Lena Andersson (DN): Nyfeminismen knuffar in Kvinnan i en upphöjd hängande bur

Lena Andersson: Tillvaron monteras inte efter eget behag, saker hänger ihop
Uppdaterad IgårPublicerad Igår
KOLUMNEN. Lena Andersson är författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.
Det verkar ofrån¬komligt att ambitionen att rädda kvinnan i stället för att göra henne fri, sätter tillbaka henne på piedestalen. Hon blir oberörbar, sedlig, fridlyst, passiv, svag och helt fantastisk.
Lena Andersson

Den samtida versionen av kritisk teori, Frankfurtskolans gamla term, har som kännetecken att dess utövare inte behöver beakta vad som ligger i kritikens logiska förlängning. Missnöjesyttringen räcker. Om någon för det rationella samtalets skull påpekar att vill man göra sig av med det där, till exempel kapitalismen, så krävs det här och innebär följande, avfärdas invändningen som ideologi fastän det inte alls är en värderingsfråga.
I den nya kritiska teorin har marxismen ingått en omöjlig förening med poststrukturalismen, vilket föder en tro på magi och trollkonst: verkligheten behandlas som fiktion, fiktionen som verklighet, och nästa gång blir repression frihet, nästa gång kommer vi att lyckas skapa en annan sorts människa.
Men nästa gång kommer inte, för tillvarons fundament är starkare än våra starkaste ambitioner. Människan kan åstadkomma mycket, men hon kan inte designa ett samhälle med bara det bästa ur alla idéer. Det man får i ena änden dras av i den andra.
Camille Paglia skriver i ”Free women free men” (2017): ”Kostnaden för kvinnans moderna friheter är att hon själv tar ansvar för försvaret av och vakthållningen kring den egna personen” (personal responsibility for vigilance and self-defense). Det var dessa moderna friheter som förr byttes mot manligt beskydd. Något förloras när något annat vinnes, eftersom världen inte är upplöst i atomer och monterbar som det passar en själv.
Om mannen åläggs att skydda kvinnan och ta särskilda hänsyn till henne, får han antingen makt över henne eller är underkastad. På samma sätt sörjer föräldern för barnet och bestämmer över det i gengäld. Man kan inte vara både omyndig och fri. Är man fri har man ansvar för sig själv. Har man inte ansvar för sig själv men ändå ska vara fri, är man en tyrann. Om föräldern inte äger myndighet över barnet men är tvungen att sörja för det, är föräldern undersåte. Ifall mannen har att specialbehandla kvinnan och aldrig tro annat än gott om henne, låta hennes version alltid vara sanningen i ett möte mellan två versioner, då är han hennes tjänare.
Människan äger inte möjligheten att både signalera sexuell tillgänglighet och bestämma att uttrycket ska ses som kyskhet. Och signalerar man sexuell tillgänglighet genom klädsel, språk och beteende händer andra saker än om man inte gör det. Men de sexuella fördelar man vinner på att visuellt illustrera sitt intresse har också kostnader. Utbudet ökar, men risken för oönskade förslag och missuppfattningar av de egna avsikterna stiger i samma mån. Det går inte att få allt på en gång.
Med en närmast maskinmässig enighet tolkar nu vårt samhälle sådant som rör kvinnor (och etniska minoriteter) med identiska fraser och efter färdigproducerat tankeschema som inte är föremål för diskussion. Kvinnan är ett passivt och handlingsförlamat offer för omständigheterna, svag och i ständigt underläge. Hon har ingen delaktighet i något som drabbar henne, ska aldrig mer ställas i dålig dager, är viktorianskt sedesam men med samtidig rätt till en kroppslig utlevelse som ingen bör avläsa på något särskilt sätt.
Det tycks ofrånkomligt att räddningsaktionerna för kvinnan förr eller senare hämtar sin näring ur hederskulturellt tankegods, med upprättande av nya piedestaler åt henne.
Häromdagen tillkännagavs ett nytt litteraturpris i Storbritannien, The Staunch Book Prize, instiftat av en författare som är trött på att se kvinnor i deckare och thrillrar bli slagna, våldtagna, stalkade, utnyttjade och mördade. I stället ville hon främja skrivandet av icke-sexistiska spänningsromaner.
De flesta håller med om att kvinnor och alla andra kategorier av människor ska beredas utrymme med hela sitt register i fiktionen, inte i varje verk, men i totaliteten av verk. Det vore stympning att inte låta verkligheten speglas i sin mångfald och rikedom, och ibland bara så som man önskar att den vore. Kvinnor ska kunna vara både tjuv och polis, fattig och rik, bilmekaniker och datatekniker.
Men det brittiska prisinitiativet vill inte se några kvinnliga offer mer och går på så sätt rakt in i vår tids förvirring kring fiktiva framställningar. Hur kan det vara sexistiskt att i fiktionen skildra kvinnor som särskilt utsatta för våld och oönskat sex när 90 procent av samhällsdebatten handlar om att våld och oönskat sex är vardag för alla kvinnor?
Metanivåerna att hålla ordning på är sannerligen många. I vår epok av oavbruten tolkning utifrån grupptillhörighet parad med oförtröttliga korrektionsambitioner är det omöjligt att göra reda för om det är verkligheten som är problemet eller framställningen av den, eftersom gränsen mellan fakta och fiktion avsiktligt och på filosofiska grunder har suddats ut. De är i slutänden samma sak i den nya kritiska teorin. Texten är verklighet och verkligheten en text.
Vilket alltså får till följd att fiktionen betraktas som sexistisk när den skildrar verkligheten just så sexistisk som kvinnokampen hävdar att den är.
Staunch betyder för övrigt lojal, pålitlig. Ordet brukar användas tillsammans med ally, allierad. ”Är du med oss eller mot oss?” är dagens lösen.