RNS: Missbrukarvården har blivit för generös – fler dör

1.

Om de hade rätt skulle narkotikadödligheten i Sverige vara den lägsta i EU. Narkotikastatistik från EMCDDA visar att det är tvärtom. Inte i något annat västeuropeiskt land finns färre antal missbrukare i substitutionsbehandling än i Sverige samtidigt som narkotikadödligheten är fem ggr högre än EU-snittet.

Görs en jämförelse med t.ex. Frankrike där 168,000 missbrukare är i substitutionsbehandling borde narkotikadödligheten där vara flerfaldigt högre men det är den inte. Narkotikadödligheten i Frankrike är ungefär 10 ggr lägre än i Sverige. Det är ungefär 3,600 missbrukare som får substitutionsbehandling i Sverige.

Valfritt EU-land (förutom gamla kommunistländer) kan studeras med statistik från EMCDDA för att se samband mellan utbredd substitutionsbehandling och låg narkotikadödlighet.

Varför inte fler missbrukare behandlas i substitutionsprogram fastän det minskar narkotikadödligheten beror på att behandlingen inte är förenlig med målet om ett narkotikafritt samhälle. Med andra ord, av ideologiska skäl är inte substitutionsbehandling mer utbredd fastän det minskar brottslighet, sjuklighet och dödlighet.

Hur många av de som avled av narkotika i Sverige 2017 var inskrivna i substitutionsprogram?

Fast tillförlitligheten i statistiken varierar enormt inom EU. I Grekland rapporterade man t.ex. ett år noll döda på grund av narkotika, men vem tror på det?

Statistik om narkotikadödlighet är kanske opålitlig men statistik för hur många missbrukare som är i substitutionsbehandling är antagligen korrekt.

Enligt senaste statistik från EMCDDA är det i Grekland ungefär 10,000 missbrukare i substitutionsbehandling och antal narkotikarelaterade dödsfall uppges vara 94 per en miljon invånare. I Sverige är det ungefär 3,600 missbrukare i substitutionsbehandling och narkotikadödligheten är 661 dödsfall per en miljon invånare. Det är alltså tre ggr fler missbrukare som får substitutionsbehandling och många ggr färre döda av narkotika i Grekland än i Sverige.

Men nu visar ju det sig att din teorin och även denna teori är stendöd.

Vad håller du på med, hitta ett vinkel där du kan få rätt?

Det finns länder där polisen fungerar som inte är totalitära diktaturer, ja.

Att den svenska polisen inte fungerar beror dels på en idiotisk omorganisation som den borgerliga regeringen beslutade om, dels på en oduglig ledning som samma regering tillsatte.

Så grekerna har blivit något bättre på att upptäcka och/eller rapportera dödsfall på grund av narkotika. Men kan man lita på deras siffror? Jag tvivlar på det.

Situationen påminner om självmord, där Sverige också ligger i topp eftersom självmord fortfarande är skambelagt och smusslas undan i mindre sekulära länder.

Men frågan var ju om du har något exempel på en poliskår som har "minimerat" (vilka otroligt svävande uttryck du svänger dig med förresten) tillgången på narkotika.

Hade en kompis som var med i ett subetex program väldigt länge på grund av heroinet.
Så efter några år vart det några snedsteg och han kände att han skulle behöva ha tillbaka suben.
Då måste man ha heroin i blodet , då ja hörde också till och med en viss mängd han har dött nu.

Har du någon källa på detta påstående? Fakta och statistik säger något annat nämligen.

Narkotikamarknaden är en hydra, kapar du av ett huvud växer det dagen efter fram 3 nya.


Efter 30 års kriminalisering i Sverige har haschet aldrig varit på så rekordlåga nivåer som det är idag, det är lättare än någonsin att fixa sig en rökbit och dödligheten är all time high, högst i hela EU faktiskt.

Det här du skriver om minskad tillgång funkar sådär.

Du behöver inte betvivla att det i Grekland är ungefär 10,000 missbrukare som är i substitutionsbehandling. Fråga nummer ett är redan besvarad så den behöver du inte fundera på. Var tacksam för att du blir upplyst och nöj dig med det istället för att fortsätta älta dynga.

Riksdagen antog 1978 ett mål om att Sverige ska bli narkotikafritt. Med restriktiv narkotikapolitik och nolltolerans mot alla former av narkotika eftersträvas målet. Substitutionsbehandling, som inte är förenlig med målet, motarbetas av bland andra lobbyister vilka även ligger bakom kriminaliseringen av narkotikabruket 1988 som lett till ett mer utbrett problematiskt bruk och flest anmälda narkotikabrott i Europa. Dessbättre inser allt fler att målet med det narkotikafria samhället är ouppnåeligt vilket förhoppningsvis leder till ett minskat motstånd för både substitutionsbehandling och avkriminalisering.

Under åren 1979-1984 stoppades intaget till substitutionsprogrammet vilket fick konsekvensen att över hälften av missbrukarna som hamnade på programmets väntelista avled inom en femårsperiod. När programmet som en följd av det återöppnade infördes ett tak där bara 200 missbrukare tilläts vara i substitutionsbehandling samtidigt. Idag är taket borttaget och ungefär 4000 missbrukare får behandling. Dock så är Sverige det land i Västeuropa med minst antal missbrukare i behandling.

Den illegala marknaden med substitutionsläkemedel som motståndare till behandlingen gärna basunerar ut är en konsekvens av för högt ställda krav för att erbjudas behandling. Då det uppenbart finns ett behov ska självfallet fler erbjudas substitutionsbehandling istället för att nekas som alltså lett till att för få är i behandling vilket fått följden att missbrukare köper substitutionsläkemedel illegalt.

Det bör belysas att få missbrukare som har varit inskrivna i substitutionsprogram avlidit av överdos. Däremot är det alltför många missbrukare som avlider av illegal narkotika utanför programmen. För att minska narkotikadödligheten, som i Sverige är bland den högsta i Europa, behöver fler missbrukare erbjudas behandling. Narkotikastatistik från valfritt EU-land, dock inte gamla kommunistländer, kan studeras för att se samband mellan utbredd substitutionsbehandling och låg narkotikadödlighet.

Förutom att substitutionsbehandling räddar liv är det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv fördelaktigare än när illegal narkotika missbrukas. Som exempel är kostnaden för dygnsdoser substitutionsläkemedel en bråkdel av gatupris på heroin. Det finns socioekonomiska beräkningar som visar samhällsvinsten med substitutionsbehandling. Varje satsad skattekrona kan återbetalas tiofaldigt till samhället när missbrukare är i substitutionsbehandling.

Det finns uppgifter på att en heroinist kan kosta samhället uppemot 2000 kr om dagen. I Sverige är det ungefär 4000 missbrukare som får substitutionsbehandling. Betänk vilka ekonomiska belopp som tillkommer organiserade narkotikabrottslingar om dessa missbrukare inte är i behandling och istället missbrukar illegal narkotika. Om behandlingen stoppas, vilket en del lobbyister har förordat, kan det kosta samhället nästan tre miljarder kr under ett år (2000x4000x365≈3x10^9). Det enkla räkneexemplet tydliggör vikten av att fler missbrukare behöver vara i behandling när behov finns.

Genom att erbjuda missbrukare substitutionsbehandling, legalförskrivning och medicinsk cannabis urholkas den illegala narkotikaförsäljningen. Det behöver alltså inte vara sådant lidande och ödslande med samhälleliga resurser för att bekämpa försäljningen vilket sker medelst restriktiv narkotikapolitik som baseras på ett mål om ett narkotikafritt samhälle där bl.a. missbrukare straffas och skademinimerande åtgärder motarbetas.

En narkotikapolitik som grundas på vård istället för straff kommer självfallet vara mer framgångsrik för att minska narkotikaproblem såsom brottslighet, sjuklighet och dödlighet vilket förstås gör samhället litet bättre för oss alla. Narkotikabekämpning ska som den är tänkt, enligt FN:s narkotikakonventioner, bedrivas med fokus på att begränsa tillverkning, distribution och försäljning av illegal narkotika, inte ge sig på missbrukarna som är narkotikans offer vilket görs i Sverige sedan 1988 fastän narkotikamissbruk är en klassad sjukdom samt är självmedicinering då det har bakomliggande orsaker såsom psykisk ohälsa och störning.

Om narkotikamissbruk behandlas som den sjukdom det är enligt WHO:s klassifikation, vilket därmed blir en uppgift för sjukvården istället för polisen, kan ringa narkotikabrott (bruk eller innehav för eget bruk) med fördel tas bort från narkotikastrafflagen. Det skulle i så fall innebära att mer än 90% av alla anmälda narkotikabrott som polis och rättsväsende idag prioriterar högt (narkotikabrott anses vara artbrott) alltså inte kommer att utredas. Om endast narkotikabruket avkriminaliseras, likt det är i flertalet europeiska länder, handlar det om ungefär hälften av anmälningarna. Det behövs ingen större slutledningsförmåga för att inse att resurser kan frigöras för att förebygga, bekämpa och utreda ”riktiga brott” när narkotikapolitiken reformeras med avseende på vård istället för straff.

Missbruk är en klassad sjukdom och missbrukare är sjuka individer som naturligtvis ska kunna uppsöka sjukvården för behandling likt andra vårdbehövande utan att vara kriminaliserade och stigmatiserade. Så länge missbruk är en polisiär fråga, dvs att det hanteras som en brottslig handling och missbrukare som brottslingar leder det till att det döljs. Genom att narkotikabruket är kriminaliserat fångas det upp för sent vilket är en springande punkt till att narkotikaproblemen förvärras. Ju mer kriminalisering desto mer narkotikaproblem stämmer väl in på Sverige med flest anmälda narkotikabrott, ett mer utbrett problematiskt bruk och bland den högsta narkotikadödligheten i Europa.

Med restriktiv narkotikapolitik minskar tillgängligheten på narkotika vilket får konsekvenser då narkotikabruk är faktum i en värld som aldrig blir narkotikafri. Missbrukare drogar eller självmedicinerar men behovet av berusning och självmedicinering kvarstår även om narkotika är mindre tillgänglig. Förståeligt leder lägre förekomst av narkotika till att priset drivs upp vilket leder till att en del missbrukare begår fler eller grövre brott för att finansiera missbruk. Det leder även till bruk av billigare, skadligare och dödligare substitut såsom spice, fentanyl och RC-droger vilkas förekomst är en direkt följd av restriktiv narkotikapolitik. Samtidigt som organiserade narkotikabrottslingar gynnas av ett högre pris på narkotika.

Det är inte vidare klokt att bedriva restriktiv narkotikapolitik som baseras på en ideologi om ett utopiskt narkotikafritt samhälle där bl.a. substitutionsbehandling som minskar brottslighet, sjuklighet och dödlighet motarbetas. Politiken är oansvarig då den bidrar till ökade narkotikaproblem, den är även resurs- och kostnadskrävande och det är ologiskt varför den överhuvudtaget bedrivs. Därtill är den känslostyrd då allmänhetens överdrivna rädsla för narkotika och missbrukare har mer inverkan än forskning och evidens. Det som skrämmer önskas hårda tag emot vilket kan vara en förklaring till varför restriktiv narkotikapolitik fortfarande förespråkas och upprätthålls.

Väldigt få människor som erhåller substitutionsbehandling dör pga narkotikarelaterade dödsfall under pågående behandling. Det är dramatisk skillnad jämfört med medicinfria alternativ. Att dödsfall med buprenorfin ökar i samhället överlag är pga illegal införsel från överlag Frankrike. Att det beror på massivt läckage i programmen är en myt.
Människor i behandling lever till skillnad från att dö.