• 29 139 online
  • 1 171 466 medlemmar
  • 60 413 868 inlägg
  • 1
  • 2
2018-02-09, 20:55
  #1
Medlem
Tjennaa!

Är osäker på om tråden ligger rätt, men i alla fall.

Jag vill bara skriva av mig och eventuellt hitta någon i detta forum som känner igen sig.

Jag har under hela mitt liv aldrig fått höra att far min varit stolt över min prestation och vad jag har åstadkommit. Mor har alltid varit på min sida och stöttat mig och älskat mig och givit mig allt. Jag är den jag är på grund av henne. Mammas smarta son, starka, fina mm sånt har jag fått höra hela livet av henne men inte pappa.

Jag har alltid försökt impa på min far. Jag blir alltid bäst på det jag gör spelar ingen roll vad det är men farsan han skiter i det. När jag var liten spelade jag fotboll, jag var en av de bästa spelarna och gjorde mål gång på gång, tränaren kom alltid fram till min farsa och sa hur duktig jag var och vad jag kunde bli osv. Farsan nickade bara.

Lite om pappas personlighet: Pappa är en dominerande man, han gillar att bestämma och ha koll på allt i omgivningen. Mannen ska försörja familjen och gärna jobba med händer, det vill säga inte vara rädd att smutsa ner händerna, (byggarbete, snickeri, verkstad). Går alltid med huvudet högt och allt han gör anser han vara perfekt, alla andra är idioter. Far har dock älskat och varit stolt över alla mina syskon men inte mig (jag är den äldsta). Så det är inte så att han inte kan vara stolt som person utan bara inte med mig. Jag kommer ihåg när jag var liten, Pappa kom hem en dag och hämtade en piano till min syster. Syrran gillade aldrig den spelade heller inte på den. Jag brukade gå fram och spela då och då och lärde mig själv genom youtube och hörsel. Idag spelar jag perfekt, fått många komplimanger av alla som hört mig spela minst 1 sekund och de har verkligen älskat det. MEN inte pappa, när han hör mig spela kommer han å säger "va i helvete är det här, stäng av den här jävla pippan". Jag skulle förstå om han nån gång hade sagt vad bra du spelar men efter ett tag tröttnat. MEN NEJ, han har aldrig sagt det.

När jag gick ut grundskolan var jag ett av ett fåtal som fick diplom pga min prestation i skolan. Mamma var otroligt stolt och rammade in den, men pappa sa bara ääähhh.

När jag tog körkortet på mindre en månad, sa pappa äähh, jag hade tagit den snabbare. Jag var 18 då

När jag tog studenten med toppen betyg dök han inte ens upp på min utspring hans förklaring var "hade för mycket jobb"

När jag fick mitt första jobb, klättrade upp till en chefs position utan universitetsexamen och levererade konstant. fortfarande ingen stolthet.

När jag började mitt favorit program på universitetet sa han, varför ska du läsa det här...

Listan är lång och kan fortsätta hela dagen.. Jag tror på något sätt att det han har gjort under hela mitt liv har drivit fram mig. Jag har alltid presterat topp och har prestationsångest, vill alltid bli bäst på allt jag gör. Jag har under hela mitt liv försökt impa på honom utan resultat. Varför kan han aldrig vara stolt över mig? Varför? Jag har börjat utveckla samma personlighet som honom, Dominant, stark, en riktig man enligt pappas mening.

Vad ska jag ta mig till? Det här biter på mig varje dag och kommer fortsätta att göra under hela mitt liv, kan inte glömma det och är konstant ledsen och gömmer mig bakom en "glad mask" när jag inte är själv...
Citera
2018-02-09, 20:57
  #2
Medlem
enkeltulipans avatar
Han kanske är avundsjuk och känner sig förminskad av att du ständigt överglänser honom och får beröm av din mamma som han vill ha själv.
Bara en teori.
Citera
2018-02-09, 20:59
  #3
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av enkeltulipan
Han kanske är avundsjuk och känner sig förminskad av att du ständigt överglänser honom och får beröm av din mamma som han vill ha själv.
Bara en teori.

Har tänkt i samma banor, men varför skulle en far vara avundsjuk på sin egna son? Tvärtom han måste vara glad och stolt att jag är en sån. Fattar inte.
Citera
2018-02-09, 21:01
  #4
Medlem
Känner igen det där med min farsa...var 12 år sen jag pratade med han sist o saknar han inte ett dugg
Citera
2018-02-09, 21:02
  #5
Avstängd
Fixafittas avatar
Redan på 90-talet var "far" och "mor" farligt nära att skicka incestvibbar. Nuförtiden är det mommy och daddy som gäller! Har du autism?
Är du man eller kvinna, framkom det?

Han kanske är en narcissist, dina syskom kanske känner samma sak.

Annars det kanske bara är så att du inte presterar bra nog!
Citera
2018-02-09, 21:06
  #6
Medlem
Ducadreams avatar
Min farsa är sådan, väldigt hård. Jag är uppväxt i en familj där alla syskon var tvungna att prestera väl i skolan, och givetvis så lönade det sig. En förälder ska alltid älska sina barn ovillkorligt och vara stolta över dem, men kom ihåg att våra föräldrar är människor också. De har sina problem. Jag skulle råda dig att inte söka bekräftelse från din far och vara tillfredsställd med dig själv och vad du har uppnått. Acceptera farsan som han är. Jag gjorde så själv och känner att jag är mycket närmare min pappa idag(känslomässigt). Jag fick till och med en förklaring varför han var en sådan.
__________________
Senast redigerad av Ducadream 2018-02-09 kl. 21:13.
Citera
2018-02-09, 21:11
  #7
Medlem
CompressorVanes avatar
Låter inte som en sund relation det där. Han kanske aldrig fick beröm av sin pappa heller!?
När du får barn, eller om du har, kan du visa hur man gör framför honom, och förklara
att det där är det bästa man kan ge sina barn, dvs kärlek.
Citera
2018-02-09, 21:14
  #8
Avstängd
Eiinnds avatar
Han är en mobbare som valt ut dig som offer. Strunta i tönten. Åsikter från såna personer är inte värt vatten.
Citera
2018-02-09, 21:16
  #9
Medlem
Jag tror bara att somliga föräldrar kör olika uppfostringsteknik lite beroende på barnet. I ditt fall verkar han ju ha lyckats med det, du presterar på toppennivå och kanske just pga att du alltid sökt din fars uppskattning.

Förmodligen påminner du dock om något i din far som han har svårt att handskas med, kanske att du påminner om en otillräcklig relation till sin hans egna far t ex. Jag har i alla fall märkt att somliga fäder har en mycket hårdare press på sina söner och ofta levererar sönerna sedan och blir ganska drivna och självständiga.
Citera
2018-02-09, 21:24
  #10
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av enkeltulipan
Han kanske är avundsjuk och känner sig förminskad av att du ständigt överglänser honom och får beröm av din mamma som han vill ha själv.
Bara en teori.
Flashback levererar som vanligt!

Yes, din pappa är fortfarande en liten avundsjuk pojke inombords som förmodligen inte heller fick tillräcklig bekräftelse under uppväxten. Sånt går i arv, som du börjat märka. Gissningsvis har han inte känt sig lika hotad av dina syskon och därför kunnat ”kosta på sig” några komplimanger som han i princip inte menar.

Skit i honom är mitt tips. Du gör honom rent för viktig för dig. Vet att det är svårt, men börja göra saker för din egen skull. Tillåt dig att vara en aning egoistisk.
Citera
2018-02-09, 21:32
  #11
Medlem
Har du egenheter, är du udda, har du dåliga vanor, är du girig eller egoist, är du trotsig, är du respektfull, argumenterar du emot?

Är bara nyfiken, för jag vet att man kan irritera sig på någon egenskap den andra inte är medveten om eller inte uppfattar som avigt.
Citera
2018-02-09, 21:52
  #12
Medlem
Usch känner igen mig.
Det hjälper att hitta din egen hejarklack och fokusera på dom. Du behöver inte bryta med din far eller ens ta det personligt, man tenderar att vara hårdare mot den som är mest lik en själv av sina barn.
Bryt kontakten med alla de som är i ditt liv som uppträder på samma vis som din far och hitta människor som stöttar dig, är du själv bra på det så brukar det inte vara svårt att hitta en bra supportgroup.

Bär med dig hur din pappas agerande har fått dig att känna dig, jobba på att inte vara den människan själv.
Citera
  • 1
  • 2