Hur mycket pratar er samtalskontakt om sig själva?

Hej!

Jag har gått hos en sjuksköterska (som är utbildad inom kbt) i lite över 1/2 år nu. Jag trivs väldigt bra med hen och trots att jag har väldigt svårt att öppna upp mig så får hen fram saker som jag aldrig pratat om. Det jag undrar nu är väl mest hur mycket er psykolog/samtalskontakt/sjuksköterska prata om sitt liv. Min sjuksköterska brukar ibland ta sina barn som exempel då de tydligen är i min ålder. Sen brukar hen prata om saker hen har gjort osv.

Det är inget extremt utan det känns naturligt och det känns mer som om vi för ett samtal än att jag ska enbart bara prata om mig själv. Jag inser ju att det är en del av min behandling också då sociala kontakter är ett av mina problem däremot kan jag känna mig skräckslagen över den dagen jag inte kommer träffa sjuksköterskan mer. Det känns liksom som om det kommer fattas något då (hur knäppt det nu än låter) då jag alltid haft rädsla över att bli lämnad ensam.

Så det jag behöver höra är väl lite hur mycket er kontakt pratar om sig själva just eftersom jag känner mig lite "favoriserad" vilket förmodligen inte är bra för mitt tillfrisknande. MEN jag vill inte byta då detta är den första jag känner att jag kan prata fritt med och de andra jag har träffat på samma mottagning har inte hjälpt något alls utan det har mest varit jobbigt de gångerna. Nu känner jag ändå att jag går framåt men vill såklart inte få separationsångest när samtalen minskas ner och tillslut försvinner.

Enligt min mening är det oprofessionellt att använda den typen av exempel från sitt privatliv i sitt jobb. Dessvärre är det ganska vanligt så det finns nog många som inte håller med mig.

Nåväl, du verkar ju trivas med vederbörande och det känns bra, så, då är det väl bara att hänga kvar.

Jag gick till en sjukgymnast en gång som förutom att ta hand om min rygg (vilket var enda skälet till att jag gick dit) frågade hur jag mådde, vad jag jobbade med och hur övriga livssituationen såg ut.

Hon lossades inte ens lyssna klart när jag beskrev mitt då halvmiserabla liv innan hon drog igång en föreläsning, som skulle pågå resten av behandlingstiden, som helt och hållet handlade om hennes mycket framgångsrika son Jesper Waldersten och hur fantastisk han var på alla sätt.

Hon hade dessutom tapetserat hela väggarna med teckningar han gjort + alla böcker och tidningar i väntrummet var skrivna av honom.

Jag var totalt sänkt när jag stapplade där i från. Gick aldrig dit mer.

Jag hade en underbar kvinna jag gick kbt hos. Ingen stress med henne och vi satt och reflekterade och skrattade och grät tillsammans. Ja gråta måste man göra ibland.

Hon visste min situation och jag hennes.
Och jag saknar henne men tyvärr var vi tvungen att dela på oss. Vi hörs nu och då. Men jag visste inte den gången vi träffades att det var sista gången. Så det blev inget sorgligt farväl.

Jag vet inte om du hade ett speciellt antal gånger du får gå. Men man kan ju ha terapi vilande också om man skulle behöva hjälp sen. Så oroa dig mindre och var i nuet.

Om dom delar med sig med problem eller situationer som har klar bäring på dig och ditt problem och är ämnat att föra dig vidare kallas det sharing och är ok, en metod bland många andra.

Tack för ditt svar! Jag har inget speciellt antal gånger då hen är min fasta vårdkontakt och kommer ha hand om "trådarna" tills jag inte längre behöver psykiatrin. Men det var skönt att höra om att ha det vilande då jag har rätt långvarig psykisk ohälsa som förmodligen, tyvärr, kommer blossa upp eller ner i omgångar och då jag behöver fasta punkter i livet så känns det bra att det finns möjligheter att inte bara säga tack och hej en dag helt plötsligt.


Bra! Ibland förstår jag inte riktigt syftet med det hen berättar men det är oftast de dagarna då jag mår bättre så då känns det ändå skönt att ha ett "vanligt" samtal.


Usch förstår att du inte gick dit mer. Min ssk pratar iallafall med mig och lyssnar när det är något jag vill säga.

Jag trodde själv att jag aldrig skulle bli fri mina problem. Men det gick visst. Men jag kunde ha det vilande. Men som sagt så kan du bli fri en dag från dina problem.

Och det är ju bra att du funnit någon som är bra. Håll fast vid den personen.

Egentligen så "får" man ju inte dela med sig av för mycket information om sig själv i en sån yrkesroll, men varje person känner ju ändå av själv vad som funkar bäst för dom i deras samtal med den de möter. Jag kan själv känna att jag delar med mig av för mycket till de jag arbetar med vilket är bra när det inte blir FÖR utlämnande. Man kan vara personlig - men inte privat.
Jag märker att det kan vara väldigt lättande för vissa att antyda att jag varit med om liknande situationer, men jag undviker att gå in på detaljer eller att ta över samtalet.
Det handlar delvis om, som sagt, att jag märker att det hjälper personen, men också mycket om min personlighet.
Jag är en väldigt öppen människa och det är svårt för mig att vara 100 % förseglad och opersonlig, jag kan inte stänga av mig själv helt och hållet på jobbet även om jag gör det i största möjliga mån.

Du har alltså kanske en samtalskontakt som antingen är öppen som person, eller som upplever att era samtal blir bättre av att hon pratar om sig själv, eller både och.... eller så är du favoriserad, men om du upplever det som en jobbig känsla så fokusera på det jag berättade, haha.