Vad kännetecknar stor litteratur?

Ja, det har du rätt i.

Tidlöshet. Människor är flockdjur och om någon medioker kritiker eller populär bloggare eller politisk aktivist hajpar en bok kan den nå enorm status snabbt hur dålig den än må vara på grund av att folk följer auktoriteter. Fråga är om boken är läsvärd när samhället ser annorlunda ut och kritikern är död, det är det som är intressant.

Tolstoj kommenterar bland annat hur man bäst bör driva ett jordbruk och hur den sociala dynamiken inom den ryska societeten fungerar. Det som gör hans litteratur stor är att den överlevt jordbrukssamhället och spridit sig utanför Ryssland till samhällen som ser helt annorlunda ut. Uppenbarligen har han något att säga som fortsätter beröra hur samhället än ser ut.

Ett mått på storhet inom litteratur skulle kunna vara hur långt efter den ursprungliga publikationen som boken fortfarande läses (och gärna trycks i nya upplagor) av andra än litteraturvetare. Och om den inte läses kanske den fortfarande är aktuell om den omvandlas till teater/film/musikal/...

Med detta mått skulle tex det mesta av Shakespeares produktion vara stor litteratur, liksom Wilhelm Moberg och Selma Lagerlöf. Jan Guillou, som är betydligt modernare än dessa tre skulle nog inte gå att klassa som "stor litteratur".

Ett annat möjligt mått skulle kunna vara om boken ger olika budskap beroende på läsaren: den som läser "Djurfarmen" som barn kommer att läsa en schysst saga som handlar om djur på en bondgård. Men en vuxen som läser samma bok kommer att se de historiska parallellerna till ryska revolutionen, varpå boken får ett helt annat budskap. På detta plan är de engelska versionerna av Asterix riktigt roliga, då de är kryddade med ordvitsar och halvt dolda referenser till massor med andra saker. Tex är där två bifigurer i en bok som heter "Sendervictorius" och "Appianglorius".

Tankarna går till Dostojevskij, Tolstoj och Dickens. De lyckades att på djupet skildra det psykologiska spelet mellan olika karaktärer.

Ordvitsarna och referenserna är ju där även i svenska Asterix, men överlägset mest i de franska originalen förstås.

Mycket har redan nämnts. Jag skulle dock säga intelligent innehåll (eller genomtänkt kanske), enkel och relaterbar historia, bra språk.

Dock faller i min ringa mening Moby Dick på alla ovanstående, man den var väl minst sagt ett barn av sin tid.

+1

På ett skarpsynt sätt. Mycket intelligens ligger bakom, men slutresultatet presenteras lättsmält och förståligt för läsaren i former* han kan relatera till.

Måste det vara lättsmält? I sådana fall är Milton ej stor.

Men Milton gav väl mest ut porrtidningar?

Att säga att ett verks storhet är pga. att det är tidslöst känns lite trivialt. Frågan är ju i så fall snarare vad som gör ett verk tidslöst?

Det som gör stor litteratur tidslös, i min mening, är att den på något sätt problematiserar människans väsen, att när man väl har slagit igen boken så har man fått ny förstålse för sig själv och sin omgvining. Samtidigt behöver berättelsen vara bra nog i sig för att hålla intresset för verket vid liv. Stil ser jag egentligen inte så allvarligt på, så länge verket är lättbegripligt.