Folk med multipla personligheter - varför ändrar de röstläge?

I dokumentärer om folk med multipla personligheter så brukar de ofta anta en ljusare röst när de tror att de är barn. Varför gör de det? Det röstläget måste kännas onaturligt för strupen, och ett barn talar ju inte med ljusare röst än vad det har. Jag tänker mig att om man på allvar tror att man är en 5-åring så pratar man precis som vanligt, eftersom störningen gör att man tror på det oavsett om man låter som en vuxen eller inte. Om man måste förställa rösten för att tro att man är ett barn, så kan ens störning inte vara så allvarlig att den inte går att behandla, eller hur?

Kan de dokumentärerna tänkas ha varit om personer som utreds inför ett mordåtal?

Jag har för mig att diagnosen är ganska kontroversiell, samt att en del anser att de uppvisade olika personligheterna beror på allt från påverkan från terapeuter till inverkan från populärkulturen:

https://en.wikipedia.org/wiki/Dissoc...ntity_disorder

Angående det fetade i citatet: det är ju inte direkt svårt att associera det till andra tidigare tendenser inom psykologin, som att vissa terapeuter anser sig hos många patienter ha hittat undanträngda minnen från sexuella övergrepp i barndomen, andra terapeuter anser sig hos många patienter ha funnit undanträngda minnen av att ha varit med om svarta mässor och djävulsdyrkan som barn, andra terapeuter har i sin tur ansett sig ha hos sina patienter kunnat återuppväcka borträngda minnen av att ha blivit bortförda av utomjordingar, andra terapeuter har ansett sig ha kunnat hos många patienter återuppväcka bortträngda minnen från tidigare liv o.s.v. Skillnaden där är väl att mer seriös minnesforskning har kunnat avfärda terapeuternas påståenden om hur minnen fungerar, samt har även kunnat påvisa att terapeuter kan suggestera fram falska sådana minnen hos sina patienter.

Det innebär dock inte att det kan finnas en del som befinner sig i ett tillstånd som skulle kunna definieras som lidandet av multipla personligheter.

Men i vilket fall, om tillståndet inte är verkligt, kan förklaringen helt enkelt vara att personen uppfattar det som trovärdigare att denne skulle tro sig vara ett barn om denne talar med ett barns röst. Oavsett om det nu handlar om ren lurendrejeri, självbedrägeri eller självsuggestion.

Dokumentären jag just kollade på var om en kvinnlig patient som inte var kriminell, men hade en traumatisk uppväxt.

Jag var inne på ett amerikanskt forum för folk med DID, och de påstår att en del av deras personligheter mejlar otäcka bilder och skickar hot-sms till deras andra personligheter, utan att de kommer ihåg det. Jag vet inte vad jag ska tro om det. Nu när jag sitter här och filosoferar så undrar jag om en del av dessa patienter kanske lider av schizoid personlighetsstörning, eller någon annan störning som gör att man bygger upp fantasivärldar.

Är tydlige "inne" bland vissa uppmärksamhetssökare på Tumblr att låtsas att man har denna åkomma. Dom kallar det headmates. Rätt underhållande video om detta:
https://www.youtube.com/watch?v=sSMEtfqAdmM

Förmodligen bara Attention-whoring.

Jag tror man växlar mellan olika personer, känslolägen och då har man den rösten som gäller. Jobbade natt för många år sedan och en patient kunde speciellt bli väldigt högljudd och aggressiv och prata med sig själv med en mycket otäck myndig röst, för att snart växla till ett litet ängsligt gråtmilt barn, med barnröst.
När jag knackade på hos honom, blev han tyst en stund, sedan svarade han mig med en normal röst, hans vanliga röst och med lugnt tonläge, att allt var bra med honom.

En annan patient på ett annat ställe, högg en stor kökskniv i personalens låsta dörr, det var inte hennes händer som hade gjort det, utan en persons händer som hon hatade. Sa hen...

Psykoser och schizofrena störningar, tror jag.

Jag kan byta dialekter och imitera andra människor röster utan att riktigt kunna kontrollera det. Det konstiga är när jag provar att göra det på freehand så går det inte. Byter inte personlighet.

Men då var han väl på något sätt medveten om att han höll på så där? Det kan ju bara ha varit en mindre normal version av att tala för sig själv som han höll på med.

Anledningen till att vuxna pratar med mörkare röst än barn beror på att stämbanden förändras under puberteten, och det blir då vilsammare i längden att tala djupare, så kroppen ändrar läge halvautomatiskt. Så jag gissar att barnpersonligheten helt enkelt fortsätter att använda en barnslig teknik för att prata, för att den är van vid den tekniken.

Rent hypotetiskt.

Som någon annan skrev så är diagnosen dissociativ personlighetsstörning kontroversiell, och själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro om dess verkliga förekomst, men jag är ganska skeptisk. Jag har själv blivit testad för denna störning - testet gav inga utslag fick jag höra - så den finns inom psykiatrin i Sverige, på papperet alltså. Har även läst om den i kurslitteratur.

Man får komma ihåg att psykiatriker och psykologer är människor, och kanske är en del (många?) av dem fascinerade av weird shit, även om de själva naturligtvis inte skulle uttrycka det som jag just gjorde. Kanske kan det jämföras med vissa lingvistiker som teoritiserar om att människan har språk i sin hjärna redan när hon föds, och inte sedan lär sig språk, utan bara får det hon redan har i sig "utdraget" ur sig av andra människor under uppväxten, vilket naturligtvis är fullständigt nonsens.

För en massa år sedan brukade jag hålla på, när jag var hemma (levde ensam), med röster och repliker från filmer och annat och även improvisation, helt enkelt därför att jag var så fruktansvärt uttråkad. Jag tänkte då ibland, att om någon hade hört mig vid en del av dessa tillfällen, så hade de trott att jag var helt galen. Till slut blev det också lite för mycket även för mig själv, kände att jag nästan höll på att bli knäpp på riktigt, så då bestämde jag mig för att sluta. Och ja, jag kan bekräfta att det känns onaturligt att tala med andra röster än ens egen, åtminstone eller särskilt om rösten skiljer sig mycket från ens egen. Exemplet du tar upp med en vuxen som talar som ett barn känns väldigt fejk, angående de som gör det alltså.

Vad röstläge beträffar så kan i alla fall mitt skilja sig ganska mycket beroende på situationen och vem jag talar med. På jobbet har jag ofta ett högre röstläge än vad jag har annars, vilket beror på att jag är mer spänd på jobbet än annars.

Och så har vi skådespelaren och komikern Kevin Pollak som i en video berättar att han kan gå omkring hemma och prata som Christopher Walken i flera timmar...

Jag har multipla personligheter på flera olika vis, ett kriterium är att det inte bara är dåligt minne plus att man är förändrad, det är inte dåligt minne att sälja bilen och sen tro att den är stulen om man utesluter alzheimers så är det multipla personligheter. Jag har även olika sidor & lägen som inte är helt naturliga sen kan jag också försvinna helt fast jag är vaken är jag som i koma eller när man sover utan att drömma då är det andra personligheter helt, samt kan även tappa minne helt sen få flashbacks där jag gjort märkliga saker. Flera olika sätt som sagt, jag har varit inom psykiatrin i ca 20 år de vet inget om det här fast de påstår att de känner mig bättre än jag gör själv i tid och otid, jag sa delar av detta 1 gång då fick jag till svar att det är naturligt dåligt minne... tydligen ska 1 av de som varit i mig en liten flicka som skratta mycket enligt mina anhöriga som bevittnade fenomenet, om min röst var annorlunda vet jag inte. Det hela är sällsynt, cirka 0.1% av en populas är schizofrena alltså ca 10 tusen i Sverige men eftersom det psykläkar yrket är så populärt pga den höga lönen sså finns det nu cirka 20 tusen..... och multipla personligheter finns det ungefär 10 till 20 stycken av i Sverige, jag är en av dom.

Äh!