcion
Kloralhydrat
Dormicum (tabletter)
Seconal
Melatonin

Stabiliserande
Risperdal
Zyprexa
Zeldox
Esucos
Haldol
Nozinan
Seroquel
Abilify

Övrig psykofarmaka
Akineton
Concerta
Modafinil

Vissa har jag i.o.f. inte haft förskrivet, men provat de ändå. Men har erkänt det för min psykiater som noterade det. Men om man är inne på att hitta lösningen med medicin, så ska man pricka rätt, det är som lotto, en kombination av en i varje kategori, kanske inte övriga. Nu har det gått 21 år, o jag har kombinationen:
Venlafaxin + Iktorivil + Theralen + Haldol samt ECT-behandlingar som förstört mitt minne.

Nu är jag 37 år o det har inte gått bra för mig...

Tråkigt att du också lider av det Tycker det låter rätt likt det jag haft. För mig brukar det börja med att det känns som att benen och armarna domnar bort och jag har svårt att känna dem, sen slår hjärtat sjukt fort och jag har en extremt stark känsla av att jag måste fly därifrån jag är. Vid mina starkaste panikattacker har jag sprungit ut utomhus och bara gått/sprungit tills det lugnat ned sig efter ett tag. Skitjobbigt, känns som man ska dö. För mig kommer det också helt oprovocerat, kan komma när jag bara ligger hemma och kollar på film. Tack och lov var det ett tag sedan jag hade det nu! Hoppas du blir av med sina attacker och stå på dig tills du får hjälp med dem! -Och kom ihåg att den panikattack aldrig är farlig, det bara känns som att den är det.

Usch det låter riktigt jobbigt att du gått på läkemedel så länge men ändå inte hittat rätt (om jag förstår ditt inlägg rätt?). Har du fått annan hjälp, alltså ex: psykolog?

Jag begriper bara inte att man kan vara utbränd vid 23? Tar du några mediciner? Ställer dina föräldrar höga krav på dig?

Ja, jag har nog minst 500 samtalstimmar med psykolog. KBT-terapi o lite annan behandling. Men jag har diagnoser som jag hoppas du slipper, bl.a. schizoaffektivt syndrom o asperger syndrom. Jag klarar mig på den medicinen jag har, jag säger det är ok, så länge jag inte har självmordstankar eller självskadebeteende.

Jag ska i morgon på en EKG undersökning, ska göra långtids EKG.
Har hittills gjort 3 ultraljudsundersökningar på hjärtat och säkert 25 EKG om inte mer.

Första gången jag fick hjärtklappningar, så hade jag runt 15-16 stycken under en hel dag, var den dagen på akuten. Jag kände som om jag hade ett band runt min bröstkorg och som om en mask slingra sig runt mitt hjärta som om det vore en äpple och en mask som äter den.

Har även dagligen vibrations känslor i kroppen och mina hjärtslag har förändrats dem är tunga och hårda.

Jag tar dagligen medicin mot högt blodtryck, logimax forte 10 mg och enalapril stada 10 mg. Detta har påverkat mig sjukt mycket, är idag rädd att åka buss, taxi etc. Då jag är rädd att få dessa "attacker" bara för det hände en gång eller någon gång på dessa ställe.

Om jag ska vara ärlig så är jag rädd att duscha även, då jag fick en av dessa attacker och kände att jag höll på att svimma.

Läkarna säger att jag har inga problem.

För någon dag sedan så gjorde jag ett EKG på min vårdcentral då jag kände att något krama om mitt hjärta hårt, eller att det tryckte i, kändes som om min mage eller bröstkorg höll på att ramla av eller falla fri från bröstkorgen.

fyfan alltså.

Fick stesolid intravenöst, och kände mig normal, i samband med att jag röntga skallen för någon vecka sedan, fyfan jag vet varför folk knarkar nu. På 3 sekunder, läkaren hade knappt hunnit trycka in vätskan i mina arm, och jag kände mig normal, helt frisk och härlig.

Nej det förstår inte jag riktigt heller... Egentligen så är det nog jag som ställer för höga krav på mig själv. Allt jag går in för, oavsett om det handlar om att studera, jobba, renovera hemma, vara en bra kompis, flickvän, dotter etc. etc. går jag in för 120 % och försöker göra allting perfekt och på en gång och sen slutar det med att jag bara krachlandar gång på gång. Tyvärr tror jag att det inte är helt ovanligt att idag ha blivit utbränd innan man fyller 23, psykisk ohälsa ökar extremt mycket bland unga och jag tror att bland annat sociala medier är en stor bov i dramat eftersom dem skapar stor prestationsångest hos många av oss som vuxit upp med dem. Man har konstant något att jämför sig med. För mig har det varit så att efter varje episod av utmattningssyndrom sedan jag gick på gymnasiet så har jag blivit lite mer känslig, så det har skapat en ond cirkel av att jag har lättare och lättare att gå in i väggen. Numera krävs det väldigt lite för att jag ska krascha. Därför känner jag mig väldigt otillräcklig som inte ens klarar av att göra vanliga saker som att plugga eller jobba.

Usch det låter verkligen jättejobbigt. Kanske skulle det hjälpa att gå till psykolog? Ofta finns det ju en bakomliggande orsak till panikattakerna ändå, även om man tror att det inte gör det. När jag hade som mest attacker kunde jag verkligen inte förstå varför, då det inte direkt fanns något som tyngde mig i livet just då och jag kände mig inte stressad. Men min terapeut trodde att det hade med mitt jobb att göra (mer min egen inställning till mitt jobb) och vi samtalade mycket om det. Jag slutade senare på det jobb jag hade då och sedan dess har jag inte haft några attacker. Så visst kan det ha haft med det att göra. Oavsett så är det väldigt skönt att får prata med någon professionell om det. Speciellt om du känner att det begränsar din vardag så pass att du är rädd för att duscha.
Med panikattacker tror jag att det lätt också blir en ond cirkel; att man är så rädd för att få dem så man går runt och har ångest över det, vilket i förlängningen bara ger upphov till fler attacker. Det mönstret tor jag också det är lättare att komma ur om man får samtalsstöd.

Förstår vad du menar med stesolidet. Har inte fått det, men i samband med en operation i höstas fick jag smärtstillande och har aldrig känt mig så lugn och bekymmerslös. Men med det sagt så tror jag att det är väldigt viktigt att vi gör precis tvärt om -alltså verkligen undviker droger. Ingen gång är det väl så lätt att fastna i ett missbruk antar jag som när man mår dåligt.
Å andra sidan finns det ju medicin som kan hjälpa vid panikångest, och i rätt dos och vid rätt bruk kanske det är en bra lösning. Har du pratat med din läkare om läkemedel eller psykolog?