Varför blir kulturen allt sämre? (tråkigare)

Roland Gift från Fine Young Cannibals, vid samma tid, uttryckte samma poäng mer generellt: "The dole supported an entire generation of young fledgling DJs, writers and dancers". Och dessutom: just mängden av enklare ingångsjobb som inte krävde högskoleutbildning och minst ett halvårs erfarenhet av liknande jobb för att få komma ifråga gjorde det naturligtvis möjligt för många att hålla sig flytande i åratal utan att behöva underordna allting strävan efter en karriär. Ulf Lundell t ex drev runt på diversejobb av olika slag och bodde i billiga stugor eller hyresettor medan han skrev Jack och sina tidiga låtar: när han debuterade kom han i stort sett från ingenstans, i fråga om "tidigare meriter". Detsamma gäller många andra författare och musiker från 60-70-talen. Det hade varit närmast otänkbart idag att "driva fram och skriva" på det sättet under flera år, såvida man inte hade egen förmögenhet.

Statsavlönade kultur"arbetare" som röker hashhish är USA-imperialismens metod för att bryta ned den folkliga kulturen i länder som Sverige. Inte så länge sedan vi läste i borgarpressen att "Janne Halldoff har beviljats bidrag för att göra ytterligare en film". (De 4-5 tidigare filmerna av samma gubbe hade blivit totalfloppar).
Sverige nog ett extremt exempel som sätter en afrikan som inte känner till sveriges mest kända författare till kulturminister.
Frankrike har haft lite mer förstånd och hållt den hjärndöda, reaktionära yankeesmörjan som ni verkar sukta så mycket efter på avstånd.

Jaså du? Janne Halldoff dog 2010 och gjorde sin sista film 1982. Det var inte nyssens, precis...

https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Halldoff

Och Frankrike har mycket mer generösa statliga filmbidrag än Sverige, ibland till ganska pratiga och udda filmer. Detta just för att de vill upprätthålla landets egen profil som filmnation gentemot Hollywood. Det brukar dock inte innebära att de satsar på extremt "gammelfolkliga" filmer eller ens filmer där det viftas med trikoloren och dansas fransk folkdans.

Jag tror f ö inte att det är några här i tråden som önskar sig att det ska göras en massa svenska kopior av amerikanska western- och polisfilmer eller vad det nu är du menar med "den hjärndöda, reaktionära yankeesmörjan". Snarare att kulturen och litteraturen ska bli spännande, oförutsägbar och på riktigt igen, som den ganska ofta var på 60-80-talen.

Vad menar du med "den folkliga kulturen", som har "brutits ner" av våra kulturarbetare. Knätofs? Näverkorgar?
Åsa-Nisse? Jojk?
Eller? Ge några konkreta exempel på vad du saknar.

Sveriges "kulturarbetare" har bara producerat skit de senaste 50 åren så det är ingen förlust om de låter bli att producera skit.

De flesta i tråden verkar så insnöade på USA-kultur och filmer att de inte inte ens i sin fantasi kan greppa att kultur är ett vidare begrepp.
Titta för övrigt i musiklisttrådarna för olika decennier. Idel hårdrockband, metal och liknande.
Jag drar slutsatsen att jänkarna lyckats väldigt bra med att döda kulturen. Av den anledningen har PK fått så starkt inflytande här. Ett land med starkare kultur är svårare att ta över men det är en fråga för en annan tråd.

Vi har fått mångkultur istället.

Exakt. Jag vet inte ens vad man ska kalla detta fenomen. Senkapitalistiskt sönderbyråkratiserande?

Häromdagen stannade jag till vid en McDonald's-restaurang för kaffe. På tv-skärmarna som satt uppsatta i lokalen susade det förbi en märklig reklam där man uppmanades att "göra Donken".

Varje variation av denna presenterades med en slogan, såsom "bygg ditt CV – en burgare i taget" och (jag önskar att jag skojade) "lär dig ta order och leda andra", med dramatiskt ljussatta foton på ungdomar från alla världens hörn. På sin webbsida ser jag att man jämför sig med värnplikten. Saker och ting börjar klarna. Under fliken "rapporten" skruvas tonläget upp till närmast bisarra nivåer – hamburgerkedjan ska inte bara lotsa ut kidsen i vuxenlivet utan också rädda den svenska integrationen!

Missförstå mig inte: visst är det bra (rentav kanon!) att det finns jobb för unga som inte behöver innefatta mobilabonnemang eller telefonförsäljning, att Ronald McDonald tydligen inte diskriminerar över klassgränserna, och att man försöker sudda bort den demoraliserande skitjobbsstämpeln... men det slår ju över något alldeles förskräckligt. Hela inramningen "goda medborgare ser stressigt Big Mac-knåpande som sitt livs största äventyr" – ett tilltal lika delar töntigt och totalitärt i sitt självbelåtna gravallvar – gör mig bara matt och en smula illamående.

Jaha, du tycker alltså att det är PK och antisvenskt att uppskatta Gudfadern, Beatles eller somliga (långt ifrån alla) Hollywoodfilmer. Bra att vi fick det klargjort.

Fejkprofessionalisering kanske är ett av namnen. Sedan 1990-talet finns det en stigande tendens i Sverige att göra "yrken" som författare, journalist, översättare och bildkonstnär till professioner: slutna yrken där du måste ha gått vissa bestämda slags utbildningar för att passa in och sedan förväntas backa upp gruppen. Många större och mindre tidningar har sedan omkring 2000 kört på att de endast anställer journalister som har gått en eller två journalistskolor, de stora förlagen vill helst att författare som debuterar där har gått en författarskola, bildkonstnärer mäts sedan länge efter vilka "erkända skolor" de har gått. Det här ser medier och företag självbelåtet som ett sätt att "säkra kvaliteten" men i själva verket handlar det mer om att säkra kontrollen över vilka som kommer in, och tvinga dem att först gå dyrbara skolor, bränna pengar och lära sig det rätta tänkandet och rätt attityder så att de inte blir för präglade av sin egen bakgrund och sina egna idéer.

Och dessutom: har du måst lägga ett par hundratusen i studielån på att skaffa dig rätt utbildning så är du senare desto mer angelägen om att snabbt fixa ett jobb och få igång karriären, och att lyda chefer och äldre kolleger, eftersom utbildningar av den här typen värdemässigt är färskvara. En sju-åtta år gammal journalistutbildning eller författarskola där den som pluggade sedan inte haft jobb på området, inte lyckats ta sig in, är i stort sett värdelös.

Långt in på 80-talet var det inte så här. 40-60-talens journalister hade ofta ingen speciell journalistutbildning i botten, eller isåfall bara en kortare, den tidens litteraturkritiker var inte beroende av att ha pluggat littvet (helst ett par terminer i Frankrike eller USA också) eller att känna folk på Bonniers för att kunna ta sig fram. Det viktiga var ifall man kunde skriva effektivt, insiktsfullt, snabbt, stilsäkert och engagerande (och kolla upp eller söka upp fakta, intervjua osv) - och det är förmågor som man (i grunden) antingen har eller inte har, de kan inte skapas på en yrkesutbildning om du inte har dem inom dig. Hur skulle dessa generationer ha kunnat tro på några krav på "journalistskolor"?

Den här avskärmningen i själva tillträdet till dessa yrken har lett till att både journalister och författare idag i långt högre grad än då skriver för sina kolleger och kompisar, för att passa in, snarare än med blicken ut mot de intelligenta läsarna, mot verkligheten eller mot en vägande litterär problematik. Vi har också mycket färre författare på högre nivå som idag tar plats som litteraturkritiker och debattörer i dagspressen med en genuint egen röst (för 50-60 år sedan: Sven Delblanc, P-O Enquist, Birgitta Trotzig, Artur Lundkvist, Harry Järv, Marianne Höök m fl - ingen av dem jobbade i första hand utifrån att ha läst någon högskoleutbildning, de var till stor del autodidakter). Litteraturkritiken, i den mån den finns kvar, har blivit en kamarilla för formstöpta "kulturjournalister" och proffstyckare.


Utmärkt exempel, jag avskyr också sådant här glättat och drygt flåshurtigt reklamsnack från företag och myndigheter.

Förmodligen är svaret att folk konsumerar musik, serier och annat på ett annat sätt idag som har gjort det hela så mycket mer ytligt. Jag tror ärligt talat inte att de flesta som t ex lyssnar på musik känner så mycket överhuvudtaget. Det har blivit något man ska göra snarare än något man vill uppleva och upptäcka. De stora låtarna upprepas i så många kanaler att folk till sist luras tro att de är bra. Samtidigt som skivbolagen och musikförlagen kan satsa på säkrare kort och inte behöver satsa på nyskapande och originalitet. Något som alltid varit en farlig affär.

Hur definierar du kultur om både politik och teknik ingår där? Menar du inte livsstil eller generell samhällsutveckling?

Förr var inte utbudet lika rikt, och det var därför som enstaka sångare kunde bli superkända. Ta Hyland som exempel, han var en genomsnittlig person som lyckades bli rikskändis enbart genom att resa till USA och kopiera konceptet från en amerikansk talkshow. Rätt plats på rätt tillfälle. Idag kan du se personer med motsvarande talang uppträda på lokala barer, utan att de lyckas bygga ett stort namn. Så min slutsats är tvärtom att Elvis-bilden egentligen säger mindre om Elvis faktiska talang än om hur samhället var då. Att "kulturen" idag är så enormt rik att Elvis inte ens hade blivit känd om han hade fötts idag, talar väl snarare för motsatsen.