Hur länge kan man vara förbannad på någon?

Ok. Tack för svaret. Sa själv upp en relation nyligen med min bästa vän som jag haft i 24 år. Den sved kan jag lova. Trots din tioåriga relation med personen. Kan du förlåta denne och dennes handlingar eller kommer du vara förbannad tills dagen du dör?

Hej,

Skriver det här inlägget i..med hopp om en bättre värld.

I somras öppnades mina ögon och jag tyckte mig se hur jag blev utnyttjad av den ena, andra och tredje vännen. Den tredje vännen hotade jag till och med med självmord. Det resulterade i att han mer eller mindre bröt med mig och det tärde mig dag in och ut, natt in och ut. Fy helvete, vilket helvete.

Vilket helvete att skriva millånga mail och sms till honom. Varje jävla låt påminde mig om vår vänskap. Allting påminde mig om våra minnen. Och det sved i mina ögon att se "läst 17:34" "läst, läst, läst och skitit i". Shit.

Och jag bad varje natt innan jag la mig att han skulle ringa mig dagen därpå.

Och han gjorde det en dag! Det tog ett tag, men han gjorde det. Men han gjorde det för att han behövde en tjänst från mig. Han behövde mig alltid som en tjänst, inte som en vän.

Så när jag såg att jag, som ställt upp i alla möjliga tänkbara situationer, inte var inbjuden till en särskild tillställning i hans liv..så fick jag nog och bröt med honom.

Läste igenom mina mail till honom från i somras. Så jävla dramatiska ord "Gud säger att vi ska förlåta, så snälla förlåt mig" Prat om att dedikera min bok till honom. Prat om att han är den bästa vännen jag haft och återigen mycket involvering av Guds namn, förlåt.

Så jag fick det jag bad om, och är det inte det man ska akta sig för? Jag har mått dåligt sedan den här incidenten med tillställningen. Det som sårade mig mest var att en tjej var inbjuden, som han inte har någon som helst koppling till. Han kan inte stå för mig som vän.


Det är ditt liv, ts. Akta vad du ber om bara. Och vet du vad, tänk på dig själv först. Det är inget fel i det.

Förlåta är väl inte rätt ord, eller? Dina 24 år är väl inte helt bortkastade. Var det hon eller du som ville göra slut? Som jag ser det, var inte arg på henne, för om du är det så mår du själv mest illa.

Det gör ont. Det gör fortfarande jävligt ont, trots att det är tre år sedan. Bit ihop och kör, inget annat gäller.

Tack för ditt fina inlägg.

När man inser att personen inte längre är ens vän utan bara låtsas vara din vän för att kunna utnyttja dig för tjänster, pengar eller emotionellt stöd el liknande, men kan inte längre ge dig det samma då du behöver detta. Då är det nog dags att avsluta relationen och gå vidare med livet.

Läst mycket artiklar, inlägg och citat om vänskapsrelationer på sista tiden och det är ju alltid ett slags ge och ta förhållande som borde i teorin vara på någorlunda lika villkor mellan personer. När det inte fungerar längre så tippar vågen över och man känner att man ger mer än man får ut av relationen och borde avsluta den. Något jag gjort och därav en del av min trådstart. Det där med vänner som utnyttjar ens vänskap bara för att få tjänster funkar bara så länge man låter sig bli utnyttjad. Har inte tålamodet längre att ta skit gång på gång från idioter som bara ser till sitt eget bästa och sina egna intressen. Har sagt upp vänskapen med flera vänner som betet sig illa. Man ledsnar till slut. Så är det.

I mitt fall har jag ett par relationer där jag mycket mycket väl skulle kunna förlåta deras handlingar, men det tar verkligen emot när jag tänker på hur de hanterat situationerna och känner bara bitterhet att de verkar inte se saken ur "mitt" perspektiv. De verkar hur nöjda som helst med att bara låta relationen rinna ut i sanden.
Om man ändå kan tänka sig förlåta någon för dennes beteende och handlingar så kvarstår frågan? Hur länge ska man vara förbannad?

Story på ingång!

En kompis ville inte åka utomlands ensam och bjöd då på ett spontant in mig och andra att hänga på. Han hade nyligen lärt känna massa folk utomlands genom studier... Kul! Tyckte jag. Utan att tänka mig för beställde jag resan utan att se att jag hade giltligt pass. Därefter blev det dyrt tillfälligt pass samma dag som resan.

Väl utomlands verkar kompisen inte alls sugen på att vara där. Konstigt? Vem åker till ett land dom inte vill vara i..? Nåväl. Senare reser vi för att träffa en av dessa vänner - En tjej. Vi åker in i ett riktigt slumområde. Efter ett tag undrar jag vad vi gör där, egentligen. Inte direkt roligaste området att vara i under en semester. Därefter går vi alla en bit bort, ser oss omkring och äter en bit mat. Sedan går vi tillbaka.

Jag fick lite udda vibbar av hela grejen. Tjejen som vi mötte verkade knappt heller vilja vara där. Kanske på grund av slumområdet. Även hon var på semester.

En anledning till att jag följde med på resan var för att en släkting bor i landet och erbjöd oss sitt hem då denna var bortrest. På ett nästan tvingande vis (gick knappt att säga nej utan att framstå som ett direkt asshole) bjöd min vän in denna tjej att bo hos min släkting... ?

Snart bodde vi alla hos min släkting. Vilket i sig inte var någon stor grej, men det min vän glömt och tala om är att dessa var denna tjej var inte bara en vän utan någon han var på "G" med. Vilket snart framkom tydligt.

Utan diskussion med mig bestämde dom båda sig för att resa iväg till någon mindre stad längre bort under ett dygn. Där var hon tvungen att hämta viktiga papper. Så det gjorde dom en hel dag. När jag sa att jag kunde hänga på ville dom inte det utan insisterade på att tågresan var dyr och att det inte skulle bli något kul. Därefter utlämnad att spendera en hel dag ensam. Varse jag ville det eller inte. Hade det trevligt tack vare mig själv.

Denna tjej var något av den udda sorten och mer eller mindre tog över lägenheten som ägdes av min släkting. Hon blev sjuk / ville inte följa med på annat vi gjorde. Så jag var antingen tvungen att hänga i en lägenhet eller lämna henne där ensam... Jag lämnade henne ensam då jag inte ville ha hela semestern förstörd. Med risk att hon kunde göra vad hon ville.

En annan anledning till denna semester var att vi skulle fira en speciell dag ihop. Då denna tjej var som hon var ville hon stamma hemma. Min kompis var givetvis toffel och var nära på att godkänna det, men jag blev rätt förbannad. Sa att jag går ut och firar ensam isåfall. Då fick dom sig en väckarklocka och åtminstone hängde med ut.

Det visade sig senare att "alla vännerna han fått" inte existerade. Jag väntade mig en resa med att träffa nytt folk och festa. Istället blev det några dagar med en flickvän jag inte visste existerade som bara krånglade till allt.

När jag kom hem ifrån resan var jag förbannad. Skrev ett långt mail till kompisen om vad som hänt och hur jag kände mig. Var beredd att tacka för mig. Kompisen som ändå någonstans måste insett att han agerat jävligt fel sa åtminstone förlåt. Därefter var vår relation på is... Efter försök, speciellt ifrån min sida, att då och då ha kontakt har vi återigen en bra relation.

Vet inte om jag fortfarande är arg, men det är inte direkt glädje jag känner att skriva om allt detta.

Lite tvärtom tänker jag, de som står en närmast ska man ha höga förväntningar på.

Stolthet borde ALDRIG vara ett skäl att två människor inte ska kunna samexistera. Däremot kan det finnas andra skäl att inte förlåta en oförrätt. Jag kan förlåta nästan vadsomhelst om det inte var avsiktligt. Och även avsiktliga attacker kan förlåtas om personen genuint ångrar sig. I annat fall blir det svårare!

Det är helt upp till dig. Krig och familjefejder kan ligga till grund för flera hundra års bråk.

Mitt råd är kort och gott - släpp och gå vidare.

Finns liksom 2 sidor. Har en person omedvetet sårat eller trampat på en så kan man försonas.

MEN har den jäveln varit fullt medveten om att dennes handlingar sårat en så ska man ALDRIG förlåta. Då hatar man med passion.

Längsta jag varit förbannad på någon var under 2 år, sen gav jag upp och sa att vi kunde vara vänner trots att han aldrig sa förlåt för det han gjort. Å andra sidan är jag en förlåtande människa, till skillnad från mitt ex som även nu 3 år senare vägrar ha någon kontakt med mig. Samma ex som min polare knullade dagen efter vi gjort slut bröt kontakten helt när han fortsatte skicka nakenbilder på mitt ex, med beskrivningar som "ja låg med ditt ex igen."

Jag tänker helt tvärt om. Men kanske för att ingen har sårat mig så djupt som min mamma. Det finns inget i denna värld som skulle få mig att förlåta henne. Jag har varit arg på henne i drygt 6 år nu. Ilskan börjar dock släppa lite sakta men inte för att jag tänker förlåta henne eller någonsin prata med henne igen, utan helt enkelt för att jag inte längre bryr mig om henne det minsta.

Ja jo det är som sagt individuellt. Lika som man kan förlåta just sin familj är det också de som kan såra en mest. Har man inte varit med om det är det ju de man förlåter mest och det kvittar liksom vad skit det är. Det finns liksom inget värre och man tror det aldrig kan hända. Men det kan ju hända där också att det blir för stor skit. Synd om din mamma och jag lider med dig men det är väl det bästa i en sådan sorg att helt enkelt inte bry sig längre.