Citat:
Ursprungligen postat av
Karman
Tack för svar! Och ja, det är nog så att det är ganska "rakt in" (om man nu säger så), utan några större krusiduller, distet från själva förstärkaren. Ja, halsmick är nog sannolikt, tack vare lite "varmare" och fetare ljud. Och kanske är det så att jag gillar det lite "äldre" soundet, påminner det lite om hur Jimi Hendrix lät nästan? Alla hör ju dessutom olika saker och gillar olika grejer och jag gillar inte för processat ljud, som är vanligt idag. Så är det nog.
Jo, det blir ju alltid lite Hendrixvibbar när det liras strata. Om jag får spekulera helt vilt tror jag nog att det snarare är spelstilen du fastnat för i den här låten. Riffet låter verkligen 1976. Spelar man Enter Sandman på samma gura låter det inte lika vintage längre om du är med på hur jag menar. Det är ett väldigt tidstypiskt riff.
Med det sagt har jag också lite svårt för trenden med en miljon effektpedaler. När jag var liten och började lira så fanns det inga multieffekter. Man fick snällt stå där med dist-, flanger- och wahwahpedal. Varje pedal snor ju lite ljud och brus. När sen multieffekter blev standard så var det en gud och behaglig gärning från ovan.
Det här med enskilda pedaler verkar ju dock ha kommit tillbaka under senare år. Att ha ett ”pedalbord” har blivit en grej. Och kidsen verkar köra någon kukmätartävling om vem som har störst pedalbord. Frågan är ju vilken vettig människa som vill ha åtta ojordade pedaler i följd. Varför är det inte skitsmidigt med en multieffekt om man nu vill ha tolv effekter man inte kan vara utan?
Jag får en känsla av att moderna hipstergitarrister processar ljudet med alla möjliga pedaler bara för att man ju måste ha störst pedalbord i stan. Och det måste höras.