Jobba, träna, äta och sova. I längden då?

Lol, alltid lika roligt med folk som förväntar sig någon materiell universallösning på sina ack så unika behov och problem.
Eller roligt är det förstås inte, men fanatismen vid att kvarhålla identiteten som "kräver" allt detta är lite underhållande för en åskådare.

Strunta i att klä på dig en en vecka eller två (en filt får brukas på sin höjd, men den ska helst klia), sov på golvet och ät bara enformig mat du inte gillar.
Sedan kan du återkomma med hur viktigt underhållning är.

Eller så läser du bibeln. Skippa den med helvetesöversättningen och treenighetstillägget bara.

Anser att pengar vore den ända lösningen för att lämna det här landet och endast ägna sig åt sådant man tycker är kul. Ta med sig två av sina fattiga, (men bra) polare och bara leva livet tills man upplevt allting sedan knarka ihjäl sig.

I dagsläget så ser mitt liv ut som följande. Vakna, äta, träna, gå till jobbet, komma hem och sedan sova. Ett par gånger i månaden kommer utgången och det har man i princip tröttnat på. Sex får man också. Det ända roliga förutom att hänga med sina nära och kära är att bli rejält påverkad på någon drog. Är inte deprimerad och ej intagit droger på ett bra tag nu, men funderar varför man "lade av" ens en gång då man inte hade något problem mer än ångest efter intaget.

Jag ser igenom livet som majoriteten skaffar. Har sett hur olyckliga många blivit. Vill inte fängsla mig med en svensk fru, något barn och en villa. Aldrig i livet. Har inte velat det här sedan innan jag var tonåring och det håller fortfarande i sig.

Frågan är då som följer. Vad FAN ska man göra i livet ens? Vill inte begå självmord men hade heller inte blivit knäckt om jag fick en dödsdom. Pengar återigen, hade varit svaret på att bara kunna unna sig.

Har gjort rätt mycket i livet ändå. Festivaler, utlandssemestrar, förhållande, vänskap, ovänskap, sena sommarkvällar m.m. Men men.

Får panik alltså.

Bra råd.
Jag upplever att klimatet här i det landet hämmar min utveckling. Men en resa själv, vart skulle den leda till? Kan absolut tänka mig göra det. Är social och framåt, trevlig - men många blir typ "rädda" över lite småsnack på stan på bussen ex, vissa man inte känner men vadå, se inte ut som döda tråkiga robotar.

Det som hade gjort mitt liv värt att leva finns inte möjligheten till då samhällets alla krav hela tiden sätter stopp för det. Därav jag bara vill vara ekonomiskt oberoende totalt. Men det kommer aldrig ske.

Det jag hade velat göra skrev jag i trådstarten. Visst kommer jag kunna göra några sådana resor i framtiden, men bara tanken på kortvarigheten gör mig nedstämd. Så fort man anländer till det här äckliga landet igen så tappar man kraften.

Att bygga upp min kropp. Att skaffa eget boende som jag trivs i. Det här är mina mål. Fruktansvärt ointressant för att leva ett helt liv om du frågar mig. Visst, jobbet bidrar ju med att jag kan göra alla roligheter så som festivaler, åka utomlands, gå på konserter och så. Men det är ju tillfälliga dopaminkickar. Tyvärr har jag inget större som jag känner, "det här är jag! Det här vill jag satsa på".

Jag tränar väldigt seriöst och mycket av dagen kretsar kring matlådor, äta rätt och så, mycket hinns inte med förutom detta när man har jobb. Gillade att sitta uppe på nätterna men måste sova så att kroppen och återhämtningen blir optimal.

Min kanske lite oklara frågesättning är vad man i sådana fall ska göra med det, (troligt), långa livet man har kvar bortsett från vad jag redan nämnt. Vet om att det svaret endast är något svar jag kan ge mig själv, men då hade jag inte skrivit här..