Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
2018-02-27, 19:58
  #121
Medlem
bortmedfifittors avatar
Det sura vinet rinner ner i min hals. Den bekanta doften av alkohol och frän syrlighet slår mot min näsa innan jag raskt klunkar ner halva glaset. Som jag får med kämpa med nykterheten. Inbillad nykterhet då jag ändå dricker varje dag. Trycker stora muffins med frosting på ner i halsen, för att trycka bort drog-suget och öka dopamin-utsöndringen.

I kalendern har bara en månad gått sen jag lovade mig själv att inte knarka mer. I fyra veckor har jag varit nära återfall tre-fyra gånger. Jag har blivit livrädd varje gång jag på allvar övervägt att köpa "lite" amfetamin, det är bara ett par knapptryck bort. Övertygad mig själv om att jag inte får eller kan knarka för den delen, eftersom jag behöver sömnen och jag behöver min hjärna. Den fungerar mycket bättre nu. Jag sover helt utan sömntabletter och jag mår i stort sett bra. Jag knarkar inte. Men jag är så abnormalt sugen på att förlora mig själv i ruset. Till musiken. Till det dunkla mörkret i rummet och mörkret i sinnet. Hela mitt vuxna liv har jag vänt mig till droger när eftermiddagarna har känts lite tråkiga. Vilka droger som helst.

Idag köpte jag nästan Tramadol. Bara för att få vara lite hög, ha lite roligt. Tre glas vin varje dag är inte kul längre, jag är trött på etanolen. Trött på att känna mig förgiftad. Tramadolen blev inte av för att den inte fanns inne. Annars hade jag legat i min säng nu, hög.

Jag blev så förvånad över att jag faktiskt tog steget, att jag behöver ta morfin på en vanlig Tisdag för att känna att jag livet leker. Det gör ju inte ont någonstans i min kropp, varför vill jag ha smärtstillande? Jag är ju frisk.

Men jag måste kämpa så hela tiden för att vara helt nykter. Livet har en mening, den har en enorm mening för mig. Men vardagen är för grå och minnen av mitt tidigare liv är för färgglada för att låta bli. Varje dag slåss jag med tankar om återfall. Alltid på eftermiddagen. Sen går det över mot kvällen.

Till natten somnar jag lycklig och lugn i vetskapen om att jag har låtit bli att knarka en dag till. Jag har ett sådant enormt lugn och ro i kroppen utan tjacket, utan ständiga avtändningar på diverse centralstimulerande, benso och opiater. Jag mår ständigt och stadigt bra. Men jag har inte tillräckligt roligt. Livet flyter på med vanliga bestyr, precis som det tidigare gjort. Jag försöker att se fram emot middagar med vänner, mina drömmar som sakta men säkert går i uppfyllelse, potentiella jobb, resor och roliga köp. Men inget ger mig glädje i mer än en kvart. Sen kommer dipparna, ska jag ändå inte köpa lite mdma? Få känna livet bokstavligen rusa genom kroppen?

Men jag vet ju vad som kommer sen. Dagen efter. Tömda serotonin-depåer. Ett mörkt sinne och en grådaskig värld. En svag kropp och ett brutet psyke. Om än för ett par dagar, men som ruckar på en för en lång tid framåt. Ruckar det stadiga välmåendet.

Min psykolog säger att jag har för höga förväntningar på livets situationer. Hon menar på att man inte kan leva i en ständig jakt på lyckorus i vardagen. Saker är inte mer än vad dem är. Det går inte att lägga så stor värdering på lycka i vardagliga saker så som fester, god mat, ett bra träningspass eller en resa till Maldiverna. Man måste acceptera sitt mående och inte undra varför man inte är lite, lita lyckligare just nu.

Men jag vet ju hur lycklig man kan vara. Den där korta stunden när alla lyckohormoner flödar okontrollerat i kroppen och man skakar av värme och lyckobrus. Eller det där mjuka omfamnandet inifrån som opiater ger. Där man inte behöver något annat än sig själv och sin säng. Där värmen och välmåendet sprider sig från tårna upp till varje hårstrå. Där det inte spelar någon roll vad klockan är och vilken dag det är.

Inga jävla middagar och nyktra kvällar kan få en att må så bra. Vad är utvägen.

Min pojkvän undrar varför jag är borta så mycket på kvällarna. Han vet inte att jag behöver dricka för att överleva nykterheten. Någon som inte levt i drogruset värld i ett decennium kan inte förstå.

Börja inte knarka. Man kan inte sluta vilja fortsätta.
Citera
2018-02-27, 20:09
  #122
Avstängd
F.Hansens avatar
Alla substanser är inte lika. Klart ditt liv blir f*cked up när du börjar med en masa annat konstigt än cannabis, & naturliga hallucinogener.
Citera
2018-02-28, 21:18
  #123
Medlem
BigHulks avatar
Citat:
Ursprungligen postat av bortmedfifittor
Min psykolog säger att jag har för höga förväntningar på livets situationer. Hon menar på att man inte kan leva i en ständig jakt på lyckorus i vardagen. Saker är inte mer än vad dem är. Det går inte att lägga så stor värdering på lycka i vardagliga saker så som fester, god mat, ett bra träningspass eller en resa till Maldiverna. Man måste acceptera sitt mående och inte undra varför man inte är lite, lita lyckligare just nu.

Börja inte knarka. Man kan inte sluta vilja fortsätta.

Mitt råd är att byta psykolog.
Den du har nu kan ingenting om missbruksproblem.
Se till att få träffa en duktig samtalsterapeut med erfarenhet av beroendeproblematik.
Då kan du få den hjälp du behöver för att komma tillrätta med dina tankemönster, och dessutom komma till insikt om vad den egentliga orsaken är till att du tar droger.

Man kan absolut sluta vilja fortsätta knarka
__________________
Senast redigerad av BigHulk 2018-02-28 kl. 21:39.
Citera
2018-02-28, 21:25
  #124
Medlem
fraess avatar
Du är inte kokt, du anar inte vad skallen tål. Men börja äta noopept, det hjälper. Återhämta dig, var nykter länge. Tyvärr kommer du sen märka att du kan knarka ännu mer efteråt också

Skippa benson bara, det blir man dum på riktigt av. Mätbar permanent IQ-sänkning är inget att ha.
Citera
2018-02-28, 21:35
  #125
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av bortmedfifittor
Förhållandet mellan mig och min med-narkoman hade tagit slut sedan länge men jag fortsatte att knarka på egen hand, i vanlig regi. Med mindre entusiasm än tidigare och mer och mer biverkningar. Massvis med obehagliga situationer som att svimma av på gatan, åka hem till människor jag knappt känner under stark benso-påverkan, och samtal med nära och kära som jag överhuvudtaget inte kom ihåg avskräckte inte mig. Det här var ju mitt intresse, min hobby, min vardag. Det jag roar mig med på fritiden. Alla som kom in i mitt liv fick snabbt lära sig att man spenderar vardagskvällar med att chilla med en spliff och på helgerna kan med gott samvete ta en knapp och festa dubbelt så roligt.

Mitt minne blev allt sämre (om än bättre efter långa uppehåll från gräs och annat) och vid ett tillfälle kunde jag inte samla nog med kognitiv förmåga för att knäppa en knapp i nacken när jag klädde på mig. Jag kunde inte föreställa mig hur knappen skulle in i hålet, kunde inte se det framför mig. Det var som att plötsligt glömma hur man knyter skorna. Jag hade jämt svårt att komma till ro när det var dags att sova och började uppleva obehagliga saker så som sömnparalyser, medvetenhet i drömmar och minnesslingor som var omöjliga att hålla fast i hur hårt man än försökte. Min hjärna var rejält överstimulerad efter alla år av drogbruk.

Jag förstod att jag behövde sluta med cannabis framför allt och gjorde längre och längre uppehåll. Det kändes som att jag var på rätt spår men det jag inte insåg då är att jag helt enkelt bytte ut cannabis mot andra substanser. Alkohol låg mig nära om hjärtat och brukades fritt och mycket.

2016 var året då jag slutligen kom i kontakt med det som alltid pockat på mitt intresse, nämligen amfetamin. I samma veva fick jag benso och sömntabletter utskrivet på recept, vilket blev ödesdigert. Jag testade amfetamin en solig, varm maj-eftermiddag och det var det jag alltid föreställt mig. Min kvickhet, precision och talförmåga blev vässade. Tankarna sjöd och livet lekte. Ingen mer cannabis-dimma, utan ren och skär tydlighet.

Jag tog inte tjacket på direkt allvar, det stod över mig. Jag hade ju brukat allt så länge, jag visste bättre än att blir torsk på pulver. Och så var det ett tag, men tankarna återvände allt oftare till amfetamin-ruset när jag inte var påverkad. Det gick långa perioder utan knarket men jag varvade det med gräs, alkohol och e. Tog benso och Imovane för att sova lungt på nätterna.

Alltid var det något som fanns i min lilla knarkgömma hemma. Fortfarande uppehöll jag en vardag med krävande heltidsjobb, vänner och bostadsköp. Allt var fortfarande kul, trots att jag fungerade sämre och sämre.

Plötsligt hade det gått 10 år. Jag hade fyllt 28 och kom inte ihåg när jag hade en nykter vecka i sträck. I 10 år hade jag tagit droger flera gånger per vecka, ibland veckor i sträck. Jag mikro-doserade amfetamin på väg till kontoret 07.30 och stämde möte med 15-åringar i Hässelby för att köpa Tramadol. I skräddarsydd kostymdress och dyra Chanel-väskor stod jag i suspekta tunnelbanegångar och köpte femmor gräs och tjack av barn. Ljög för 4 olika läkare på veckovis basis om mitt behov av sömntabletter och benso. Kunde inte hålla något i minnet, glömde bort vanliga ord och brast ut i gråt på tunnelbanan.

Psykosen kom som på beställning under hösten 2017. Det var nog inte oväntat efter så många år av överstimulerande av hjärnan, men jag trodde aldrig att jag skulle hamna där, jag var ju så försiktig med brukandet och balansen mellan drogerna och ett vanligt liv. Jag var hemma och drog ett par linor amfetamin som sig bör. Rökte ett par bloss. Plötsligt visste jag inte vem jag var.

Jag kände igen allt i lägenheten men jag kunde inte koppla mitt varande till alla minnen, händelser och det som utgjorde mig fram till den stunden. Jag gick runt i lägenheten och frågade högt gång på gång "vem är jag?, vem är jag?, vem är jag?". Det kändes som jag föreställer mig att dö känns. Ens varande separeras från den fysiska kroppen och man släpper taget om allt det som utgör ens persona. Jag klottrade ner en hel vägg med fraser som skulle ta mig tillbaka till verkligheten, till den jag är. Ruset klingade av men jag var förvirrad. Sinnesförvirrad och svag. Jag lovade mig själv att aldrig mer ta droger. Jag bröt det löftet flera gånger sen dess och en oklart lång väg tillbaka till ett vanligt, friskt liv tog sin start då. Jag var tvungen att säga upp mig från mitt jobb och inse att jag hade förstört det viktigaste jag har, min kognitiva funktion. Mitt psyke. Med droger.

Det är bara under längre tid av nykterhet som man inser hur beroende man är. Inte bara är mitt psyke fortfarande enormt labilt och svagt, så tynger också nykterhetens verklighet ner en varje sekund. Suget efter den där känslan, känslan av att sväva, bubbla och brinna inombords av liv, den är ständigt påtaglig. Och kommer alltid vara det. Suget efter att vara påverkad, av vad som helst, är så enormt att det är svårt att förstå vidden utav det. När onykterheten för länge sedan har gått från fritid till en vana, så finns det ingen väg tillbaka. Den fysiska biten läker, alla avtändningar går över, men suget kommer alltid att vara närvarande. Om än för en sekund och med längre och längre mellanrum. Men varenda jävla dag.

Hur mår min hjärna då?

Den är utmattad. Trött på att bli ständigt överstimulerad, trött på att bli nedsläckt i tid och otid, trött på att bli dövad. Trött på att vara påverkad. Ovan vid nykter verklighet och ryggar tillbaka vid höga ljud, ljusa miljöer och sociala interaktioner. Den orkar max två-tre timmar i taget och sen behöver den vila. Det är som att ha ett brutet ben som man inte kan belasta alltför länge. Som att lära sig att knyta skorna igen. Ta in information, läsa, prata, titta på något och all form av mental ansträngning är en utmaning.

Det kommer att ta mig åratal att återuppta mental normalfunktion (hoppas jag), och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna leva ett fungerande, lyckligt och framför allt, nyktert liv. Jag är uppväxt på droger och majoriteten av den person som jag är idag är byggd på att vara påverkad av något. Jag vet inte hur man har roligt utan droger, och jag vet att oavsett vart man börjar eller vad man brukar, så är vi som kommer hamna där i majoritet. Jag vet idag knappt hur man socialiserar och umgås med andra nykter. Jag vet inte vem jag är utan att längta till helgen eller kvällen då jag får röka på eller dra en lina, ta ett glas. Det är som att börja om från start, när man är 29 år, börja om i att bli någon form av vuxen, fungerande individ. Bortslängda 10 år.

Allt för att jag ung och dum trodde att jag var bättre, starkare än andra. Opåverkad. För att jag trodde att röka på var en fritidssyssla, en hobby, en nyttig stimulans. För att jag trodde att onykterhet är något man gör för att slappna av och ha roligt, något som är en självklart del av livet.

Vi är alltför många som har gjort detta misstag. Det spelar ingen roll vilken drog man brukar, vad man än väljer att berusa sig med. Verkligheten blir aldrig lika rolig nykter som den är när man är hög, full eller påtänd. Rusets tjusning kommer alltid att följa en i tankarna, så låt den inte ta sin plats där till att börja med.

Ta hand om er.

Wow vilken text. Måste tacka för att du delar med dig av din berättelse
Citera
2018-03-01, 10:07
  #126
Medlem
bortmedfifittors avatar
Citat:
Ursprungligen postat av BigHulk
Mitt råd är att byta psykolog.
Den du har nu kan ingenting om missbruksproblem.
Se till att få träffa en duktig samtalsterapeut med erfarenhet av beroendeproblematik.
Då kan du få den hjälp du behöver för att komma tillrätta med dina tankemönster, och dessutom komma till insikt om vad den egentliga orsaken är till att du tar droger.

Man kan absolut sluta vilja fortsätta knarka

Ja, det kan nog vara något, min nuvarande är väl inte 100.
Citera
2018-10-08, 21:59
  #127
Medlem
bortmedfifittors avatar
Strax över ett år sedan jag ramlade in i mitt amfetamin-bruk och snart ett år innan jag ramlade in i den för mig avgörande psykosen, december 2017, som ledde till att jag skrev den här trådstarten.

Där satt jag, på sunkhaket nedanför och hade precis spolat ner 3g rosa pulver i sunkhakets toalett. Halvåret som följde var en härlig mix av 4-5 veckors nästan komplett nykterhet och tunga och djupa återfall. Mot sommaren 2018 fanns det ingen hejd på mig. Nästan kristall-rent MDMA, mjukt smulandes svart afghan-hasch och oändliga kartor av Ksalol, följt av ADHD-medicin för att hålla vikten och utseendet på topp.

Ännu en man i mitt liv ville ge mig allt, och allt jag ville ha var tydligen berusning. Snabbt hittade han det ALLRA bästa i huvudstaden, de dyraste resorna och det bästa tidsfördrivet. Sommaren gick så snabbt... och var så fantastisk.

Första veckan in i Oktober kom återigen ett sammanbrott från min hjärna. Jag grät och grät, ringde till psykakuten, huvudet kändes tungt och segt, som vanligt. Sömnen var och är icke-existerande. Akuten var inte intresserade av mina problem, sa att man inte kan dö av changa, amfetamin och hasch.

Vagt försöker jag intala mig själv att jag klarar det. Alkoholen.... vänner som drar fram E, nya bekantskaper som är lika illa däran, många, vackra minnen. Lika gamla, lika brutna.

Kanske borde man skaffa barn? Är det det som är meningen med livet, lyckan?
Citera
2018-10-08, 22:44
  #128
Medlem
ElIzzards avatar
Citat:
Ursprungligen postat av bortmedfifittor
Min psykolog säger att jag har för höga förväntningar på livets situationer. Hon menar på att man inte kan leva i en ständig jakt på lyckorus i vardagen. Saker är inte mer än vad dem är. Det går inte att lägga så stor värdering på lycka i vardagliga saker så som fester, god mat, ett bra träningspass eller en resa till Maldiverna. Man måste acceptera sitt mående och inte undra varför man inte är lite, lita lyckligare just nu.

Men jag vet ju hur lycklig man kan vara. Den där korta stunden när alla lyckohormoner flödar okontrollerat i kroppen och man skakar av värme och lyckobrus. Eller det där mjuka omfamnandet inifrån som opiater ger. Där man inte behöver något annat än sig själv och sin säng. Där värmen och välmåendet sprider sig från tårna upp till varje hårstrå. Där det inte spelar någon roll vad klockan är och vilken dag det är.

Inga jävla middagar och nyktra kvällar kan få en att må så bra. Vad är utvägen.

Min pojkvän undrar varför jag är borta så mycket på kvällarna. Han vet inte att jag behöver dricka för att överleva nykterheten. Någon som inte levt i drogruset värld i ett decennium kan inte förstå.

Börja inte knarka. Man kan inte sluta vilja fortsätta.

Tålamod är lösningen! Det tar c:a 1-2 år innan kidnappningen av belöningssystemet i hjärnan successivt återställts. Det som tidigare varit syntetisk lycka byts gradvis ut mot äkta vara.

Men det krävs att man bidar och åter bidar och det är många prövningar och fallgropar på vägen.

Någon dans på rosor är inte livet och har aldrig varit, vilket väl är bra egentligen. Det är ju just genom känslan av tillfredsställelse efter att ha åstadkommit något bra som man kemiskt belönas i hjärnan. Detta sker givetvis endast under förutsättning att belöningssystemet är återerövrat från den syntetiska fuskbelöning man erfar medelst tillförande av medikamenter.
Citera
2019-11-20, 02:02
  #129
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av bortmedfifittor
Det är väl ingen nyhet att droger, både lagliga och olagliga, lätta och tunga, under en längre period bryter ner hjärnan och dess funktioner. Bryter ner individer och liv. Vi är många som inte trodde att det skulle röra oss. Att vi brukar ansvarsfullt, rekreationellt, lagom mycket, då och då. Men sanningen är den att oavsett hur lite substanser vi roar oss med och hur sällan vi än gör det, så förstör vi vårt sinne och vår vardag. Har man gjort det en gång och fattat tycke för det, så kommer man att göra det igen.

Det tog mig alldeles för lång tid att förstå det, och jag vill berätta min historia för er som fortfarande är kvar i missbruket, för er som försöker bli nyktra och för er som är nyktra eller nyfikna. För er som inte tror att det kommer att röra er. Det är värt att vara nykter, jämt. Av den enda anledningen att man vill leva och inte bara existera i ett tomt skal till kropp, som man till slut gör.

Jag, en vanlig tjej, kommer likt många andra från en välfungerande, högpresterande och nykter familj. Varken droger eller alkohol har någonsin funnits i min barndom och den naturliga dragningen och intresset som jag tidigt började uppleva till diverse substanser, är egentligen svårdefinierat. Smart och nyfiken har jag alltid tyckt att det vore intressant att ta outforskade vägar i mitt sinne.

Likt många andra, började jag väldigt oskyldigt med gräs när jag var 18 år. Att gräs skulle vara en inkörsport till tunga droger var jag en stark motståndare till. Inte skulle jag börja skjuta heroin för att jag ville testa att röka på? Det gäller att vara smart i livet. Högst frivilligt och tämligen påstridigt hittade jag min första kontakt.

Jag var "vuxen" när jag rökte på första gången. Nyss tagen student, första egna lyan, skulle precis fylla 19 år, startskottet på ett självständigt vuxet liv. Första knegarjobbet och på kvällarna (och så småningom dagarna) blev mitt största intresse att dra i sig ett par bloss av det gudomliga gröna och sedan spendera många timmar i tankarnas värld. Jag kände hur jag växte som person, hur många insikter som kom till mig, hur min hjärnas strukturer förändrades under ruset, tog nya former och skapade nya tankebanor. Jag var övertygad om att gräset utökade sinnesförmågan och tillät nya perspektiv som jag inte hade kunnat nå utanför ruset. Så kändes det, och så var det också. Det var som att kliva över till en annan värld varje gång. En underbar, färgglad och tankerik värld. En värld där jag lärde känna mig själv, smålog åt nya insikter och förstärkte min fantasi och kognitionsförmåga.

I min nyvunna entusiasm bestämde jag mig något år senare att fortsätta utforska sinnesvärlden med hjälp av tyngre hallucinogena. Snedtripp på snedtripp avskräckte inte mig från drogernas värld. Jag gav upp försök att trippa och återvände till gräset och haschet. Det blev en trevlig rutin som jag återvände till och från i 10 år, mer regel än undantag.

Det hela kändes tämligen oskyldigt fram tills jag fyllde 23, som ett stort äventyr. Det hade då gått 5 år sedan jag började röka. Jag hade under den tiden tagit körkort, börjat plugga på universitet, skaffat jobb, pojkvän och allt som hör till yngre 20-års ålder. Cannabis och onykterhet var en ständig följeslagare i alla nya relationer och situationer. Kom jag över något annat så slank det alltid ner. Morfin, kodein, någon enstaka lina kokain här och där. Men jag höll mig på min vakt.

Jag har alltid varit kvick i mun, snabb i tanke, intresserad av livet och livets gåtor, med elefant-minne och en grym tankeförmåga. Min hjärna har alltid min absolut största tillgång, sedan barnsben. När alla andra pluggade till prov och tentor, ögnade jag snabbt igenom boken för att sedan gå in och skriva utan någon som helst ansträngning. Sträckläste böcker och hade alltid svaren på allt. Alltid längst fram i ledet, först på bollen, engagerad i precis allt som försiggick omkring mig och ständigt pratandes för dem som orkade lyssna. Att diskutera, tänka och aktivera mig mentalt är och har varit mitt största intresse. Därför sökte jag mig så naturligt till drogernas värld, långt innan jag förstod hur fatalt hjärnan påverkas av narkotika.

Sommaren då jag fyllde 25 och avslutade min kandidat var sommaren då jag märkte hur mitt utforskande av sinnesförändrande substanser övergick från en till synes hobby till mer av en vana. Det började blir ett tvångsmässigt beteende, på ren rutin och av ren tristess. Jag fann mig själv i en vardag där jag inte visste vad jag skulle hitta på utan att röka på eller dricka. Studentåren var en redig fyllefest och veckorna och helgerna kantades av fester och vilda upptåg. Detta kombinerades gärna med gräs och allt som kom i min väg (inte särskilt mycket på den tiden som tur är). Jag fäste ingen större vikt vid den insikten och fortsatte leva som vanligt, dvs, alltid i ett sökande efter att ta något roligt och utforska sinnet, lite, lite till.

Visst hade jag nyktra dagar och veckor under alla dessa år. Men jag tackade aldrig nej och hittade alltid nya personer att köpa av eller hänga med som sysslade med rekreationellt bruk. Jag ryggade tillbaka inför uppenbara missbrukare och narkomaner. Men just inställningen att vilja testa olika saker som gjorde att jag hamnade där jag är idag. Jag har alltid varit säker på att aldrig köra IV. Det ruset ville jag inte vara med om, jag visste att det inte fanns någon väg tillbaka från det. Jag skulle aldrig testa heroin.

Jag tog examen sommaren 2014 och efter en turbulent och händelserik sommar med mycket olika RC's flyttade jag hem till Stockholm igen, där allting började 6 år tidigare. Av självklara anledningar var jag tvungen att bo hos mina föräldrar under en period, men inte heller det stoppade mig från att fortsätta röka på titt som tätt och uppträda högst märkligt inför min familj. Jag kunde inte låta bli. Det mesta var riktigt jävla tråkigt att göra om man inte var bäng. Jag saknade den utvidgade förståelsen och insiktsfullhet som cannabis ger när man gör vanliga grejer som att diska. Jag ville inte sitta hemma och vara nykter på kvällarna, det var jag inte van vid.

Det fortsatte ganska oavbrutet in i 2015 då jag träffade en ung man med lika sinne. Vi började prata över en cigarett och kom snabbt in på droger (vilket jag ofta gjorde med människor). Han räckte mig en haschbit och efter det var vi oskiljbara i ett års tid. Mitt "intresse" (vana) för droger kombinerat med hans kontakter ledde oss in på oförglömliga kvällar på e, kokain, dmt och gräs. Vi var runt hela stan och vi hade så jävla roligt.

Men något hände under den perioden. Jag började bli glömsk och rörig. Jag hittade vaser i kylskåpet och mindes inte långa konversationer mellan mig och honom. Kunde inte komma på vägar jag hade promenerat och vad jag hade gjort ett par dagar tidigare, saker jag hade sagt. Det var en märklig insikt att inte minnas självklara saker som man redan hade diskuterat, ställa samma frågor och inleda samma resonemang för att halvvägs komma på att man ju pratat om detta redan. Jag tror att många som röker på och tar andra droger känner igen sig här. Inte bara under rusets påverkan men också när jag var nykter hade jag problem med korttidsminnet och abstrakt tänkande. Tankarna blev flyktiga, stubbiga och ytliga. Jag kunde inte fullfölja egna minnesresonemang och var tvungen att ge upp tanken halvvägs för att jag inte kom ihåg varför jag överhuvudtaget börjat tänka den. Jag hade aldrig haft dessa problem tidigare.

I samma veva tog jag nästan en överdos på fentanyl och tog en hel del oxycontin. Opiaternas värld var inte för mig, jag kände mig sjuk när jag jag var hög på opiater. Men likt förbannat tackade jag aldrig nej till det. Detta fortsatte i kombination med regelbundna intag av mdma, kokain, gräs, alkohol, nikotin, koffein, osv, osv. Samtidigt jobbade jag heltid och uppehöll en helt ordinär bild utåt, en helt vanlig person med ett helt vanligt liv.

Jag började under denna period inse att jag var beroende av att vara onykter. Jag var inte beroende av något rent fysiskt, men mitt intresse för att alternera verkligheten hade etsat sig fast i hjärnstrukturen så pass hårt att längtan efter onykterhetens magi var omöjlig att stå emot. Inget. var. roligt. utan. droger. Eller saker var kul, men det var inte lika roligt.


Bra du du brättar din historia så utförligt! Så som du beskriver det har jag sett många tappa delar av sig på vägen.

Jag själv tänker ofta att jag har kontroll på droger vilket jag delvis har, förutom alkohol, där jag tror jag tappat det ganska mycket. Jag har bästa skyddsfaktorerna man kan ha, föräldrar som alltid varit mig nära, bra vänner, bra jobb. Därför jag använder mig väldigt sällan av amfetamin, händer bara när jag är ledig 2 dagar i sträck och det är inte mer än 6-7 gånger om året. Och jag har tidigare gått till jobbet dagen efter utan sömn men det är en drog som sliter på en, insåg det ibte var värt det. Sen när mitt förhållande tog slut så var amfetamin ibte lika bra, sex var halva grejen, från att knappt vilja ha sex till en sjuk upphätsning gjorde att jag kunde motivera det.

Edit läste genom resten av tråden nu på fyllan... alltså du påminner mycket om mig, tror också jag har add har dock inte testat mig för digagnos.
Och detta med barn, jag tror det kan va räddningen, jobbar på krog och ingen är lycklig utan barn som är övet 50. Men sjukt egoistisk att skaffa barn för man tror man ska må bättre.
__________________
Senast redigerad av Kaputnik2 2019-11-20 kl. 02:50.
Citera
2019-11-20, 03:05
  #130
Medlem
Lowlyfes avatar
Väldigt bra berättat! Om även våra situationer sett olika ut känner jag igen mig i mycket av det du skriver.
Citera
2019-11-20, 03:57
  #131
Medlem
johnthedickholmess avatar
Alltså, du är inte normal vännen. Det är inte jag heller och det är inget fel på det men vi har en tendens att självmedicinera. Du beskriver ett liv som bipolär med inslag av adhd eller add. Du upplever en enorm kick av droger. Det är 100 ggr roligare för dig att ta 3 glas vin än för en normal person utan diagnoser i bagaget. När du inte har dina ups så blir du deprimerad. Allt är grått i vardagen och du mår uselt och har noll energi och lust. Skillnaden mellan dessa två naturliga lägen i dig är midsvidd. Du klarar inte av den gråa vardagen som andra, då blir du sjuk och deprimerad. Därför självmedicinerar du. Du måste bli hög på ett naturligt och hälsosamt sätt. Inte sluta bli hög. Sök spänning och fara i vardagen. Börja hoppa fallskärm, åk på sinnessjuka äventyrsresor...hitta på bus. Du kan få samma kick av det som droger. Du kommer känna att du lever igen. Ett 9 till 5 jobb är inte din lycka. Lycka till. Jag är som du.
Citera
2019-11-20, 12:00
  #132
Medlem
Spliffmeisters avatar
Jag skulle vilja sätta mig ned och prsts med dig, jag har levt i liknande situation fast i 15 år inklusive IV bruk. Är du fortfarande i livet så skicka mig ett PM iallafall. Det finns en lösning för dig med ska du se vännen, bara det att ingen har presenterat den för dig.

Sen håller jag med att det finns inslag av hyperaktivitet här och ett tålamod som inte är det bästa. Detta är två stora hinder för dig som behöver ses över. Hoppas allt är väl med dig.
Citera

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback