Varför får jag inga ångestdämpande?

Hej!

Är det vanligt att man inte får några ångestdämpande utskrivet mer än atarax/lergigan?

Jag har inget beroende men har ett tag tänkt på att börja självmedicinera enbart pga att jag inte får något utskrivet.

Det enda jag skulle vilja ha är något som jag kan ta vid panikångest då jag får sån extrem och även väldiga overklighetskänslor som gör att jag skadar mig själv och ett av mina självmordsförsök har hänt vid just panikångest.

Jag har tagit venlafaxin i ca ett halvår nu och innan hade jag även mirtazapin men gick upp i vikt så jag ville sluta med den. Jag har inte alls lika ofta panikattacker nu och jag klarar oftast att avleda de med hjälp av de verktyg jag fått i KBT men nu när de kommer är det alltid de extrema där jag inte känner mig själv.

Hur ska jag lägga fram det för att få adekvat hjälp? Jag har sagt att jag har panikattacker men inte att jag skadar mig själv under dem och jag underdriver mina symtom då jag är sån som person. Mina föräldrar har tillochmed gått med på att de kan ha hand om ev narkotikaklassade läkemedel så att enbart de kan ge mig när de märker att jag inte kan hantera det. Alltså att jag inte ens kan be om det bara sådär utan enbart när jag blir farlig för mig själv.

Min läkare är förövrigt inte särskilt bra då han alltid pratar i munnen på mig och jag som behöver tänka efter innan hinner aldrig riktigt säga det jag vill. I början sa han alltid att jag var ett "A-barn" trots att jag gång på gång sa att mina betyg slutade vid C och vissa få B. Helt enkelt så lyssnar han inte. Likadant när jag sa hur gammalt ett av mina syskon är så skrev han en helt annan ålder i journalen...

Finns det någon chans för mig att få något utskrivet? Jag har tänkt fråga om tyngdtäcke då jag läst bra om det iallafall. Men just vid panikattackerna...

du är ung och då blir det jävligt mycket svårare. Det är inte så lätt för äldre heller, men det varierar.

Vissa läkare är mer restriktiva än andra. Du har nog fått en läkare som anser att tyngre mediciner bör användas väldigt sparsamt.

Anledningen är inte att någon skulle tycka att det vore ett problem om du tog benso vid enstaka tillfällen.

Anledningen är snarare att läkarna vet att extremt många börjar ta dessa piller oftare och oftare för att minska ångesten ännu mer, för att livet är trist eller vad som helst.

Då har man i slutändan gjort dem en stor otjänst. De har nu ett beroende men ångest har de iaf.

I övrigt undrar jag om du prövat något rent SSRI.

Både mirtazapin och Venlafaxin (iaf i högre doser) har en ordentlig SNRI-effekt vilket inte är idealiskt om ditt problem är ren ångest snarare än en mer "hämmande" depresssion.

Fluoxetin anses vara ett bra val om annat ger viktuppgång. Är du en "slarvmaja" så funkar det också rätt bra om du glömmer nån tablett, hattar med tider osv eftersom det har lång halveringstid.

Jag fick benzo i början men sen så ville inte min fasta vårdkontakt att jag skulle ha de längre så då byttes de ut mot lergigan och atarax vilket bara gjorde mig trött i början men nu inget alls....

Jag förstår bara inte varför psykiatrin hellre tar ett självmordsförsök/självmord än att skriva ut små doser av någon benzo. Speciellt när mina föräldrar erbjudit sig att ta hand om dem....

Jag började med sertralin men fick psykotiska vanföreställningar som ledde till ett självmordsförsök. Mådde väldigt mycket sämre på dem också även efter några månader.

Jag fick inte heller något utskrivet innan precis allt hade gått åt helvete. Det är nog bara hopplösa soptippsmänniskor som får det utskrivet.

Är det bensodiazepiner du vill åt eller?

De är jävligt effektiva, men de får i regel bara förskrivas i särskilda fall och då endast under korta perioder som upp till 30 dagar, t.ex. vid en svår olycka, livskris, dödsfall, m.m.

Och att få dem utskrivna för indaktionen panikångest nu för tiden och då till på köpet till en sån ung person som du är blir nog inte så lätt. Först måste du ha provat en lång rad andra mindre beroendeframkallande preparat med lägre missbrukspotential och det är inte bara ett par utan minst bort emot ett tiotal skulle jag tro? Finns ingna universiella regler heller utan det varierar bland läkare och läkare.

Sen vilket landsting bor du förresten? Det finns skäl att anta att det kan vara lättare/svårare att få det utskrivet beroende på vart i landet du bor då man har olika riktlinjer.

Dete är hur som helst inget snack om saken att dessa mediciner är oerhört effektiva och jag fårstår att du vill ha dem av den anledningen och att du har det svårt nu, men du måste ändå förstå att det finns grader av dåligt och dåligt?

För du kommer att bli beroende garanterat om du tar detta regelbundet mot panikångest oavsett om du vill det eller inte, tolerans kommer att byggas upp och effekten kommer efter en tid att bli sämre och sämre, så du kommer att behöva högre och högre doser.

Det blir skadligare och skadligare för dina celler och kan bland annat leda till neurologiska skador och minnesstörningar. Din läkare kommer efter en tid högst troligen att sluta att skriva ut det till dig eller att neka dig högre doser eller så slutar han och en ny doktor vägrar skriva ut och då står du där?

Visst kan du då köpa det illegalt vilket många också gör, men det är dels olagligt, dels ofta smutsiga preparat som man inte vet vad de innehåller och framförallt så är det otroligt dyrt och du kommer om du inte åker dit för narkotikabrott för det till slut inte ha råd med det längre.

Vad som händer då är att du kommer att genomlida en nästan outhärdlig avtändning som kan vara i flera månader i sträck. Det är inte för inte tunga missbrukare så som horsare säger att det är svårare att sluta med benso än heroin och att det är en mycket längre och jobbigare avtändning också på benso än heroin och att man bestämt bör hålla sig borta från det, så frågan är om du verkligen vill ha benso egentligen?

Ungefär så även om uttrycket får stå för dig. Den andra kategorin som får det är sådana som man tror kommer använda det mycket sparsamt och också visar sig göra det.

För de flesta andra som "gärna vill ha det" är det för det mesta en björntjänst att ge det.

Känner igen mig mycket av det du skriver. Vid en period av mitt liv har jag själv haft extremt med panikångest och ville bara dö, så jag överdoserade på över 100 venlafaxin, en del benzo och annat smått och gott. Dumt sätt att försöka dö på jag vet. När jag krampade på golvet och skakade hörde grannarna det och ringde 112. Jag slutade att andas och fick andnöd, kom ihåg en del från ambulansen och vaknade på sjukhuset. Vad där två dagar i en bädd och ingen visste var jag var, spelade ju ingen roll då för mig.

I vilket fall, jag hade varit skriven på psykiatrin under 1 år innan mitt självmordsförsök och hade provat det mesta vården har att erbjuda, då får jag träffa en läkare medans jag ligger på sjukhuset, han frågade ifall jag har provat atarax... Annars var har väldigt trevlig och jag tycker alltid om att kunna öppna mig för personer lite extra mycket, och få insyn från annat håll också.

Om du har riktigt svår ångest så finns det läkemedel man kan köpa online som inte är narkotikaklassade, och en del kan underlätta en del av sit liv väldigt mycket. Dock ska man inte aldrig låta läkemedel vara ens enda krycka i livet och man ska alltid sträva att vara fri från så många läkemedel som möjligt.

Men om man har svår ångest är det svårt när ens läkare ger en sockerpiller. Vården är som den är, ibland går det bra ibland inte. Om det inte går bra så försök få läkemedel från annat håll. Ett tyngdtäcke har jag inte provat med det låter som en väldigt bra idé, investera på det tycker jag.

Lycka till!

Tar du droger skriver igen läkare ut något

Jag vill ha ett fungerande liv utan blåmärken, skärsår och självmordsförsök.

Jag är väl medveten om beroenderisken men den är förmodligen lägre för mig än för gemene man. Jag dricker inte ens alkohol. När jag fick benzo när jag först fick utskrivet SSRI då tog jag det max varannan dag och då 1/3 av dosen jag fick ta. Och då hade jag minst 10 panikattacker per dag de första två veckorna.

Jag har tyvärr inte generna på min sida och sen utsattes jag för saker ett barn inte ska behöva. Men utifrån mina förutsättningar vill jag ändå försöka leva. Men just nu funkar det inte och jag vet att panikångest är min största fara för framtida suicid.

Sen inser jag att det alltid är en fara med dessa läkemedel men jag tror jag bor i ett landsting som är restriktivt rent generellt.