Född -85 och var usel på engelska. För att vara 80-talist, som ständigt exponerats av språket, var jag solklart sämst i mina olika årskurser och umgängen. Många säger att de suger på engelska men det upplevde jag mer som en ödmjukhet då jag verkligen var sämst! Verkligen "Japanskt dålig" och det kunde vara pinsamt i mina 20 på utlandssemestrar då de hörde mig "tala engelska" med folk.
- Hahaha! Nu snackar [mitt namn] engelska igen! Kom fort! kunde polarna säga och det blev till en grej att skämta om mina hopplösa engelska kunskaper. En engelsklärare bröt ihop i skratt under en muntlig övning i gymnasiet till och med
Skriver i dåtid då jag nu är OK på engelska. Hur?
Exponeras mer!
Jag började läsa böcker på engelska, se filmer på engelska utan text, skriva och chatta med folk på engelska. Idag lyssnar jag ständigt på engelska ljudböcker, ser enbart engelska filmer och serier utan text (såvida det inte är inbränt som på exempelvis TV) och följer intressanta kanaler på youtube på engelska.
Märker att jag blir sämre direkt när jag blir lat och inte exponerar mig under nån vecka.
Så, TS, exponera dig för allt vad tygen håller.
Edit: Nu kanske TS inte kan nån engelska alls. Som om en annan skulle höra kinesiska? Isf är det unikt kanske och då behövs mer på benen än att bara sätta igång att läsa engelska böcker. Jag hade grunderna åtminstone men de var ihoptrasslade som i ett nystan i pallet vilket bara rätats ut i mitt fall av överdriven målmedveten exponering.