Spelet ser klart intressant ut, och jag gillade This War of Mine så det är iallafall ett kapabelt gäng som ligger bakom.
Det jag hoppas på är att stadbyggarläget är så stort och varierat som exempelvis Rimworld, eller andra "basbyggar-survivals", att ens bas verkligen känns levande och hela tiden måste ses efter, inte att den bara finns med som en statisk bakgrund som man sedan har möjlighet att påverka endast genom de moraliska val man ställs inför osv. Vill ha verktyg för att dra vägar, bygga murar, och såna grejer!
Bara ögnat igenom några videos men såg inte så mycket gameplay att jag kan ha en ordentlig uppfattning än, men kommer absolut att hålla koll på detta
Det jag hoppas på är att stadbyggarläget är så stort och varierat som exempelvis Rimworld, eller andra "basbyggar-survivals", att ens bas verkligen känns levande och hela tiden måste ses efter, inte att den bara finns med som en statisk bakgrund som man sedan har möjlighet att påverka endast genom de moraliska val man ställs inför osv. Vill ha verktyg för att dra vägar, bygga murar, och såna grejer!
Bara ögnat igenom några videos men såg inte så mycket gameplay att jag kan ha en ordentlig uppfattning än, men kommer absolut att hålla koll på detta
Spelet ska komma ut under Q1 har teamet meddelat via Facebook. Senast sista mars alltså
Citat:
Det har blivit uppskjutet lite ytterligare, till den 24 April.
http://steamcommunity.com/games/3231...57072168047580
Har köpt spelet en tid tillbaka och jävlar i mig vad det rycker i hjärtsträngarna speciellt i slutet men vad mer kunde man vänta sig av samma studio som gjorde "This War of Mine".
Fast det som skiljer sig från This War of Mine är att man aldrig kommer in i en "vardagslunk", spelet öppnar alltid upp någon ny utmaning och man dansar hela tiden med så knappa resurser och ett så litet överflöd att man lätt kan hamna i en svacka som sänder en i en spiral som går rätt nedåt.
Storyn och hela "spelet" som en upplevelse ör om man kör i ett sträck som en riktigt lång film, det är inte samma slags stadsbyggare som man är van vid där när man uppnår en viss "nivå" så hamnar man i "god-mode". Det blir kontant kallare och nya utmaningar uppenbarar sig ständigt när man försöker jonglera maslows små behovsmotorsågar för det är verkligen som att jonglera med motorsågar att hålla allt i styr, tappar man en så är det bara början av dina problem för det ena leder alltid till det andra.
Ex.
Om en arbetare inte har husrum blir han/hon sjuk, detta leder till att arbetsinsatsen går förlorad och tempot som helhet sackar ner och personen ifråga måste tas om hand i flera dagar (förutsatt att det finns vårdplats). Ja ni fattar.
Spelet är grafiskt otroligt vackert, snön, den ylande vinden och frosten som sätter sig på ens interface gör att man själv fryser när man spelade.
Klarade spelet utan barnarbete (barnen blev hantverkarlärlingar istället vilket boostar forskningen) och skapade ett Stalinistiskt 1984 samhälle med soppransoner och sprit till maten, kvotor, och extra arbetspass. Ingen kannibalism, inget barnarbete, inga "onödiga" nödarbetspass (det var bara i slutet det behövdes och då var det verkligen nödfall).
Despot var jag, men inte megaloman, jag gjorde allt jag gjorde för folket. Ingen avrättades för att agera exempel (vi hade inte folk över för sådant slöseri), alla individuella offer som gjordes gjorde vi för att kollektivet skulle överleva. Vår seger var folkets triumf mot elementen, de som dog var martyrer i kampen
Frostpunk får av mig betyget:
Chili con carne med tre extra pepparfrukter och två Jimmie Åkessons för att man kunde vara selektiv i invandringspolitiken.
Fast det som skiljer sig från This War of Mine är att man aldrig kommer in i en "vardagslunk", spelet öppnar alltid upp någon ny utmaning och man dansar hela tiden med så knappa resurser och ett så litet överflöd att man lätt kan hamna i en svacka som sänder en i en spiral som går rätt nedåt.
Storyn och hela "spelet" som en upplevelse ör om man kör i ett sträck som en riktigt lång film, det är inte samma slags stadsbyggare som man är van vid där när man uppnår en viss "nivå" så hamnar man i "god-mode". Det blir kontant kallare och nya utmaningar uppenbarar sig ständigt när man försöker jonglera maslows små behovsmotorsågar för det är verkligen som att jonglera med motorsågar att hålla allt i styr, tappar man en så är det bara början av dina problem för det ena leder alltid till det andra.
Ex.
Om en arbetare inte har husrum blir han/hon sjuk, detta leder till att arbetsinsatsen går förlorad och tempot som helhet sackar ner och personen ifråga måste tas om hand i flera dagar (förutsatt att det finns vårdplats). Ja ni fattar.
Spelet är grafiskt otroligt vackert, snön, den ylande vinden och frosten som sätter sig på ens interface gör att man själv fryser när man spelade.
Klarade spelet utan barnarbete (barnen blev hantverkarlärlingar istället vilket boostar forskningen) och skapade ett Stalinistiskt 1984 samhälle med soppransoner och sprit till maten, kvotor, och extra arbetspass. Ingen kannibalism, inget barnarbete, inga "onödiga" nödarbetspass (det var bara i slutet det behövdes och då var det verkligen nödfall).
Despot var jag, men inte megaloman, jag gjorde allt jag gjorde för folket. Ingen avrättades för att agera exempel (vi hade inte folk över för sådant slöseri), alla individuella offer som gjordes gjorde vi för att kollektivet skulle överleva. Vår seger var folkets triumf mot elementen, de som dog var martyrer i kampen
Frostpunk får av mig betyget:
Chili con carne med tre extra pepparfrukter och två Jimmie Åkessons för att man kunde vara selektiv i invandringspolitiken.
__________________
Senast redigerad av Mackan52 2018-06-04 kl. 12:01.
Senast redigerad av Mackan52 2018-06-04 kl. 12:01.
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
