Vill höra ers åsikter och tankar... överdriver jag?
Jag har precis flyttat 90 mil. Och börjat ett säsongsjobb.
Men eftersom sambon och jag flyttat hit permanent har vi eget boende.
Alla andra i min arbetsgrupp bor på samma personalboende.
Dem åker till jobbet ihop, festar ihop, åker skidor/snowboard ihop, ja allt.
Jag fattar att jag inte skulle komma in i gemenskapen på samma sätt som dem och absolut inte lika fort men tänkte att det lossnar väl så småningom... men jag tycker det blir sämre och sämre.
I början när alla var nya och osäkra sökte dem sig till mig för jag är en positiv, stabil och öppen person.
Lite äldre än dem flesta, fyller 30 år snart och majoriteten är 20-25 år.
Men ju mer alla har börjat "hitta sin plats" ju mer har jag hamnat utanför.
Jag blir aldrig bjuden ut. Ingen frågar om jag vill följa med och åka.
Jag går miste om information på jobbet som dem typ räknar med att alla ska tala om i sina led.
Tjejerna har börjat tisstassla, tystna och rulla med ögonen.
Det är inte på mobbingnivå. Men det är säkert för att dem är så hårda på jobbet mot det, utan det har mer blivit just att jag är utanför.
Jag har försökt bjuda in mig och visa att jag är intresserad av att hänga på men sen är det ingen som hör av sig när det händer nåt.
Jag har aldrig känt en sådan utanförskapskänsla innan på jobb och tycker det är riktigt obehagligt.
Jag misstänker att min arbetsledare faktiskt uppmärksammat detta då han tog in mig idag och frågade sig försiktigt för utan att egentligen fråga något rakt ut.
Dumt nog låtsades jag att allt va frid och fröjd... för jag skäms typ? Att jag hamnat så utanför.
Känns också som att jag blivit extra utfryst typ för att jag har sambo.
Jag dras ju inte med av killarna in i gruppen eftersom jag är upptagen och många av tjejerna stör sig pga av mitt utseende.
Jag har precis flyttat 90 mil. Och börjat ett säsongsjobb.
Men eftersom sambon och jag flyttat hit permanent har vi eget boende.
Alla andra i min arbetsgrupp bor på samma personalboende.
Dem åker till jobbet ihop, festar ihop, åker skidor/snowboard ihop, ja allt.
Jag fattar att jag inte skulle komma in i gemenskapen på samma sätt som dem och absolut inte lika fort men tänkte att det lossnar väl så småningom... men jag tycker det blir sämre och sämre.
I början när alla var nya och osäkra sökte dem sig till mig för jag är en positiv, stabil och öppen person.
Lite äldre än dem flesta, fyller 30 år snart och majoriteten är 20-25 år.
Men ju mer alla har börjat "hitta sin plats" ju mer har jag hamnat utanför.
Jag blir aldrig bjuden ut. Ingen frågar om jag vill följa med och åka.
Jag går miste om information på jobbet som dem typ räknar med att alla ska tala om i sina led.
Tjejerna har börjat tisstassla, tystna och rulla med ögonen.
Det är inte på mobbingnivå. Men det är säkert för att dem är så hårda på jobbet mot det, utan det har mer blivit just att jag är utanför.
Jag har försökt bjuda in mig och visa att jag är intresserad av att hänga på men sen är det ingen som hör av sig när det händer nåt.
Jag har aldrig känt en sådan utanförskapskänsla innan på jobb och tycker det är riktigt obehagligt.
Jag misstänker att min arbetsledare faktiskt uppmärksammat detta då han tog in mig idag och frågade sig försiktigt för utan att egentligen fråga något rakt ut.
Dumt nog låtsades jag att allt va frid och fröjd... för jag skäms typ? Att jag hamnat så utanför.
Känns också som att jag blivit extra utfryst typ för att jag har sambo.
Jag dras ju inte med av killarna in i gruppen eftersom jag är upptagen och många av tjejerna stör sig pga av mitt utseende.