Hur droger förstörde min hjärna och mitt liv.

Text

Hör vad du säger.
Har man tex. varit full i alla sociala situationer tidigare, så blir det något nytt att lära sig när man befinner sig i dem nykter.

Det stämmer att hjärnan är plastisk. Och ju mer jag tänker på det, desto troligare är det att man behöver arbeta sig tillbaka till en normal funktion, än att den "magiskt" reparerar sig själv och allt blir som förr utan ansträngning.
Kanske jag svarade på min egna fråga, eller så ville jag höra med Er som har haft svårigheter ifall de blir bättre med tiden (och hur långt i så fall?).

Saker som jag har haft problem med; kan vara att gå in i en stor matbutik, blir helt överväldigad av alla varor som är staplade på höjd & bredd. Även talet; så som att tappa ord och (tidigare) stamning, likt exemplet i länken nedan.

Just nu är jag arbetsbefriad, och oron ligger i hur det egentligen kommer att gå när jag återgår till tjänst. Kanske framför allt om jag tar ett arbete likt det jag hade tidigare, med stress, ansvar osv. är rädd att det kommer balla ut totalt.

Informationsplansch "10 hjärnfunktioner som tar skada.."
https://www.regionhalland.se/app/upl.../Affisch-1.pdf

Förhållandet mellan mig och min med-narkoman hade tagit slut sedan länge men jag fortsatte att knarka på egen hand, i vanlig regi. Med mindre entusiasm än tidigare och mer och mer biverkningar. Massvis med obehagliga situationer som att svimma av på gatan, åka hem till människor jag knappt känner under stark benso-påverkan, och samtal med nära och kära som jag överhuvudtaget inte kom ihåg avskräckte inte mig. Det här var ju mitt intresse, min hobby, min vardag. Det jag roar mig med på fritiden. Alla som kom in i mitt liv fick snabbt lära sig att man spenderar vardagskvällar med att chilla med en spliff och på helgerna kan med gott samvete ta en knapp och festa dubbelt så roligt.

Mitt minne blev allt sämre (om än bättre efter långa uppehåll från gräs och annat) och vid ett tillfälle kunde jag inte samla nog med kognitiv förmåga för att knäppa en knapp i nacken när jag klädde på mig. Jag kunde inte föreställa mig hur knappen skulle in i hålet, kunde inte se det framför mig. Det var som att plötsligt glömma hur man knyter skorna. Jag hade jämt svårt att komma till ro när det var dags att sova och började uppleva obehagliga saker så som sömnparalyser, medvetenhet i drömmar och minnesslingor som var omöjliga att hålla fast i hur hårt man än försökte. Min hjärna var rejält överstimulerad efter alla år av drogbruk.

Jag förstod att jag behövde sluta med cannabis framför allt och gjorde längre och längre uppehåll. Det kändes som att jag var på rätt spår men det jag inte insåg då är att jag helt enkelt bytte ut cannabis mot andra substanser. Alkohol låg mig nära om hjärtat och brukades fritt och mycket.

2016 var året då jag slutligen kom i kontakt med det som alltid pockat på mitt intresse, nämligen amfetamin. I samma veva fick jag benso och sömntabletter utskrivet på recept, vilket blev ödesdigert. Jag testade amfetamin en solig, varm maj-eftermiddag och det var det jag alltid föreställt mig. Min kvickhet, precision och talförmåga blev vässade. Tankarna sjöd och livet lekte. Ingen mer cannabis-dimma, utan ren och skär tydlighet.

Jag tog inte tjacket på direkt allvar, det stod över mig. Jag hade ju brukat allt så länge, jag visste bättre än att blir torsk på pulver. Och så var det ett tag, men tankarna återvände allt oftare till amfetamin-ruset när jag inte var påverkad. Det gick långa perioder utan knarket men jag varvade det med gräs, alkohol och e. Tog benso och Imovane för att sova lungt på nätterna.

Alltid var det något som fanns i min lilla knarkgömma hemma. Fortfarande uppehöll jag en vardag med krävande heltidsjobb, vänner och bostadsköp. Allt var fortfarande kul, trots att jag fungerade sämre och sämre.

Plötsligt hade det gått 10 år. Jag hade fyllt 28 och kom inte ihåg när jag hade en nykter vecka i sträck. I 10 år hade jag tagit droger flera gånger per vecka, ibland veckor i sträck. Jag mikro-doserade amfetamin på väg till kontoret 07.30 och stämde möte med 15-åringar i Hässelby för att köpa Tramadol. I skräddarsydd kostymdress och dyra Chanel-väskor stod jag i suspekta tunnelbanegångar och köpte femmor gräs och tjack av barn. Ljög för 4 olika läkare på veckovis basis om mitt behov av sömntabletter och benso. Kunde inte hålla något i minnet, glömde bort vanliga ord och brast ut i gråt på tunnelbanan.

Psykosen kom som på beställning under hösten 2017. Det var nog inte oväntat efter så många år av överstimulerande av hjärnan, men jag trodde aldrig att jag skulle hamna där, jag var ju så försiktig med brukandet och balansen mellan drogerna och ett vanligt liv. Jag var hemma och drog ett par linor amfetamin som sig bör. Rökte ett par bloss. Plötsligt visste jag inte vem jag var.

Jag kände igen allt i lägenheten men jag kunde inte koppla mitt varande till alla minnen, händelser och det som utgjorde mig fram till den stunden. Jag gick runt i lägenheten och frågade högt gång på gång "vem är jag?, vem är jag?, vem är jag?". Det kändes som jag föreställer mig att dö känns. Ens varande separeras från den fysiska kroppen och man släpper taget om allt det som utgör ens persona. Jag klottrade ner en hel vägg med fraser som skulle ta mig tillbaka till verkligheten, till den jag är. Ruset klingade av men jag var förvirrad. Sinnesförvirrad och svag. Jag lovade mig själv att aldrig mer ta droger. Jag bröt det löftet flera gånger sen dess och en oklart lång väg tillbaka till ett vanligt, friskt liv tog sin start då. Jag var tvungen att säga upp mig från mitt jobb och inse att jag hade förstört det viktigaste jag har, min kognitiva funktion. Mitt psyke. Med droger.

Det är bara under längre tid av nykterhet som man inser hur beroende man är. Inte bara är mitt psyke fortfarande enormt labilt och svagt, så tynger också nykterhetens verklighet ner en varje sekund. Suget efter den där känslan, känslan av att sväva, bubbla och brinna inombords av liv, den är ständigt påtaglig. Och kommer alltid vara det. Suget efter att vara påverkad, av vad som helst, är så enormt att det är svårt att förstå vidden utav det. När onykterheten för länge sedan har gått från fritid till en vana, så finns det ingen väg tillbaka. Den fysiska biten läker, alla avtändningar går över, men suget kommer alltid att vara närvarande. Om än för en sekund och med längre och längre mellanrum. Men varenda jävla dag.

Hur mår min hjärna då?

Den är utmattad. Trött på att bli ständigt överstimulerad, trött på att bli nedsläckt i tid och otid, trött på att bli dövad. Trött på att vara påverkad. Ovan vid nykter verklighet och ryggar tillbaka vid höga ljud, ljusa miljöer och sociala interaktioner. Den orkar max två-tre timmar i taget och sen behöver den vila. Det är som att ha ett brutet ben som man inte kan belasta alltför länge. Som att lära sig att knyta skorna igen. Ta in information, läsa, prata, titta på något och all form av mental ansträngning är en utmaning.

Det kommer att ta mig åratal att återuppta mental normalfunktion (hoppas jag), och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna leva ett fungerande, lyckligt och framför allt, nyktert liv. Jag är uppväxt på droger och majoriteten av den person som jag är idag är byggd på att vara påverkad av något. Jag vet inte hur man har roligt utan droger, och jag vet att oavsett vart man börjar eller vad man brukar, så är vi som kommer hamna där i majoritet. Jag vet idag knappt hur man socialiserar och umgås med andra nykter. Jag vet inte vem jag är utan att längta till helgen eller kvällen då jag får röka på eller dra en lina, ta ett glas. Det är som att börja om från start, när man är 29 år, börja om i att bli någon form av vuxen, fungerande individ. Bortslängda 10 år.

Allt för att jag ung och dum trodde att jag var bättre, starkare än andra. Opåverkad. För att jag trodde att röka på var en fritidssyssla, en hobby, en nyttig stimulans. För att jag trodde att onykterhet är något man gör för att slappna av och ha roligt, något som är en självklart del av livet.

Vi är alltför många som har gjort detta misstag. Det spelar ingen roll vilken drog man brukar, vad man än väljer att berusa sig med. Verkligheten blir aldrig lika rolig nykter som den är när man är hög, full eller påtänd. Rusets tjusning kommer alltid att följa en i tankarna, så låt den inte ta sin plats där till att börja med.

Ta hand om er.

TS:
Hur har det gått med kämpandet för ett alkohol och drogfritt liv?
Om svaret som kommer blir i stil med "Jo tack det går bra!", så har jag en följdfråga. Har du återfått din hjärnkapacitet?
Är särskilt nyfiken eftersom jag relativt nyligen har blivit drogfri, och märker av huvudet inte riktigt hänger med som den tidigare gjort.

Också nyfiken ifall du reflekterat över vad du borde ha gjort för undvika återfallet 2020 tex.?