Det sura vinet rinner ner i min hals. Den bekanta doften av alkohol och frän syrlighet slår mot min näsa innan jag raskt klunkar ner halva glaset. Som jag får med kämpa med nykterheten. Inbillad nykterhet då jag ändå dricker varje dag. Trycker stora muffins med frosting på ner i halsen, för att trycka bort drog-suget och öka dopamin-utsöndringen.
I kalendern har bara en månad gått sen jag lovade mig själv att inte knarka mer. I fyra veckor har jag varit nära återfall tre-fyra gånger. Jag har blivit livrädd varje gång jag på allvar övervägt att köpa "lite" amfetamin, det är bara ett par knapptryck bort. Övertygad mig själv om att jag inte får eller kan knarka för den delen, eftersom jag behöver sömnen och jag behöver min hjärna. Den fungerar mycket bättre nu. Jag sover helt utan sömntabletter och jag mår i stort sett bra. Jag knarkar inte. Men jag är så abnormalt sugen på att förlora mig själv i ruset. Till musiken. Till det dunkla mörkret i rummet och mörkret i sinnet. Hela mitt vuxna liv har jag vänt mig till droger när eftermiddagarna har känts lite tråkiga. Vilka droger som helst.
Idag köpte jag nästan Tramadol. Bara för att få vara lite hög, ha lite roligt. Tre glas vin varje dag är inte kul längre, jag är trött på etanolen. Trött på att känna mig förgiftad. Tramadolen blev inte av för att den inte fanns inne. Annars hade jag legat i min säng nu, hög.
Jag blev så förvånad över att jag faktiskt tog steget, att jag behöver ta morfin på en vanlig Tisdag för att känna att jag livet leker. Det gör ju inte ont någonstans i min kropp, varför vill jag ha smärtstillande? Jag är ju frisk.
Men jag måste kämpa så hela tiden för att vara helt nykter. Livet har en mening, den har en enorm mening för mig. Men vardagen är för grå och minnen av mitt tidigare liv är för färgglada för att låta bli. Varje dag slåss jag med tankar om återfall. Alltid på eftermiddagen. Sen går det över mot kvällen.
Till natten somnar jag lycklig och lugn i vetskapen om att jag har låtit bli att knarka en dag till. Jag har ett sådant enormt lugn och ro i kroppen utan tjacket, utan ständiga avtändningar på diverse centralstimulerande, benso och opiater. Jag mår ständigt och stadigt bra. Men jag har inte tillräckligt roligt. Livet flyter på med vanliga bestyr, precis som det tidigare gjort. Jag försöker att se fram emot middagar med vänner, mina drömmar som sakta men säkert går i uppfyllelse, potentiella jobb, resor och roliga köp. Men inget ger mig glädje i mer än en kvart. Sen kommer dipparna, ska jag ändå inte köpa lite mdma? Få känna livet bokstavligen rusa genom kroppen?
Men jag vet ju vad som kommer sen. Dagen efter. Tömda serotonin-depåer. Ett mörkt sinne och en grådaskig värld. En svag kropp och ett brutet psyke. Om än för ett par dagar, men som ruckar på en för en lång tid framåt. Ruckar det stadiga välmåendet.
Min psykolog säger att jag har för höga förväntningar på livets situationer. Hon menar på att man inte kan leva i en ständig jakt på lyckorus i vardagen. Saker är inte mer än vad dem är. Det går inte att lägga så stor värdering på lycka i vardagliga saker så som fester, god mat, ett bra träningspass eller en resa till Maldiverna. Man måste acceptera sitt mående och inte undra varför man inte är lite, lita lyckligare just nu.
Men jag vet ju hur lycklig man kan vara. Den där korta stunden när alla lyckohormoner flödar okontrollerat i kroppen och man skakar av värme och lyckobrus. Eller det där mjuka omfamnandet inifrån som opiater ger. Där man inte behöver något annat än sig själv och sin säng. Där värmen och välmåendet sprider sig från tårna upp till varje hårstrå. Där det inte spelar någon roll vad klockan är och vilken dag det är.
Inga jävla middagar och nyktra kvällar kan få en att må så bra. Vad är utvägen.
Min pojkvän undrar varför jag är borta så mycket på kvällarna. Han vet inte att jag behöver dricka för att överleva nykterheten. Någon som inte levt i drogruset värld i ett decennium kan inte förstå.
Börja inte knarka. Man kan inte sluta vilja fortsätta.
I kalendern har bara en månad gått sen jag lovade mig själv att inte knarka mer. I fyra veckor har jag varit nära återfall tre-fyra gånger. Jag har blivit livrädd varje gång jag på allvar övervägt att köpa "lite" amfetamin, det är bara ett par knapptryck bort. Övertygad mig själv om att jag inte får eller kan knarka för den delen, eftersom jag behöver sömnen och jag behöver min hjärna. Den fungerar mycket bättre nu. Jag sover helt utan sömntabletter och jag mår i stort sett bra. Jag knarkar inte. Men jag är så abnormalt sugen på att förlora mig själv i ruset. Till musiken. Till det dunkla mörkret i rummet och mörkret i sinnet. Hela mitt vuxna liv har jag vänt mig till droger när eftermiddagarna har känts lite tråkiga. Vilka droger som helst.
Idag köpte jag nästan Tramadol. Bara för att få vara lite hög, ha lite roligt. Tre glas vin varje dag är inte kul längre, jag är trött på etanolen. Trött på att känna mig förgiftad. Tramadolen blev inte av för att den inte fanns inne. Annars hade jag legat i min säng nu, hög.
Jag blev så förvånad över att jag faktiskt tog steget, att jag behöver ta morfin på en vanlig Tisdag för att känna att jag livet leker. Det gör ju inte ont någonstans i min kropp, varför vill jag ha smärtstillande? Jag är ju frisk.
Men jag måste kämpa så hela tiden för att vara helt nykter. Livet har en mening, den har en enorm mening för mig. Men vardagen är för grå och minnen av mitt tidigare liv är för färgglada för att låta bli. Varje dag slåss jag med tankar om återfall. Alltid på eftermiddagen. Sen går det över mot kvällen.
Till natten somnar jag lycklig och lugn i vetskapen om att jag har låtit bli att knarka en dag till. Jag har ett sådant enormt lugn och ro i kroppen utan tjacket, utan ständiga avtändningar på diverse centralstimulerande, benso och opiater. Jag mår ständigt och stadigt bra. Men jag har inte tillräckligt roligt. Livet flyter på med vanliga bestyr, precis som det tidigare gjort. Jag försöker att se fram emot middagar med vänner, mina drömmar som sakta men säkert går i uppfyllelse, potentiella jobb, resor och roliga köp. Men inget ger mig glädje i mer än en kvart. Sen kommer dipparna, ska jag ändå inte köpa lite mdma? Få känna livet bokstavligen rusa genom kroppen?
Men jag vet ju vad som kommer sen. Dagen efter. Tömda serotonin-depåer. Ett mörkt sinne och en grådaskig värld. En svag kropp och ett brutet psyke. Om än för ett par dagar, men som ruckar på en för en lång tid framåt. Ruckar det stadiga välmåendet.
Min psykolog säger att jag har för höga förväntningar på livets situationer. Hon menar på att man inte kan leva i en ständig jakt på lyckorus i vardagen. Saker är inte mer än vad dem är. Det går inte att lägga så stor värdering på lycka i vardagliga saker så som fester, god mat, ett bra träningspass eller en resa till Maldiverna. Man måste acceptera sitt mående och inte undra varför man inte är lite, lita lyckligare just nu.
Men jag vet ju hur lycklig man kan vara. Den där korta stunden när alla lyckohormoner flödar okontrollerat i kroppen och man skakar av värme och lyckobrus. Eller det där mjuka omfamnandet inifrån som opiater ger. Där man inte behöver något annat än sig själv och sin säng. Där värmen och välmåendet sprider sig från tårna upp till varje hårstrå. Där det inte spelar någon roll vad klockan är och vilken dag det är.
Inga jävla middagar och nyktra kvällar kan få en att må så bra. Vad är utvägen.
Min pojkvän undrar varför jag är borta så mycket på kvällarna. Han vet inte att jag behöver dricka för att överleva nykterheten. Någon som inte levt i drogruset värld i ett decennium kan inte förstå.
Börja inte knarka. Man kan inte sluta vilja fortsätta.