Invandrarkritiker, uttrycker ni triumf - Ölmedal och Orrenius hävdar det

Ida Ölmedal, journalist på Expressen kultur skrev igår detta:
Niklas Orrenius på DN förstärker:
https://twitter.com/IdaOlmedal/statu...63652163858432

Nu har jag inte läst de mail som Ölmedel/Orrenius får, men jag känner inte igen det "triumfatoriska" vare sig från diskussionerna här eller i verkligheten. Snarare är människor arga, oroliga eller ledsna över utvecklingen. Jag anar också en tilltagande uppgivenhet - frågorna diskuteras numera, men inget förändras. Tiotusentals människor beviljas uppehållstillstånd och går rakt in i sociala system som går på knäna - tiotusentals uppehåller sig här illegalt.

Det andra jag reagerade på är Ölmedals uttalande:
Det Ölmedal inte förmår se är att det är HON som representerar det extrema, hon och Orrenius med sina "Sandviken tjänar miljoner", "den rasistiska brandmannen" och beröringsskräcken som präglat hela invandringsfrågan och fått journalister som Orrenius att ägna sig åt konstant "Hibojournalistik" där det enskilda människoödet ALLTID är det centrala och de samhällsekonomiska aspekterna sekundära.

Så hur ser ni på det hela?
Känner ni någon triumf?
Skulle ni uttrycka det i kontakter med sådana som Ölmedal/Orrenius?
Tror ni att det ligger något i det de säger?
Vad säger ni om Ölmedals resonemang om polarisering?

Jovars. Viss skadeglädje infinner sig ju när det nutida Sverige brakar samman och journalisterna Niklas Orrenius och Ida Ölmedal har varit duktiga medlöpare som fört Sverige hit. Vete fan vem Ida är dock och skiter i henne.

Personligen kan jag tycka att det är en pyrrhusseger och har svårt att känna skadeglädje över det hela.

Att du inte känner till Ida Ölmedal förvånar inte - kultursidorna har gjort sig totalt irrelevanta. Men det kommer väl inte som en överraskning att hon har sina rötter till vänster, utgivare Dagens Arena.

Både och. Jag förstår folk som uttrycker triumf, och jag förstår att det stör folkmördarna. Våra idéer sprider sig hela tiden. Jag har följt utvecklingen kring antisemitismen under lång tid, och det är som natt och dag att jämföra då och nu. Då var det en liten skara fanatiker, idag är allmängods. Och det verkar inte spela någon roll hur mycket ett flashback, ett facebook eller ett twitter censurerar. Det ökar ändå.

Sorg, ilska över att det fick gå så här långt, och att det fortfarande pågår. Triumf över att det faktiskt har vänt, åtminstone mentalt. Det är två olika känslor. Folkmördarna får förmodligen ta del av båda.

För egen del känner jag varken skadeglädje eller triumf över att ha fått rätt i mina förutsägelser om att Sveriges invandrings- och integrationspolitik var felaktig och skulle få väldigt negativa konsekvenser för landet och befolkningen.

Jag hade hellre sett att det blivit rätt, det vill säga att politiken hade lagts om tidigare än att jag fick rätt om dagens situation.

Sedan sommaren 2015 när jag till slut förstod att politikerna hade blivit gisslan hos den egna retoriken och ​skulle​ driva saken till sin absoluta spets har jag känt en slags sammanbiten sorg och resignation över att de oåterkalleligen har förändrat landet till det sämre för generationer framåt.

I det här läget kan jag tycka att Ölmedal och Orrenius upptagenhet med sina e-postlådor och de känslor de framkallar känns väldigt perifer i förhållande till vad som har hänt med Sverige. På något sätt förstår de fortfarande inte omfattningen av vad som har hänt och hur mycket den här politiken har ställt till med. De verkar inte kapabla att förstå vilket brutalt och obehagligt land som de har varit med om att skapa.

Tycker de att det här blev bra eller förfördes de bara av tanken på den inbillade heligheten i att ta emot absurda mängder med främmande människor från fjärran länder? Trodde de att det här var en intellektuell lek? Nazistbekämpning?

Polarisering? Ja, jag antar det men det är de som drivit den här dårpolitiken som är extremisterna.

Så hur ser ni på det hela? Ja mångkulturen är över och de flesta erkänner det.

Känner ni någon triumf? Nej gränser fortfarande öppen, det väller in människor som saknar asylskäl, dessa vill pk trollen ge amnesti?

Skulle ni uttrycka det i kontakter med sådana som Ölmedal/Orrenius? Pk troll är dom

Tror ni att det ligger något i det de säger? Nej

Vad säger ni om Ölmedals resonemang om polarisering? Trams, så länge våldtäkter/skjutningar=stänggränsen

Med tanke på magnituden på dessa vänstertomtars ljugande kring "barnens" ålder tycker jag att det är befogat att känna triumf när dessa fått bita i det sura äpplet och erkänna att de antingen varit patologiskt naiva eller att de ljugit sig blå för den goda pk-sakens skull. Att de nu hävdar att det kommer hatpost från "rasister" tyder på att de är sura att just den biten med att de ljugit för att hindra att "rasister" att få rätt är nära sanningen. Förmodligen anser dessa "journalister" att alla som ens antytt att de små "barnen" inte är barn är obotliga rasister. Fast du har rätt; det är ingen stor seger att ett par jubelåsnor blivit idiotförklarade. Triumf hade varit om de fått sparken för sitt ljugande och blivit nekade jobb på Donken för att de inte ens var välkomna där.

Är väl ingen glädje någon kan känna över att landet ser ut som det gör. Men när alkoholister väl har erkänt sitt problem så kan man glädjas åt att den eventuellt vill bli nykter, nu gäller det snarare att hjälpa den på rätt väg än fortsätta döma eller skratta åt. Om den är seriös med och bli nykter dvs.

Kan på ett sätt förstå att det uppfattas som "triumf". En förtrykt människa som slutligen bestämmer sig för att tala ut och säga sin mening. En stor seger för individen mot det inlärda mönster och självförakt människor i Sverige bär på.

Triumfatoriskt. Som i MeToo då, eller?

Finns bara en bitter smak på tungan av att få "rätt".

Ölmage och Orrenius har väldigt höga tankar om sig själva.

Är det så konstigt att man kan få lite tillfredsställelse av att hornalisterna får en skopa av den egna skiten, som de under många år glatt kastat flakvis med på alla feltyckande dissidenter som inte lydigt strykt dem medhårs?

Ärligt talat. Orrenius och många utav de övriga i gammelmedia, är ju snarast att jämföra med den där mobbaren eller elakingen vi alla råkade ut för i högstadiet - vi kan kalla honom Klimpen.

Den där som var lite större och starkare än alla andra, och därför kunde relativt ohotat bete sig som ett svin mot och trycka ner alla andra. Den där djäveln som gång på gång slog dig, mulade dig i snön, kalla dig öknamn, skrattade åt dig och var allmänt djävlig.

Men sedan en dag - så började en ny elev. En ganska liten och till synes snäll pojke som ingen visste något om. Och givetvis kom ju Klimpen där i vanlig ordning, och skulle ju "välkomna" den nya eleven med en klassisk muggdoppning inne på toaletten.
Men - vad ingen visste om var att den här pojken sedan många år tillbaka var en framgångsrik kampsportare - och inte alls hade några planer på att bli muggdoppad. Och resultatet?
Jo - efter någon minut åkte Klimpen på bögstryk, och blev liggandes i rännstenen, nedpissad, gråtandes och ropandes efter mamma.

Är det då så konstigt att de som Klimpen under många år förtryckt, mobbat, hånat och misshandlat - inte tyckte synd om och tröstade den nu störtgråtande mobbaren? När han fick smaka på sin egen medicin?

Som man raggar får man ligga. Payback is a bitch.

Kul att de fortfarande vidhåller snuttefilten "Det handlar om baaaarn!"

Tja, den som står med huvudet i sanden gillar väl inte när man inkräktar på dennes "safespace"

Jag vet inte vad mer man ska säga, de är så otroligt larviga, tål de inte lukten kan de ju sluta bada i avloppet.