Under hela augusti och halva september analyserade jag relationen in och ut för att hitta vad jag gjort fel. Jag ringde dig, ställde tusen frågor för att få mer data och för att finna svar, och frågade om jag hade chans på dig i framtiden. Jag var extremt besviken på mig själv; för att inte flyttat hem i januari, inte sökt ännu mer hjälp och för att inte gjort mer för att upplysa läkarna på psykiatrin i Luleå eller mina föräldrar att jag ha mått dåligt. Jag letade även i mina minnen; analyserade min barndom, ungdom och tiden innan dig, samt ångrade att jag inte hade träffat några kvinnor innan dig, och ångrade att jag var så feg i min barn och ungdom.
Från mitten av oktober till början av januari har självrannsakan och lägga all skuld på mig själv successivt bytt till besvikelse mot mina föräldrar och mot andra vuxna runt omkring mig i min barndom. Ingen verkade sett eller om de inte brytt sig att jag hade mycket självhat. Jag insåg också att folk saknade förståelse när jag var ledsen. Jag lärde mig tidigt att vända sorgen till ilska mot att jag var funktionshindrad och utvecklade en skuld samt anklaga mig själv för att jag inte var “frisk”. Hände även att man vände att jag var ledsen till att de inte var bra föräldrar och så vidare. De enda jag fick klaga eller vara ledsen för var mina katter. Tintin brukade, när jag var ledsen, att hoppa upp i sängen eller i mitt knä och trösta mig.
Jag har under dessa sex månader åkt in och ut till psykiatrin med polis flera gånger i månaden. Där erbjöd endast medicin som hjälp.
Min läkare, på avdelningen jag vårdas på, sa efter 10 minuter, första gången vi sågs att mitt dåliga mående och att jag reagerat så starkt vid uppbrottet berodde på att jag hade en bokstavskombination och Hon nämnde även att jag skulle ta medicin för bli bättre på att kontrollera impulser. Jag köpte inte förklaringen utan berättade vad som hänt i mitt liv under året; att pappa insjuknat och hållit på att dö på Bali, att min syster insjuknat i afrika och att jag inte ätit regelbundet samt sovit dåligt under året. Jag bad också om att få en samtalsterapeut och vägrade ta medicin. Läkaren tyckte inte om att jag ifrågasatte henne och när inte jag ville ta medicin så kontrade hon med att slänga ut mig från avdelningen och vägra mig annan vård. Hon sa också att inte jag fick någon psykolog eller samtalsterapeut före utredningen var klar och man fastställt vilken bokstavskombination jag hade. Varje möte med läkare har sedan dess handlat om att kartlägga mitt liv för att fastställa en bokstavskombination. Ena månaden hade jag asperger, andra autism och sen har de bollat lite fram och tillbaka och under varje samtal har de försökt få mig att ta medicin. Jag dock vägrat eftersom känt mig avtrubbad när jag provat, och har heller inte trott att det är en lösning och hållit fast vid min förklaring, och kämpat för att få någon att prata med. Jag hittade en kurator på egen hand i slutet av augusti men psykiatrin sa att jag var deras patient och han fick inte ta mig. I och med att dem vägrat mig annan vård har det varit en utdragen kamp och jag många gånger känt att jag behövt klara det själv. Jag var dock inte själv, utan polisen var på min sida. Skett flera gånger att polismän bråkat med läkare för att de inte gett mig någon vård och en polisman skrev ett brev till hälso-och sjukhusnämnden och anmälde psykiatrin.
När jag varit inlagd har vissa av de anställda i princip mobbat mig; vissa sagt att jag har var en dåligt människa som betett mig så illa mot dig, andra sagt att jag är osympatiskt och ytterligare andra uttryckt att jag är dum i huvudet som inte tar medicin. Första gångerna sa jag emot och berättade om goda gärningar jag gjort i mitt liv och sa att de inte kan bedöma mig. kommentarerna tryckte dock ner mig ännu mer, särskilt kommentarerna om dig. Sådana kommentarer gav ännu mer ångest, skuld och skam samt plågade mitt samvete.
Jag har i hela mitt liv alltid varit eller försökt vara en oegocentriskt kärleksfull och empatiskt person och då sårade jag den människa jag älskar och allra minst ville såra eller skada. Denna smärta gjorde extremt ont. Det var bland annat på grund av sådana kommentarer som jag åkte hem till dina föräldrar i Solna. Detta eftersom jag i mitt mörker och förtvivlan ville be om ursäkt och var på grund av sådana kommentarer som jag ringde dig strax innan nyår. Sista gången jag var inne, över nyår och jag frågade om fotografi på oss var det som värst. Jag fick sitta instängd och samtalen med personalen handlade nästan uteslutande om att jag var en osympatiskt människa och varje dag var personalen på mig att ta medicin för att bli en bättre person. Jag var nära att ge efter men hittade på något sätt min inre styrka och jag bestämde mig för att lita på mig själv och kämpa emot.
I mitten av januari tog mardrömmen slut. Detta med att en inre röst frågade:
“Älskar du Sandra?”
”Ja”, svarade jag,
då sa rösten:
“Slår du dig, slår du Sandra ,
Hatar du dig själv, hatar du Sandra
Försöker du döda dig, då försöker du döda Sandra,
Tar du livet av dig själv, då dödar du Sandra”.
Sedan fortsatte den;
Är du snäll mot dig själv, då är du snäll mot Sandra,
Älskar du dig själv, då älskar du Sandra.
Sandra tyckte om dig för att du var du“
Efteråt var som om mörkret försvann och ljuset återvänt. Det känns nästan som om jag vaknat ur en ond dröm och förstår knappt att det hänt. Dessvärre var ingen dröm. Men trots denna otroliga smärta som jag gått igenom skulle jag inte vilja ha det ogjort, eftersom jag lärt mig otroligt mycket om mig själv och om andra. Känns ärligt talat som om jag åldrat minst 20 år mentalt; och gått från att vara en omogen och osjälvständig pojke till en mogen och självständigt man. Enda jag ångrar är jag ringde dig så mycket och att din familj kontaktades samt att jag ringde från okänt eller andra nummer.
Jag har bland annat insett jag tidigare varit alldeles för snäll och godtrogen, och varit för hård och dum mot mig själv, att vissa människor utnyttjat mig och många lagt deras skit på mig. Snäll och godtrogen som jag var, tog jag utan att inse att inte var mitt ansvar eller och min uppgift. Och att desto mer av andra människors “skit” jag tog på mig, desto mer glömde jag bort mitt egna och att ta hand om mig själv och desto större last blir jag.
Också insett vilka människor som jag kan lita på och fått tillfälle att scrolla bort personer jag inte längre vill ha i mitt liv. Jag utöver detta förstått att jag är en starkare och finare person än vad jag tidigare trott och att min funktionsnedsättning snarare är en välsigne än en förbannelse. Jag tror nämligen inte att jag hade varit lika fin på insidan utan den.
Från mitten av oktober till början av januari har självrannsakan och lägga all skuld på mig själv successivt bytt till besvikelse mot mina föräldrar och mot andra vuxna runt omkring mig i min barndom. Ingen verkade sett eller om de inte brytt sig att jag hade mycket självhat. Jag insåg också att folk saknade förståelse när jag var ledsen. Jag lärde mig tidigt att vända sorgen till ilska mot att jag var funktionshindrad och utvecklade en skuld samt anklaga mig själv för att jag inte var “frisk”. Hände även att man vände att jag var ledsen till att de inte var bra föräldrar och så vidare. De enda jag fick klaga eller vara ledsen för var mina katter. Tintin brukade, när jag var ledsen, att hoppa upp i sängen eller i mitt knä och trösta mig.
Jag har under dessa sex månader åkt in och ut till psykiatrin med polis flera gånger i månaden. Där erbjöd endast medicin som hjälp.
Min läkare, på avdelningen jag vårdas på, sa efter 10 minuter, första gången vi sågs att mitt dåliga mående och att jag reagerat så starkt vid uppbrottet berodde på att jag hade en bokstavskombination och Hon nämnde även att jag skulle ta medicin för bli bättre på att kontrollera impulser. Jag köpte inte förklaringen utan berättade vad som hänt i mitt liv under året; att pappa insjuknat och hållit på att dö på Bali, att min syster insjuknat i afrika och att jag inte ätit regelbundet samt sovit dåligt under året. Jag bad också om att få en samtalsterapeut och vägrade ta medicin. Läkaren tyckte inte om att jag ifrågasatte henne och när inte jag ville ta medicin så kontrade hon med att slänga ut mig från avdelningen och vägra mig annan vård. Hon sa också att inte jag fick någon psykolog eller samtalsterapeut före utredningen var klar och man fastställt vilken bokstavskombination jag hade. Varje möte med läkare har sedan dess handlat om att kartlägga mitt liv för att fastställa en bokstavskombination. Ena månaden hade jag asperger, andra autism och sen har de bollat lite fram och tillbaka och under varje samtal har de försökt få mig att ta medicin. Jag dock vägrat eftersom känt mig avtrubbad när jag provat, och har heller inte trott att det är en lösning och hållit fast vid min förklaring, och kämpat för att få någon att prata med. Jag hittade en kurator på egen hand i slutet av augusti men psykiatrin sa att jag var deras patient och han fick inte ta mig. I och med att dem vägrat mig annan vård har det varit en utdragen kamp och jag många gånger känt att jag behövt klara det själv. Jag var dock inte själv, utan polisen var på min sida. Skett flera gånger att polismän bråkat med läkare för att de inte gett mig någon vård och en polisman skrev ett brev till hälso-och sjukhusnämnden och anmälde psykiatrin.
När jag varit inlagd har vissa av de anställda i princip mobbat mig; vissa sagt att jag har var en dåligt människa som betett mig så illa mot dig, andra sagt att jag är osympatiskt och ytterligare andra uttryckt att jag är dum i huvudet som inte tar medicin. Första gångerna sa jag emot och berättade om goda gärningar jag gjort i mitt liv och sa att de inte kan bedöma mig. kommentarerna tryckte dock ner mig ännu mer, särskilt kommentarerna om dig. Sådana kommentarer gav ännu mer ångest, skuld och skam samt plågade mitt samvete.
Jag har i hela mitt liv alltid varit eller försökt vara en oegocentriskt kärleksfull och empatiskt person och då sårade jag den människa jag älskar och allra minst ville såra eller skada. Denna smärta gjorde extremt ont. Det var bland annat på grund av sådana kommentarer som jag åkte hem till dina föräldrar i Solna. Detta eftersom jag i mitt mörker och förtvivlan ville be om ursäkt och var på grund av sådana kommentarer som jag ringde dig strax innan nyår. Sista gången jag var inne, över nyår och jag frågade om fotografi på oss var det som värst. Jag fick sitta instängd och samtalen med personalen handlade nästan uteslutande om att jag var en osympatiskt människa och varje dag var personalen på mig att ta medicin för att bli en bättre person. Jag var nära att ge efter men hittade på något sätt min inre styrka och jag bestämde mig för att lita på mig själv och kämpa emot.
I mitten av januari tog mardrömmen slut. Detta med att en inre röst frågade:
“Älskar du Sandra?”
”Ja”, svarade jag,
då sa rösten:
“Slår du dig, slår du Sandra ,
Hatar du dig själv, hatar du Sandra
Försöker du döda dig, då försöker du döda Sandra,
Tar du livet av dig själv, då dödar du Sandra”.
Sedan fortsatte den;
Är du snäll mot dig själv, då är du snäll mot Sandra,
Älskar du dig själv, då älskar du Sandra.
Sandra tyckte om dig för att du var du“
Efteråt var som om mörkret försvann och ljuset återvänt. Det känns nästan som om jag vaknat ur en ond dröm och förstår knappt att det hänt. Dessvärre var ingen dröm. Men trots denna otroliga smärta som jag gått igenom skulle jag inte vilja ha det ogjort, eftersom jag lärt mig otroligt mycket om mig själv och om andra. Känns ärligt talat som om jag åldrat minst 20 år mentalt; och gått från att vara en omogen och osjälvständig pojke till en mogen och självständigt man. Enda jag ångrar är jag ringde dig så mycket och att din familj kontaktades samt att jag ringde från okänt eller andra nummer.
Jag har bland annat insett jag tidigare varit alldeles för snäll och godtrogen, och varit för hård och dum mot mig själv, att vissa människor utnyttjat mig och många lagt deras skit på mig. Snäll och godtrogen som jag var, tog jag utan att inse att inte var mitt ansvar eller och min uppgift. Och att desto mer av andra människors “skit” jag tog på mig, desto mer glömde jag bort mitt egna och att ta hand om mig själv och desto större last blir jag.
Också insett vilka människor som jag kan lita på och fått tillfälle att scrolla bort personer jag inte längre vill ha i mitt liv. Jag utöver detta förstått att jag är en starkare och finare person än vad jag tidigare trott och att min funktionsnedsättning snarare är en välsigne än en förbannelse. Jag tror nämligen inte att jag hade varit lika fin på insidan utan den.