Lena Andersson (DN): Nyfeminismen knuffar in Kvinnan i en upphöjd hängande bur

Vad sägs om det här? https://www.youtube.com/watch?v=aMcjxSThD54&t=24m5s
från 24:05 till 25:35
Trans activists visserligen men det är väl en kategori feminister.

Ja?
"Filosofin som styr deras uttalanden är samma filosofi och självklart gäller det även den organiserade feminismen idag!" Det är ett av kännetecknen som avslöjar dagens feminism.

Om du hade haft lite helikopterperspektiv på din samtid hade du sett att kvinnans sexuella frigörelse kom på 60-talet när de brände sina BH:ar. Kärlekens årtionde började och från det har vi gått till Kvinnor hatar och hånar män för att de trånar efter kvinnor.

Kan du förstå vilken total helomvändning vi gjort när feminister klär sig allt mer utmanande i popkulturen för uppmärksamhet, men samtidigt skäller på pojkar för att de tittar på deras "tjejdelar"?

Så mycket, att de startar en festival för endast ickemän?
Visa mig den feministiska kritiken mot den diskrimineringen om du kan.

Så, hur mycket av Lena Anderssons fullständigt lysande analys av nuläget behöver jag vika ner till något så enkelt att även du begriper att vi är på väg åt fel håll?

Att det här inte har någonting alls att göra med strävan efter jämställdhet?

OK?!? Vad har fått dig att tro att jag är nyfeminist? Jag är i allra högsta grad gammelfeminist. Att jämställdhet i frågan om jämlika möjligheter, rättigheter och skyldigheter är bra men det ska stanna där. Ingen jävla påtvingad pappaledighet, kvotering och 30 kön.

Ok, det finns en kvotering jag tycker är bra och det är för folkvalda. Politiker ska representera folket och folket råkar vara ungefär hälften kvinnor.

Jag ogillar även denna form av kvotering då den förutsätter att en person inte kan agera för/representera andra personer om de inte delar hudfärg eller kön. All kvotering är vidrig.

I litet generell mening. Feminister insisterar på att de vill ha jämlika villkor och att kvinnor ska "behandlas lika bra som män" - men de är inte villiga att ta konsekvenserna av detta på sikt. Om vi räknar med att det finns någon slags statistisk normalfördelning av misslyckanden, självöverskattning, konkurser, kriser osv i befolkningen så måste man nog anta att med jämna villkor så skulle män och kvinnor drabbas i lika stor utsträckning. Men nyfeminister stegrar sig inför alltför tydliga exempel på kvinnor som misslyckas och lider nederlag, kvinnor vars företag går i konkurs och vars karriärer får punka. Och särskilt nederlag som *syns* i offentligheten. När sådant inträffar är det enligt nyfeministerna ett tecken på orättvisa och grovt manligt förtryck, exploatering eller övervåld, när det är män som råkar ut för samma saker (klart vanligare idag eftersom det finns starka traditionella skyddsnät för kvinnor och starka sociala normer om att kvinnor ska skyddas från att dimpa ner hårt i rännstenen) så beskrivs det av nyfeministerna som en följd av att individuella män är korkade eller våldsamma, eller en följd av "destruktiv grabbkultur".

Som sagt, dubbla måttstockar och i krönikan jag länkade pekar Lena Andersson just på att kvinnor åtnjuter ett starkt informellt skydd mot den här sortens livsnederlag och att nyfeministerna ogärna vill släppa sargen i denna fråga. Det kan ses som ett "Raka rör och inga orättvisa skydd för ena könet . but not in MY backyard" (inte så att det drabbar mig och mina /tjej/kompisar).

Sen ska män hatas öppet, förlöjligas och förföljas. Det räcker inte med att kvinnan ska ha allt, hon ska få vara elak och svinig också.

Got it.

Även föräldrar har ett sånt informellt skydd för att man åtnjuter större empati från omgivningen precis som kvinnor. Föräldrar har nog tom ett formellt större skydd, kommunen måste tex se till att barnfamiljer har ett hem oavsett vad.

Föräldrar har också fördelar i karriären då högt uppsatta positioner kräver stor tillförlitlighet och föräldrar har inte bara sig själva att tänka på utan också barn och därför anses pålitligare för man får inte fucka up för barnens skull. Att ha någon annan än sig själv att jobba för sägs också ge ett större driv. Det är såklart generaliseringar men sånt spelar roll i den första granskningen av kandidater. Det finns massa fler parametrar som inte har med föräldraskap att göra.

Jag tycker också en person kan representera andra personer. Men jag tror folket kan känna mer tillhörighet med folkvalda ju mer man känner sig rättvist representerad. Vi kan inte blunda för psykologin även om du rent sakligt har rätt.

Kvoteringen på arbetsplatser idag är knappast heller skadlig då den säger att om två kandidater från olika grupper har exakt samma kvalifikationer ska man välja personen från gruppen som är underrepresenterad på arbetsplatsen. Knappast skadligt eftersom man får en precis lika kvalificerad arbetare oavsett. Men jag tycker det är onödigt.

Kvotering till styrelser är däremot ganska absurt för där handlar det inte bara om kvalifikationer. En kandidat med mindra kvalifikationer kan få jobbet om hen (ja det är ett praktiskt ord) bättre representerar ägarnas vilja.

Ganska bra inlägg måste jag säga. Man ser Camille Paglias tankegods rakt igenom artikeln och det är väl den mest hederliga/verklighetsbaserade formen av feministiskt tänkande som finns till buds.

Lena är förjävla skarp. En av våra bästa hjärnor.

Det intressanta är att feminister inte alls diskuterar detta, de vill inte ha någon diskussion om det utan framställer istället kvinnor och mammor som offer för "männen och deras samhälle/normer/lagar" i alla möjliga sammanhang. Ännu intressantare om man väger in hur negativa svenska nyfeminister är till den vanliga hetero-kärnfamiljen. Kort sagt; man kritiserar och rackar ner på den straighta kärnfamiljen som koncept, som idé, men roffar glatt åt sig av alla de fördelar det erbjuder att själv vara kvinna i kärnfamilj, både till vardags, vid ekonomiska kriser och vid skilsmässor och separationer (kvinnan tar i regel med sig både kontrollen över barnen och en nätt ekonomisk vinst i förhållande till var hon stod när relationen inleddes, och detta med rättvisans goda minne). Hyckleri, anyone?