2-CB i edens lustgas

Ålder vid tillfället: 26
Substanser intagna: 20 mg 2cb och ca 7 pkt lustgas
Tidigare erfarenheter: Cannabis, svamp, LSD, 4-aco-DMT, DMT, 2cb, MDMA, amfetamin, kokain, salvia divinorum och lustgas såklart.

Inledning

Jag, Peder, Verki och Matte åkte ut till min familjs sommarstuga. En liten stuga på en stor sjötomt vid vattnet på en av de större öarna i Stockholms skärgård. Vi har åkt dit för att ha det allmänt bra, men framförallt såklart för att trippa.

”So” säger jag efter att vi ätit upp vår lunch. Jag pratar engelska eftersom Verki och Matte är från Ungern. De har rest till Sverige för att träffa mig och jag vill naturligtvis resa i kosmos med dem. ”I have 3 tabs of 2cb and some mushrooms. We are four people. What would you like?”
”I’ll have mushrooms” säger Verki. Hon har endast erfarenhet av svamp tidigare och tycker om dem.
”Jag tar vad fan som helst!” Vräker Peder ur sig. Han har under de senaste tio åren petat i sig varenda RC som befunnit sig på marknaden, är trots det missbruksfri och ska just påbörja sitt sista år på en masterutbildning. Imponerande. Han får en 2cb som han nöjt sköljer ner.
”I’m gonna have 2cb” låter jag omgivningen veta. 2cb är min favoritsubstans. ”And you?”
“I vould like to trai it” flinar Matte lite generat med sin ungerska brytning. Han har också endast erfarenhet av svamp innan vad jag vet. Sagt och gjort. Nu bär det av.

Huset har en altan som vetter mot vattnet men den utsikten är tyvärr skymd av träd, vi går istället ut på verandan som vetter mot trädgården. Det är svensk sommar, så man nästan dör av värmeslag när solen ligger på men så fort den går i moln fryser man bollarna av sig. Vi tar med oss filtar. Peder som är lite av en ensamvarg har stannat inomhus, han gillar att vara ifred.

Vi pratar lite medan vi väntar men jag är som alltid otålig. Verki sitter och tecknar i en liten anteckningsbok hon har med sig. Så småningom kryper sig trippkänslan på. Känslan i bakhuvudet och axlarna av att någonting som man inte riktigt kan sätta fingret på är annorlunda. Någon typ av oklart synfenomen smyger sig in i synfältet från baksidan av min hjärna. Vad det just en tracer jag såg, eller var det bara inbillning?
”I think it’s starting to come now!” utbrister jag. “Anyone want some gas?!?!” Lustgasdemonen i mig har redan vaknat till liv. Att ta lustgas när man trippar är en av de bästa sakerna jag vet.
”I zink ve’ll vait a bit” säger Matte men jag har redan smitit in för att hämta sifonen och paketen.

Psssch.
Det underbara ljudet av en lustgaspatron som töms i sifonen. Ready for blastoff. Jag andas in hela patronen i ett djupt andetag och håller det inne. Vibrationer sprids i min kropp från lungorna och utåt och öronen fylls av ett dirrande läte. Jag får också en del CEVs men inget jättespektakulärt ännu.

Vi har trots allt börjat komma upp. Jag och Matte är lite lätt spralliga. För Verki som tog svamp har det ju slagit på lite fortare så hon lägger sig ner på rygg på verandan. Jag och Matte ställer oss upp och tar en liten promenad i trädgården. Sifonen åker med såklart. Vi knallar runt och beundrar träden, som nu verkar lite mer tredimensionella än vanligt. Vi bestämmer oss för att gå ner till bryggan.

Klarsyn och visioner

Väl nere vid bryggan har det visuella börjat komma igång mer. Jag tittar upp i himlen och ser på de tunna molnen som är utspridda över himlavalvet. Det känns som att jag är på botten av ett hav och molnen är vågor på havsytan. Trots att molnen som vanligt är stilla kan jag nu tydligt se åt vilket håll luftströmmarna motar molnen, och hur de kommer röra sig. Jag lägger mig ner och tar en ny patron. Himlen försvinner tillfälligt ur mitt synfält och mitt huvud fylls med färger och pulserande rytmer.
”UÅÅÅAH.” Vräker jag ur mig med djup lustgasröst medan jag återvänder från hjärnrymden. Jag ser nu molnen igen och noterar att de alla är uppbyggda av pyttesmå identiska molnbitar, men som sitter ihop i fraktalmönster och bildar en oändlig mängd olika konstellationer.
”Are you alright?” Frågar Matte, men jag vet att han inte är orolig. Gulligt av honom att kolla ändå. Han får ett leende till svar.

Vi går tillbaka upp till trådgården och verandan och det har nu slagit på ganska bra. Träden dansar för mig och gräsmattan sprakar. Verki har lagt sig på rygg mitt på gräsmattan och Peder har kommit ut och slagit sig ner på verandan med en gitarr. Jag och Matte sätter oss med honom. Nu jävlar ska det gasas för fulla muggar!
”Can I trai?” frågar Matte. Det är klart han kan, det är ju meningen att han ska till och med!
Jag visar honom hur man gör och han andas in. Han sitter och blundar ett tag och rör på händerna och huvudet som om han lyssnade på musik.
”It’s like a goa party in my head.” Förklarar han när han återvänt. Jag nickar och ler. Peder tar också en patron. Sedan jag.

Lustgasen är en raket. En raket som ska ta mitt ego bort från den planet som är min verklighetsuppfattning och in i det okända universumet av mitt undermedvetna. 2cb:t gör resan lång och färgstark och efter raketfärden förstärks trippen fortfarande i ca en minut av gasen, som om jag landar från raketfärden med en fallskärm. Under landningen sprakar färgerna extra mycket. Den träiga verandan täcks av mönster och mina vänner strålar som gudar i solskenet. Plötsligt får jag syn på Mattes händer.
”Oh my god!” utbrister jag.
”What?”
”Your hands. They are so beautiful!”

Färden fortsätter. Eftersom vi är fyra personer har jag med mig åtta paket lustgas. Peder, Verki och Matte är dock inte så intresserade. Synd för dem, desto mer till mig. Från min plats på verandan kan jag se hur trädens grenar invecklat vrider sig in i och igenom sig själva på sätt som är helt verklighetsfrånvända. Verki har ställt sig upp och går lugnt, nästan dansant, runt i trädgården som nu ser ut som Edens lustgård. Vi är i paradiset. Bokstavligen.

Jag tar ännu en patron, och ännu en. Det mest fantastiska med 2cb är i min mening att det ger såna fantastiska känslor av uppenbar klarsyn, som att man förstår precis allting man ser och mer. När jag sitter där i mitt upphöjda tillstånd kan jag se genom tid och rum. Jag känner kopplingar till stenåldersmänniskor som suttit på samma plats som jag just nu sitter för tusentals år sedan. Jag ser det de sett med sina ögon, jag är dem, tillfälligt. Det känns verkligen som ett upphöjt tillstånd, jag är en siare, en profet, och mina vänner likaså. Medan jag är påväg tillbaka från en av mina upphöjda rymdresor försöker Peder upprätta kontakt med mig.
”Tror du det är någon glöd kvar nere vid elden?” Frågan han mig med vad jag uppfattar som en menande blick. Jag försöker förstå vad han menar, och med ens går det upp för mig!
Peder, Verki och Matte har ju alltid varit visa, upplysta människor. Nu har jag äntligen nått deras sinnestillstånd och de vill därför välkomna mig in i deras ränker genom att erbjuda mig en plats vid deras lägereld! Jag är hedrad, stolt, och lite rörd.
”ööööhh…” är allt jag får ur mig. Peder bara flinar. Han menade lägerelden vi tänt vid vattnet igår kväll och lämnat i solnedgången. Naturligtvis är det ingen glöd kvar i den, vi släckte den trots allt nästan helt innan vi gick upp.

Ingen återvändo

Verki kommer tillbaka från sin rundvandring i trädgården och sätter sig med oss. Även hon testar en patron men säger inget speciellt om det. Peder och Matte tar också någon var till men på det stora hela blir nästan allting lämnat till mig. Inte mig emot.
Jag drar och drar, andetag efter andetag. Jag har ju enorma mängder. Jag laddar sifonen om och om igen, mina muskler går på autopilot. Jag vill längre ut i rymden! Starkare! Hårdare!
Plötsligt, efter att jag dragit en ohelig mängd patroner i tät följd, ändras min headspace. Rymdfärden som annars är mjuk och harmonisk har plötsligt ändrat sig till en intensivt blinkande och tjutande upplevelse. Jag tittar ut över trädgården som nu har en mörk skugga över sig. Trädgårdens ena hörn sträcker ut sig i en tunnel som motstrider alla logiska regler. Tunneln är ännu mörkare än trädgården och omgärdas av stora varningsskyltar som blinkar och tjuter som i en tecknad film.
”BÄÄP BÄÄP BÄÄP!” ekar i mitt huvud. Förvånad och lite orolig släpper jag sifonen i knät.
Medan jag kommer tillbaka och trädgården återvänder till sitt normala färgsprakande tillstånd börjar upplevelsen sjunka in. Det där kunde inte vara något annat än en varning, den saken var solklar. Jag öppnade en tunnel i mitt inre som jag aldrig öppnat förut. En tunnel som jag absolut inte får gå in i. En tunnel från vilken det inte finns någon återvändo.

(Jag har läst på om detta i efterhand, och det har visat sig att tunnelseende är en väldigt vanligt förekommande företeelse vid syrebrist. Jag tror att det jag upplevde helt enkelt var att min hjärna skrek efter syre. Jag är glad att jag lyssnade.)

Självklart tar jag mer lustgas ändå. Det finns ju kvar. Men jag tar det lite lugnare från och med nu. Jag ser ut som en galen jultomte där jag sitter insvept i en filt med tefatspupiller och ett stort flin över mitt dreglande ansikte. Mina polare garvar åt mig och Verki skriver ner citat jag häver ur mig, som t.ex. det ovärderliga rådet att ”Only listen to me when I make sense!”

När gasen är slut och peaken över bestämmer vi oss för att gå på promenad. Peder stannar, han vill inte riskera att stöta på en massa folk. Matte, Verki och jag spatserar lugnt den tomma lervägen ner, längs spridda tomter kantade med sommarstugor. Vi tänker att vi ser rätt normala ut, möjligtvis med undantag för att Verki då och då stannar upp för att rita av något hon ser. Men vem fan bryr sig? Det är ju inte en käft så långt ögat når.

Vi knallar på, och efter ett tag upptäcker Matte och jag att Verki stannat typ hundra meter innan oss utan att vi märkt. Vi stannar upp för att vänta på henne och försjunker genast i det djupa stirr-stadiet som en mysig afterglow kan innebära. Allting är ju så vackert. Träden är så perfekta, blommorna så intrikata. Och hur fan kan gruset på marken bilda så perfekta mönster? Finns de alltid där?

Medan vi står och glor börjar fyra människor närma sig. Två fotbollsfarsor med respektive son är på väg tillbaka hem från en närliggande fotbollsplan. De stirrar på oss redan innan de mött oss, där vi står mitt i vägen i pösiga kläder och fånglor in i buskarna. Jag ler och hälsar, vi gör ju inget olagligt, och får ett ”hrm” till svar. Vi går tillbaka, i motsatt riktning från fotbollsfarsorna, och plockar med oss Verki. På väg bort slänger jag en blick över axeln och ser att fotbollsfarsorna gör detsamma.

Vi kommer tillbaka nästan helt nyktra och berättar för Peder om vårt lilla möte.
”Yep.” säger han. ”Det var precis därför jag inte ville gå.”
Trist att det ska behöva vara så tycker jag. Att man ska behöva känna sig utstött av samhället bara för att man vill se lite lustig ut och titta på blommorna ett tag. Det är ju inte som att vi är några samhällsfaror liksom. Men i fotbollsfarsornas ögon är vi det. Tråkigt för dem, att aldrig få uppleva någonting så vackert som det vi precis varit med om.

Dagen efter hade jag huvudvärk och jag kände dessutom en domning i tårna. Lustgas bryter ned kroppens reserver av vitamin B12 och B12-birst kan leda till nervskador. Jag råkar veta att det är i form av domningar i tårna som nervskador börjar, så jag vräkte därför i mig B12-supplement illa kvickt. Det är viktigt att tänka på vid överdrivet lustgasbruk, speciellt för veganer som får i sig ännu mindre B12 än andra människor. Dessutom har jag efteråt lärt mig att lustgas är en ca 298 gånger värre växthusgas än koldioxid. Tänker ta det lugnare med gasen i framtiden.

Bra rapport! Måste varit en riktigt bra combo med så mkt lustgas!
jag gillar 2-cb riktigt mkt

Lustgas är fint, 2-CB är finfint. Att kombinera dem är inget annat än magiskt! Men det är lätt hänt att det går lite överstyr. När jag väl börjat är det enda som kan få mig att sluta att lustgasen faktiskt tar slut. Lite synd egentligen, för lustgasen tillför trots allt inget spirituellt till trippen, den "bara" sätter sprutt på tillvaron och sköljer medvetandet i färger och eufori. Dessutom är det ju långt ifrån nyttigt varesig för kroppen, själen eller naturen men skoj är det!

Inte är det ofta som jag tar mig tiden att läsa tripprappoter, just eftersom de ofta är skrivna med sådan liten inlevelse. Detta var raka motsatsen, mycket vackert textat!