Lilla Fridolf som seriefigur

Bump!

Precis som tråden om vad Kronblom lever av med fördel kan användas till allmän diskussion om denne, så kan även denna sällsamma tråd - nu då rubrikfrågan sedan länge är besvarad - göras till en bredare diskussion om den stackars toffelhjälten, och knske även om dess tecknare Torsten Bjarre och dennes övriga serier. Göran Everdahl och Johan Andreasson har tydligen gett ut en diger bok om toffelhjälten, och i det nyaste avsnittet av podden Snedtänkt diskuterar de med Kalle Lind.

http://kulturhusetstadsteatern.se/Bi...Lilla-Fridolf/

Om Lilla Fridolf
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt...programid=4747

Bjarre var en tecknare av rang när det begav sig. Jag läste Lilla Fridolf sporadiskt på 90-talet och då hette huvudtecknaren något annat. Kan inte minnas namnet. Hans stil var tvärtemot Bjarres tydliga, ”tjocka” penna tunn och slarvig. Men manus skrevs nog fortfarande av Rune Moberg, en person som väl hamnat i skymundan av Bjarre.

Kan kanske ha varit Hans Lindahl, som ju annars är mest känd för Fantomen och annan realistisk action. Han var huvudtecknare på Lilla Fridolf 1990-94 i en slängig cartoonstil som påminde en del om den Tibor Belay använde som hjälptecknare till Bjarre på 1970-talet. Annars var det ju Elmar Blomberg som var Bjarres efterträdare, en produktiv penna men kanske också dessvärre ett exempel på att det inte stämmer att flit alltid leder till större skicklighet.

Tack, Lindahl måste det ha varit.

För övrigt ganska dåliga biserier i Lilla Fridolf, som Stålmormor. Alltid ogillat den tecknarens stil. Sen får ni hjälpa mig minnas vilka fler som förekom.

Nu har jag lyssnat på podden, som delvis var mycket intressant och matig. Kanske man gled ifrån ämnet en smula på slutet.

Lite synd att man inte berörde serietidningen mera. Upplagor, konkurrens, hopslagningar, och inte minst de mycket berömda ÖNSKESIDORNA som var lite av Lilla Fridolfs kännetecken på 70- och 80-talen. Folk fick ju kanoter, LP-skivor, mopeder och elgitarrer bara genom att skriva in till tidningen och tigga.

Blev sugen på att införskaffa boken som alltså innehåller många gamla julalbumsavsnitt av högsta svenska seriekvalitet (om man får tro männen bakom).

Jag har just skaffat den där boken. Många timmars läsning i alla fall.

En recension på Bokus.com gör gällande att pappret boken är tryckt på inte är det bästa. Vad har du att säga om kvalitén?

Det är ett något hårdare papper jämfört med serietidningen, lite mer av kartong.

Denna tråd bröts ut ur den gamla (FB) Lilla Fridolf = Nazist? som var rätt svag.

/Moderator

Råkade snubbla över tråden...

Även jag läste Lilla Fridolf som barn och såg filmerna när de gick som matinéer på de två TV-kanaler staten bjöd oss på. Men var serien verkligen så speciellt rolig? Moderatorn med guldbyxorna länkade ett bra exempel i en annan tråd om serien: http://www.seriegalleriet.se/galleri/000159.jpg

Selma vinner en baktävling och av någon anledning börjar alla håna resten av familjen för det. Visst, kaneldrivare är väl lite småfyndigt. Men det är inte direkt så att man har svårt att hålla sig för skratt. Är det något som gått förlorat genom generationerna, något socialt övertramp Selma begick som inte passar en dam från övre medelklassen och som jag är på tok för 80-talist för att begripa? Vem skulle idag bry sig om något dylikt? Jag hade en klasskamrat för ett kvartssekel sedan vars lillasyster hade en sjukdom som förärade honom och hans familj ett reportage i en av kärringtidningarna, ni vet de där som enbart handlar om kakrecept, bantning, sjukdomar, stickning och förlupna katter som hittat hem efter sju månader, men det var ingen som fann att det var värt att kommentera.

Själva konceptet som sådant känns ju lite lyteskomik och skadeglädje. En liten tjock gubbe som lever i skräck för sin satmara till maka. Skulle det ses som komik om man bytte kön och klass på figurerna? En hårt arbetande gumma lever i ständig skräck för sin våldsamme och ständigt otacksamme make som helst skruvar på en jänkare i garaget eller jagar med gubbarna. Eller är det så att det just i det omvända mot den vanliga stereotypen (hunsad gubbe i chefsposition istället för fattig kvinna med våldsam loser till make) återfinns en källa till humor?

Till syvende og sist tror jag att serien helt enkelt är för gammal för att vi idag till fullo ska förstå humorn. De referensramar och kulturella kontext som var mer eller mindre självklar anno 1950 finns inte längre.Kanske även hur vi förväntar oss att en serie ska vara utformad. Det var ju trevligt att Selma grät glädjetårar av berömmet och att lillen fick skälla ut surkärringen som fick äta upp sitt eget ordval, men jag kan inte låta bli att förvänta mig en sida till av serien som ska sluta med en punchline som får mig att skratta.

Fint att tråden hålls vid liv. Man kan skapa länkar till läsvärda artiklar eller andra webbplatser av intresse, även om det just i Fridolfs fall inte finns så många ...

https://rogersmagasin.com/olles-horn...ridolf-och-vi/
https://smorkin.wordpress.com/tag/torsten-bjarre/

Precis upptåckt Lilla Fridolf och gillar den redan skarpt.

Har vi fans av Lilla Fridolf på flashback?

I denna tråd diskuterar vi allting som rör serietidningen Lilla Fridolf.