Utmärkt krönika av Lena Andersson i DN om en aspekt av "nyfeminismen" som nästan alltid förnekas eller viftas undan av feministerna själva - i varje fall av dem som claimar den Rätta Feminismen. När mediefeminister och identitetspolitiska feminister vevar med armarna och högljutt driver en retorik som går ut på att kvinnor alltid är det undertryckta laget, kvinnor är konstant utsatta för våld, glåpord och förtryck, kvinnor måste i alla lägen skänkas tolkningsföreträde på vad som är sexism eller förtryck, så leder det i praktiken till att kvinnor framställs som svaga, ömtåliga, näst intill födda i bojor - och i det samhälle man tänker sig efter den stora Omkastningen blir de i så fall oberörbara, upphöjda med tvång eftersom varje form av jämlikt samspel mellan kvinnor och män tolkas som mansgrisigt förtryck av kvinnokönet. Just så.
https://www.dn.se/ledare/kolumner/le...r-hanger-ihop/
Texten är ganska lång, men den förtjänar att läsas uppmärksamt ett par gånger om, ty Lena Andersson sätter ord på saker som praktiskt taget aldrig sägs ut i MSM:s styrda genusdebatt. Sedan kan jag ju tycka att hon inte alltid är så här stringent och genomtänkt, men det är en annan sak - i det opinionsläge vi har nu väcker det respekt att en tung kvinnlig politisk skribent är så här obekvämt tydlig och dessutom talar på ett sätt som är lätt att förstå för gemene man och kvinna. LA kommer garanterat att få mycket skit på sociala medier av feminister för den här texten.
En punkt som hon genast slår fast är, att om man vill ha ett samhälle som tillåter folk att forma sina egna liv så måste man också avsäga sig en del av "rätten" att hela tiden skälla ut folk för att de inte uppträder så som man själv hade föredragit att det såg ut, att de kliver utanför sitt lilla rollhäfte. Eller över att somliga väljer att ordna det så att kvinnan inte ges en gräddfil och extra allt i privatlivet - eller i karriären. Om kvinnor ska stå på egna ben så måste deras politiska och mediala folktribuner sluta ropa "foul! det var HANS fel!" varje gång en kvinna ramlar omkull på marken.
Andersson nämner inte #metoo direkt, men den svenska metoo-kampanjen är helt klart en av hennes måltavlor - i varje fall vissa "avarter" av den, som fått stort utrymme inte minst i DN.
https://www.dn.se/ledare/kolumner/le...r-hanger-ihop/
Texten är ganska lång, men den förtjänar att läsas uppmärksamt ett par gånger om, ty Lena Andersson sätter ord på saker som praktiskt taget aldrig sägs ut i MSM:s styrda genusdebatt. Sedan kan jag ju tycka att hon inte alltid är så här stringent och genomtänkt, men det är en annan sak - i det opinionsläge vi har nu väcker det respekt att en tung kvinnlig politisk skribent är så här obekvämt tydlig och dessutom talar på ett sätt som är lätt att förstå för gemene man och kvinna. LA kommer garanterat att få mycket skit på sociala medier av feminister för den här texten.
Citat:
Ursprungligen postat av Lena Andersson
Camille Paglia skriver i ”Free women free men” (2017): ”Kostnaden för kvinnans moderna friheter är att hon själv tar ansvar för försvaret av och vakthållningen kring den egna personen” (personal responsibility for vigilance and self-defense). Det var dessa moderna friheter som förr byttes mot manligt beskydd. Något förloras när något annat vinnes, eftersom världen inte är upplöst i atomer och monterbar som det passar en själv.
Om mannen åläggs att skydda kvinnan och ta särskilda hänsyn till henne, får han antingen makt över henne eller är underkastad. På samma sätt sörjer föräldern för barnet och bestämmer över det i gengäld. Man kan inte vara både omyndig och fri. Är man fri har man ansvar för sig själv. Har man inte ansvar för sig själv men ändå ska vara fri, är man en tyrann. Om föräldern inte äger myndighet över barnet men är tvungen att sörja för det, är föräldern undersåte. Ifall mannen har att specialbehandla kvinnan och aldrig tro annat än gott om henne, låta hennes version alltid vara sanningen i ett möte mellan två versioner, då är han hennes tjänare.
Människan äger inte möjligheten att både signalera sexuell tillgänglighet och bestämma att uttrycket ska ses som kyskhet. Och signalerar man sexuell tillgänglighet genom klädsel, språk och beteende händer andra saker än om man inte gör det. Men de sexuella fördelar man vinner på att visuellt illustrera sitt intresse har också kostnader. Utbudet ökar, men risken för oönskade förslag och missuppfattningar av de egna avsikterna stiger i samma mån. Det går inte att få allt på en gång.
Med en närmast maskinmässig enighet tolkar nu vårt samhälle sådant som rör kvinnor (och etniska minoriteter) med identiska fraser och efter färdigproducerat tankeschema som inte är föremål för diskussion. Kvinnan är ett passivt och handlingsförlamat offer för omständigheterna, svag och i ständigt underläge. Hon har ingen delaktighet i något som drabbar henne, ska aldrig mer ställas i dålig dager, är viktorianskt sedesam men med samtidig rätt till en kroppslig utlevelse som ingen bör avläsa på något särskilt sätt.
Det tycks ofrånkomligt att räddningsaktionerna för kvinnan förr eller senare hämtar sin näring ur hederskulturellt tankegods, med upprättande av nya piedestaler åt henne.
Om mannen åläggs att skydda kvinnan och ta särskilda hänsyn till henne, får han antingen makt över henne eller är underkastad. På samma sätt sörjer föräldern för barnet och bestämmer över det i gengäld. Man kan inte vara både omyndig och fri. Är man fri har man ansvar för sig själv. Har man inte ansvar för sig själv men ändå ska vara fri, är man en tyrann. Om föräldern inte äger myndighet över barnet men är tvungen att sörja för det, är föräldern undersåte. Ifall mannen har att specialbehandla kvinnan och aldrig tro annat än gott om henne, låta hennes version alltid vara sanningen i ett möte mellan två versioner, då är han hennes tjänare.
Människan äger inte möjligheten att både signalera sexuell tillgänglighet och bestämma att uttrycket ska ses som kyskhet. Och signalerar man sexuell tillgänglighet genom klädsel, språk och beteende händer andra saker än om man inte gör det. Men de sexuella fördelar man vinner på att visuellt illustrera sitt intresse har också kostnader. Utbudet ökar, men risken för oönskade förslag och missuppfattningar av de egna avsikterna stiger i samma mån. Det går inte att få allt på en gång.
Med en närmast maskinmässig enighet tolkar nu vårt samhälle sådant som rör kvinnor (och etniska minoriteter) med identiska fraser och efter färdigproducerat tankeschema som inte är föremål för diskussion. Kvinnan är ett passivt och handlingsförlamat offer för omständigheterna, svag och i ständigt underläge. Hon har ingen delaktighet i något som drabbar henne, ska aldrig mer ställas i dålig dager, är viktorianskt sedesam men med samtidig rätt till en kroppslig utlevelse som ingen bör avläsa på något särskilt sätt.
Det tycks ofrånkomligt att räddningsaktionerna för kvinnan förr eller senare hämtar sin näring ur hederskulturellt tankegods, med upprättande av nya piedestaler åt henne.
En punkt som hon genast slår fast är, att om man vill ha ett samhälle som tillåter folk att forma sina egna liv så måste man också avsäga sig en del av "rätten" att hela tiden skälla ut folk för att de inte uppträder så som man själv hade föredragit att det såg ut, att de kliver utanför sitt lilla rollhäfte. Eller över att somliga väljer att ordna det så att kvinnan inte ges en gräddfil och extra allt i privatlivet - eller i karriären. Om kvinnor ska stå på egna ben så måste deras politiska och mediala folktribuner sluta ropa "foul! det var HANS fel!" varje gång en kvinna ramlar omkull på marken.
Andersson nämner inte #metoo direkt, men den svenska metoo-kampanjen är helt klart en av hennes måltavlor - i varje fall vissa "avarter" av den, som fått stort utrymme inte minst i DN.
__________________
Senast redigerad av HepCat-X 2018-02-03 kl. 11:52.
Senast redigerad av HepCat-X 2018-02-03 kl. 11:52.
