Går det att ta sig igenom livet helt skuldfri?

Jag sålde allt jag ägde och betalade skulder och gjorde omstart med det jag hade kvar.
Jobbar bara så mycket så jag har till det löpande som mat, bensin och försäkringar, behöver inget mera.
Mår så jävla mycket bättre utan skulder

Tja, har haft studielån och sedan ett huslån ett par månader (tog över säljarens lån) studielånen löste jag när räntan på lånet blev högre än bankräntan, och huslånet tog jag över då det var enklare än att betala kontant.

Annars har jag inte köpt nåt på avbetalning, har aldrig haft något kreditkort, bara betalkort.

Har köpt två fabriksnya bilar, den första för 40 år sedan (när jag var 20) och den andra för 20 år sen ( den har jag ännu), så jag har haft bil de senaste 40 åren.

Den första bilen, bytte jag till rostfritt avgassystem från Biltema när första gick sönder, fick byta en fjäder som gick av, bytte kamrem, bytte ventiltätningar då den började dra olja, och fick svetsa en del bilplåt på slutet. Körde den ca 20000 mil. Servade den själv.

Bil två, ca 30 000 mil nu, servat själv utom kamremsbyte två gånger, även vattenpumpen nu sist, de sista åren har jag bytt avgassystem själv, och bytt ABS datorn datorn själv (ABS lampan började lysa) men lämnade in för trummorna bak. Så den har krånglat lite de sista åren, men är fortfarande mindre än 10 k extra...

Jobbat har jag bara gjort i 20 år totalt (beror inte på sjukdom att jag inte jobbat mer, utan på mina val), men har valt att nyligen gå i pension vid 61, så är pensionär (med låg pension givetvis) Har valt ta ut tjänstepensionen på fem år så den försvinner vid 66, så får väl garantipension då.

Skaffade inte hus förrän vid 40... Mina tillgångar är väl sju till åtta miljoner eller så, varav två på bankkonton.

Ja det går om man har en bra plan i grunden och undviker att göra dumma misstag.

Då det kom upp i tråden så tänkte jag ansluta med en diskussionspunkt.
Vad tycker ni om inköp av exempelvis elektronik eller vitvaror på avbetalning, givet att avbetalningen har nära till noll i ränta, och man då betalar samma summa som kontant, fast bara utslaget på typ ett år?

Själv gör jag inte så, men dels för att jag tycker att det är onödigt att lägga 8k på senaste telefonen (nöjer mig med en i andra hand eller en billigare, samma med datorer) och dels för att jag har alltid en buffert som tillåter ett medelstort inköp lite då och då.

Far min har alltid inpräntat det i mig att inte köpa något sådant om man inte kan betala för det kontant och fortfarande ha en nödpeng över, ett råd som jag alltid uppskattat. Sen att båda mina föräldrar har skuldsatt sig över öronen då de brutit mot precis den regeln är nog också en övertalande faktor.

Men en möjlig för-argument: om man nu måste lägga 10 lax på något men kan slå ut det över tid utan någon extra kostnad (förutom kanske en "symbolisk" administrativ hundring), är inte det då bättre att behålla summan och investers den för en liten avkastning? Själv är jag för dumlat för att investera något, men i teori...

De där med noll ränta har väl typ hög aviavgift, så det blir lika mycket som om det varit hög ränta på lånet?

Så kan det kanske vara i de flesta fall, men jag har för mig att jag sett sådana med låg startavgift. Om det inte är så vanligt så förstår jag inte varför det inte är det.
Jag kan se logiken i varför företag skulle erbjuda avbetalning utan ränta och med minimal extraavgift - fler människor skulle handla när de inte behöver lägga ut hela summan direkt och företaget får in alla pengar ändå, plus eventuella påminnelseavgifter. Visst går de miste om lite avkastning, men extra försäljande skulle förmodligen väga upp det...

Jag vill hävda att studielån egentligen är onödigt lyx för de flesta. Dels för att många utbildningar inte kräver heltidsstudier i praktiken. Sedan finns kvällar och helger att jobba.

Jag har förstått det som att det aldrig är butiken som man lånar pengarna ifrån, utan det är nåt finansbolag som står för lånet, så butiken får pengarna direkt?

Japp, det brukar vara så och det är lukrativt då väldigt många missar att betala, en enda dag räcker - så är det plötsligt finansbolagets ordinarie ränta på 15% eller mer som gäller..

Skulle säga som så när det kostar ca 1,7 miljoner att låna 1 miljon så skulle jag säga att det måste va värt det då ifall man tycker det är en bra idé.

Vill man leva ett sinnessjukt tråkigt liv, så visst. Tänk dig själv att spana in ett hus 2008 som kostar 2 miljoner och tänka, fan, nu ska jag spara ihop innan jag köper. Sen år 2018 inse att dina sketna 2 miljoner som du har slitit som ett as för inte ens räcker halvvägs till bostaden. Helt efterblivet med andra ord.
Kunde man låna 1 miljon 1985 och betala av det med 1.7 idag så hade iallfall jag varit glad.

Jo men då var det värt, nu vete sjutton.