Hur ska man förhålla sig till den stora verkligheten som en liten människa?

Allt är så stort, allt går så fort. Folk dör, föds, älskar och går på bio. Självmördar sig och bygger utebastu. Blir av med jobbet och vinner på Euro Jackpot. Stirrar in i den mörka själen och tar en härlig kall Jägermeistershot på after ski:n.

Hur ska man förhålla sig till allt?

Bara vara lycklig, göra rätt för sig, stå väl med sina vänner, sitta lugnt i båten och vara glad för det man har och inte tänka olyckliga tankar? Eller drabbas av svindel inför det stora, mystiska och groteskt orättvisa maskineriet som maler som en besinningslös best ner människor en efter den andra likt krill som dras in i blåvalens helvetiska spaghettikäft?

Hur resonerar ni?

Hur mycket kan man ta för sig av äran? Eller måste man späka sig?

Du har ju redan "vunnit" lotteriet genom att födas. Njut och ha kul, föröka dig.

Ok. Jag tar en liten fin konjak och hoppas på mer fina synergieffekter.

Jag resonerar att en dag kommer mitt liv att börja. Den dagen jag vinner stort på lotteri eller den dagen samhället gått åt helvete och man utser mig som general för att ordna upp skiten. Det är så jag resonerar att det kommer säkert en dag där man behövs. Inte för att man tycker att man skulle vara den bästa generalen för att fixa skit men det är hur man tänker. Så man måste tänka om man helt enkelt är helt värdelös men hoppas ens tid en dag kommer.

Du kanske ska hänga mindre i internätets värld om du känner såhär.

Ta för dig av god litteratur och goda människor som vill lyfta mänskligheten. Att vara nästintill teatraliskt pessimistiskt inför den egna situationen är osunt.

Att hoppas på det långsökta är inget bra, hoppas på dig själv istället. Man finns där, någonstans därinne. I tundran. Våren kommer alltid, det kan tinas. Sakta, men säkert.