Vad innebär taktisk förlust, men strategisk seger?

...och på vilket sätt motsäger det det jag sa? Då slipper du göra det någon mer gång...

Finns en del kända exempel:

- Slaget vid Borodino 1812. Taktisk fransk seger (de intog den ryska ställningen) men strategisk förlust eftersom den ryska armén kunde retirera, vilket så småningom ledde till megakatastrofen under vintern.

- Skagerackslaget 1916. Taktiskt oavgjort eller brittisk förlust, beroende på hur man räknar. Men strategisk jätteseger för britterna eftersom blockaden bestod.

- Den tyska våroffensiven på västfronten 1918, som tog en massa fångar och terräng men till pris av höga förluster och imploderande stridsvilja. Ledde direkt till förlusten av kriget senare.

- En massa slag i olika kolonialkrig, allt från Tet till Khe Sanh till Fallujah. Slutar oftast med groteska förluster för gerillasidan men ännu större pr-förluster för den andra sidan, plus att man intar eller håller en värdelös bit mark.

Försöker komma på ett svenskt exempel men hittar inget bra. Möjligen Gadebusch eftersom det ledde direkt till Tönningen, men det är lite indirekt. Holowczyn var på samma sätt en lysande taktisk seger som sög den svenska armén in mot katastrofen, men återigen indirekt.

Vilket då delvis var en konsekvens av att tyskarna hade massvis med skadade fartyg, medan britterna hade fler sänkta, men färre skadade. Efter slaget så hade Royal Navy ett massivt övertag i oskadade fartyg och mycket större fartygsproduktion, så när tyskarna väl hade reparerat sina fartyg, så var britterna fortfarande massivt överlägsna.


Kanske Lützen, beroende på vilket värde man tillmäter kungen.

Verkar vara nåt med både VK1 och slagskepp som genererar metadebatter. Det har ju skrivits ohemult mycket om det egentligen rätt ointressanta Skagerackslaget, att jämföras med knappt en handfull böcker om det mycket viktigare ubåtskriget. Samma sak med jakten på Bismarck i VK2 som man skulle kunna tro avgjorde kriget av bokskörden att döma.


Klart bättre än mina, om än svårbedömt med tanke på alla variabler. Å ena sidan förlorade Sverige en politisk ledare i toppklass, men å andra sidan fick man ett protestantiskt martyrhelgon och en levande Gustav II Adolf kunde knappast ha fixat en bättre fred än den Sverige fick 1648.

Att slumpen sen också ledde till den lika hänsynslöse som skicklige Karl X Gustav var ännu en bonus stormakten fick av Lejonets död. Men där hamnar vi i kaosfjärlislandet - på kort sikt kan man med fog hävda att kungens död var en strategisk förlust, och den svenska armén nådde sitt lågvattenmärke vid "sjökanten" strax efteråt.

Till det fetade... Det är väl snarare på det strategiska planet det mesta fulspelet sker?




Är du full eller dum, det du skriver har inget med tråden att göra.