Citat:
Kan någon förklara det här med barn och den berömda tickande biologiska klockan?
Jag är en kvinna 24 år ung och har aldrig förstått den här "barnhetsen" eller vad man ska kalka det.
Ska väl tilläggas att jag är en riktigt pojkflicka som hellre varit ute i garaget med min kära far än suttit och lekt med dockor eller hoppat hopprep om det kan tillföra något i diskussionen.
Till sak, jag har aldrigt tyckt om barn på några fronter utan tycker i regel att dom är helt sanslöst jobbiga och allt anbat negativt ni kan tänka er. Nu har det blivit någon form av babyboom på jobbet då flera av nästan jämngamla kollegor ska ha tillökning i vår/sommar och med detta kommer ju då det klassiska tjatet:- jaha, när är det din tur då? En mening som jag lätt skulle kunna köra ned i halsen på den som frågar, tillsammans med påståendet:- det kommer när du blir äldre, du ändrar dig.
Både jag och sambon har alla förutsättningar att både klara av och kunna vara djävulskt bra föräldrar om vi bara ville, men vi är inte intresserade.
Det känns liksom som att det kostar mer än det smakar med barn, jag kan ärligt och kanske lite oförskämt säga att jag förstår verkligen inte.
Förstöra kroppen, bli fullständigt bunden i minst 18 år för att sen inte kunna slappna av ialla fall just för att man alltid kommer vara en förälder så man kommer alltid att bry sig.
Jag kan uppriktigt bli förbanbad mär folk är så fruktansvärt lyckliga över kommande tillökning för jag får uppfattningen att dom fattar inte vad dom just ställt till.med, i princip förstört resten av sina liv.
Som sagt vill jag försöka förstå hur längtan efter något som man aldrig upplevt kan vara så stark att man utsätter sig för detta!?
Jag vill ha förklaringar och inga svar som innehåller dumheter, men högt i tak tack.👌😇
Jag är en kvinna 24 år ung och har aldrig förstått den här "barnhetsen" eller vad man ska kalka det.
Ska väl tilläggas att jag är en riktigt pojkflicka som hellre varit ute i garaget med min kära far än suttit och lekt med dockor eller hoppat hopprep om det kan tillföra något i diskussionen.
Till sak, jag har aldrigt tyckt om barn på några fronter utan tycker i regel att dom är helt sanslöst jobbiga och allt anbat negativt ni kan tänka er. Nu har det blivit någon form av babyboom på jobbet då flera av nästan jämngamla kollegor ska ha tillökning i vår/sommar och med detta kommer ju då det klassiska tjatet:- jaha, när är det din tur då? En mening som jag lätt skulle kunna köra ned i halsen på den som frågar, tillsammans med påståendet:- det kommer när du blir äldre, du ändrar dig.
Både jag och sambon har alla förutsättningar att både klara av och kunna vara djävulskt bra föräldrar om vi bara ville, men vi är inte intresserade.
Det känns liksom som att det kostar mer än det smakar med barn, jag kan ärligt och kanske lite oförskämt säga att jag förstår verkligen inte.
Förstöra kroppen, bli fullständigt bunden i minst 18 år för att sen inte kunna slappna av ialla fall just för att man alltid kommer vara en förälder så man kommer alltid att bry sig.
Jag kan uppriktigt bli förbanbad mär folk är så fruktansvärt lyckliga över kommande tillökning för jag får uppfattningen att dom fattar inte vad dom just ställt till.med, i princip förstört resten av sina liv.
Som sagt vill jag försöka förstå hur längtan efter något som man aldrig upplevt kan vara så stark att man utsätter sig för detta!?
Jag vill ha förklaringar och inga svar som innehåller dumheter, men högt i tak tack.👌😇
Jag vet inte om jag är alldeles för cynisk, men jag inbillar mig att de flesta skaffar barn för att det förväntas av dem. Själv skulle jag aldrig göra det.
