• 18 828 online
  • 1 152 493 medlemmar
  • 59 622 647 inlägg
2018-02-09, 18:30
  #1
Medlem
Min mormor har arbetat i nästa livet men nu på ålderns höst så har hon inte råd att äta mer än några pilsnerkorvar per måltid.
Om jag inte hjälpte henne ekonomiskt så skulle hon nog svultit ihjäl nu.
Så hur har era äldre familjemedlemmar/släktingar det?
Era pensionerade familjemedlemmar/släktingar.
Klarar de sig ekonomiskt? Någon som besöker de? osv
Vad beror på att många äldre inte har de så bra och vad kan man göra åt det?
Citera
2018-02-09, 18:37
  #2
Medlem
FreeBirdSeeds avatar
Min mormor och morfar har cirka 15000kr kvar att leva för när avgifter för lägenheten som dom köpt är betalt så dom lever riktigt bra gör flera resor till Spanien varje år.
Citera
2018-02-09, 18:43
  #3
Medlem
RorschachWolffgangs avatar
Dagens pensionärer, som har byggt upp det här landet, blir gång på gång svikna av politikerna som kommer med tomma löften till pensionärerna. Så fort valet är över, så finns inte en enda politiker som är intresserad av att höra vad pensionärerna har att säga om sin situation. De har inte råd med mat, de har inte råd med glasögon, de har inte råd med tandvård. Samtidigt så har staten väldigt mycket pengar åt annat – som vi inte behöver.

Pensionärer är en stor väljargrupp. De borde inte rösta på dessa as.
Citera
2018-02-09, 19:13
  #4
Avstängd
Merwinnas avatar
Jag har en släkting som är 93 år och nyligen äntligen fick komma till ett demensboende. Stadsdelsnämnden bromsade in i det sista. Det krävdes att hon skulle ramla i lägenheten, bli liggande några timmar, tas akut till sjukhus med ambulans, och att läkaren där skulle bli väldigt upprörd och säga "hur kan kommunen ha låtit henne bo ensam så länge? Nu skriver vi inte ut henne till lägenheten mer, utan kommunen får skaka fram en plats på ett boende på en gång". Då gick det!

Kommunen satte tidigare, trots alla påtryckningar bland annat ifrån mig, endast in mer hemtjänst. Men inte ens med fem ggr om dagen som hon hade på slutet, räckte det ju när hon var dement och var ensam hemma resten av tiden. Det var rena turen att hon inte gjorde något helt galet, som att sätta eld på lägenheten, klättra upp på en stol och ramla, eller äta för mycket medicin... Förutom då att hon var ensam mycket, med TV:n som enda sällskap. Jag hälsade på så ofta jag kunde, men det är inte lätt när man är bunden med barn, ex och arbete i en annan landsända...

Det var si och så med hemtjänsten. De skötte det basala på ett adekvat sätt, det ska jag ge dem. Men de var väldigt ogina (kan ha varit order uppifrån också, behöver inte ha varit de enskilda tjejernas fel), det fanns liksom ingen flexibilitet alls. De kunde inte göra något som inte stod på arbetsordern, inte ens en så enkel sak som att byta en glödlampa. Utan då fick min släkting vara utan den lampan tills mitt nästa besök. Vad händer dom som inte har några anhöriga - skrivs det till slut ett beslut då, på att hemtjänsten får byta glödlampor, eller måste pensionären köpa in den tjänsten någon annanstans? Ett annat exempel: de kunde inte köpa kuvert och frimärken, för det var inte "livsmedel". Trots att det finns i den stora livsmedelsbutiken där de handlade maten...

Demensboendet upplever jag dock som väldigt bra, så bra som en sådan institution nu någonsin kan vara. Jag har dykt upp där oannonserat, och aldrig mötts av den där stanken av urin och avföring som alltid brukar ligga över sådana institutioner. Min släkting har alltid varit ren, med rent och borstat hår o.s.v.. Det har hänt en och annan incident där också, som att hon har ramlat och slagit sig, men jag arbetade själv med äldre när jag var ung, och jag vet att man inte KAN passa på dem varje sekund. Om de har lärt sig att gå runt larmmattan när de går upp ur sängen t.ex., så är det inte mycket att göra...

Kontentan blir: det jag har sett av hemtjänsten är inte så illa som det står i tidningarna, och det jag sett av vårdboendet är mycket bättre. Det stora problemet, som jag ser det, är att kommunerna försöker spara (vilket de mycket väl kan vara tvungna till) genom att begränsa och hålla tillbaka insatser alltför länge, tills de gamla hinner bli alldeles för medtagna och sjuka.
__________________
Senast redigerad av Merwinna 2018-02-09 kl. 19:16.
Citera
2018-02-09, 21:28
  #5
Medlem
Mina äldre släktingar tycks leva ett gott liv, har ingen insyn i deras privatekonomi men det tycks gå runt utan större problem. Visst, det är inte så att de kan kosta på sig alltför mycket men någon utlandsresa om året och ordentligt med mat på bordet tycks inte vara ett problem.

Alla är visserligen pensionerade akademiker, om än lärare (ja, vi är en del lärarjävlar i släkten).
Citera
2018-02-09, 22:12
  #6
Medlem
Europolitans avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Merwinna
Jag har en släkting som är 93 år och nyligen äntligen fick komma till ett demensboende. Stadsdelsnämnden bromsade in i det sista. Det krävdes att hon skulle ramla i lägenheten, bli liggande några timmar, tas akut till sjukhus med ambulans, och att läkaren där skulle bli väldigt upprörd och säga "hur kan kommunen ha låtit henne bo ensam så länge? Nu skriver vi inte ut henne till lägenheten mer, utan kommunen får skaka fram en plats på ett boende på en gång". Då gick det!

Kommunen satte tidigare, trots alla påtryckningar bland annat ifrån mig, endast in mer hemtjänst. Men inte ens med fem ggr om dagen som hon hade på slutet, räckte det ju när hon var dement och var ensam hemma resten av tiden. Det var rena turen att hon inte gjorde något helt galet, som att sätta eld på lägenheten, klättra upp på en stol och ramla, eller äta för mycket medicin... Förutom då att hon var ensam mycket, med TV:n som enda sällskap. Jag hälsade på så ofta jag kunde, men det är inte lätt när man är bunden med barn, ex och arbete i en annan landsända...

Det var si och så med hemtjänsten. De skötte det basala på ett adekvat sätt, det ska jag ge dem. Men de var väldigt ogina (kan ha varit order uppifrån också, behöver inte ha varit de enskilda tjejernas fel), det fanns liksom ingen flexibilitet alls. De kunde inte göra något som inte stod på arbetsordern, inte ens en så enkel sak som att byta en glödlampa. Utan då fick min släkting vara utan den lampan tills mitt nästa besök. Vad händer dom som inte har några anhöriga - skrivs det till slut ett beslut då, på att hemtjänsten får byta glödlampor, eller måste pensionären köpa in den tjänsten någon annanstans? Ett annat exempel: de kunde inte köpa kuvert och frimärken, för det var inte "livsmedel". Trots att det finns i den stora livsmedelsbutiken där de handlade maten...

Demensboendet upplever jag dock som väldigt bra, så bra som en sådan institution nu någonsin kan vara. Jag har dykt upp där oannonserat, och aldrig mötts av den där stanken av urin och avföring som alltid brukar ligga över sådana institutioner. Min släkting har alltid varit ren, med rent och borstat hår o.s.v.. Det har hänt en och annan incident där också, som att hon har ramlat och slagit sig, men jag arbetade själv med äldre när jag var ung, och jag vet att man inte KAN passa på dem varje sekund. Om de har lärt sig att gå runt larmmattan när de går upp ur sängen t.ex., så är det inte mycket att göra...

Kontentan blir: det jag har sett av hemtjänsten är inte så illa som det står i tidningarna, och det jag sett av vårdboendet är mycket bättre. Det stora problemet, som jag ser det, är att kommunerna försöker spara (vilket de mycket väl kan vara tvungna till) genom att begränsa och hålla tillbaka insatser alltför länge, tills de gamla hinner bli alldeles för medtagna och sjuka.

Vem kan med att arbeta sådär? Jag hade tyckt att det varit obehagligt. Jag hade fixat det även om jag inte fick betalt men de flesta tänker inte så. Vad tråkigt och individuellt in absurdum samhället blivit.
Citera
2018-02-09, 22:18
  #7
Medlem
Min far som hade hemtjänst fick stroke och blev liggandes i 3 dygn innan hemtjänsten tog sig in. De hade varit där och knackat på ett flertal gånger innan de reagerade och tog sig in.
Hade hemtjänst tagit sig in redan första dagen de var där hade han troligen levt idag.

Min svärmor hittas avliden i lägenheten. Polisen misstänkte att hon legat död minst 1 vecka.
Hon hade hemtjänst och trygghetslarm så hemtjänsten visste väl hennes situation men struntade i att hon inte öppnade dörren när de var där.

Två anmälan till IVO på 2 år

Jag vill inte åldras i Sverige
Citera
2018-02-09, 22:30
  #8
Medlem
Man kan nog säga att de som subventionerade välfärden för oss, är de som har det sämst. De som arbetat som vårdbiträden och inom hemtjänsten för låga löner. Kommer ihåg en tid då itbranschen stod i blom. Man anställde sin kompisar för skyhöga löner. Sedan kraschade det. De arbetslösa kunde på sina understöd åka ner till Thailand och andra ställen. Deras mammor gick här hemma och höll på att arbeta livet ur sig. Dåligt med folk för den dåliga lönen. Så är det väl också så, är man gift så är man 2 om sådant, som den som blivit ensam själv får betala, på en pension. Och var man också med i det fack som meddelade sina medlemmar i mars 1998, (tror jag det var) kan ha varit 1999, att var du inte gift på nyårsaftonen året innan så skulle det bli mindre pension till förmån för den som var gift. Då fick de även mindre tjänstepension. Trodde inte att ens civilstånd var kopplat till tjänstepensionen. Håller öronen öppna, då en utav det fackets representanter sitter i regeringen. Sedan är väl, om det händer något, akuta dyrbara sjukdomar, katastrof. Har de haft en dålig lön så har de inte fått sparat något. Träffade en kvinna som hade fått köpa en jacka av tiggarna? för 300 kr. Hon hade bara garantipensionen + någon 50lapp över det beloppet. Varje gång hon skulle handla fick hon ta med ett belopp och fick absolut inte handla så det översteg det beloppet, då skulle hon inte ha pengar till mat för månaden. Hon hade fött sju barn, så hon hade inte kunnat arbeta så många år. Osökt dök då upp min fars ord i huvudet på mig En mor kan försörja 10 barn, 10 barn kan inte försörja en mor. Dessa ord gör att jag ser efter föräldrarna. De har ju bara oss, liksom våra barn förlitar sig på oss så förlitade vi oss på dem en gång. Kontraktet mellan generationerna s a s.
Citera