Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Anser du att föräldrarna var onda som mördade sina barn? Om de inte var sjuka? Eller tycker du att de var allt igenom normalfungerande, ostörda?

Bra sagt!

Jag har respekt och förståelse för föräldrarna agerande. Tänk att se sina barn försvagas dag efter dag. Hur liv och lust sakta suddas ut. Det som borde ha varit utveckling och strävan efter att bli en egen individ förbyts mot stagnation, tillbakagång, hjälplöshet och smärta.
Alla föräldrar vet hur illa man mår utav att se sina barn lida. Jag kan inte tänka mig ett värre helvete än att se sina barn konstant lida. Lägg till vetskapen att de aldrig kommer att bli bra. Se deras personligheter sakta försvinna, avstånden mellan skratt och glädje bara förlängs. Tills det bara är sorg och lidande kvar. Kan det finnas något värre?
Naturligtvis är det inte rätt att döda någon och det är olagligt i Sverige att döda någon. Samtidigt kan döden vara en befriare. Jag kommer ihåg hur min mormor drabbades av demens. Hur hon sakta men säkert och bit för bit försvann. Förvirring, hjälplöshet, och smärta var allt som återstod.

Jag har även fantasi nog att också inse hur svår föräldrarnas sista tid måste ha varit. Hur svårt det måste ha varit att ta beslutet. För att inte tala om att faktiskt genomföra det. Jag respekterar föräldrarnas beslut.

Lägg ner scientologi-psykopat-Fritzel-alien-teorierna och visa lite respekt. Eller har ni så lite fantasi och empati att ni inte ens kan föreställa er det jag skrev ovan?

Dödshjälp är inte tillåtet i Sverige så mord är det. Sedan alla kommentarer om att man aldrig skulle kunna mörda sina barn är ju utifrån era sinnestillstånd just nu. Är man djupt deprimerad så skriver man inte på forum, man orkar knappt gå ur sängen. En depression är inget man själv bestämmer utan det är något man drabbas av. Självklart tänker man inte klart och kan se någon ljusning överhuvudtaget. Jag utgår ifrån att föräldrarna varit djupt deprimerade. Sedan så undrar jag hur många här som faktiskt träffat på människor med svår värk. Jag arbetar med det. Att höra en människa med outhärdlig smärta, att titta in i ögonen dag ut och dag in är svårt. Viss smärta går inte att medicinera bort. Jag har ingen aning om hur dessa barn mådde, om deras diagnos eller livskvalitet. Men jag möter människor varenda dag och deras anhöriga som ibland har en palliativ diagnos ibland inte. Men att skiva ut så bestämt "att jag skulle aldrig kunna mörda mina barn" , ja, det kanske inte alltid är glasklart för då tror jag inte att man vårdat en annan människa som verkligen lider.

Bra sagt!

Jag har respekt och förståelse för föräldrarna agerande. Tänk att se sina barn försvagas dag efter dag. Hur liv och lust sakta suddas ut. Det som borde ha varit utveckling och strävan efter att bli en egen individ förbyts mot stagnation, tillbakagång, hjälplöshet och smärta.
Alla föräldrar vet hur illa man mår utav att se sina barn lida. Jag kan inte tänka mig ett värre helvete än att se sina barn konstant lida. Lägg till vetskapen att de aldrig kommer att bli bra. Se deras personligheter sakta försvinna, avstånden mellan skratt och glädje bara förlängs. Tills det bara är sorg och lidande kvar. Kan det finnas något värre?
Naturligtvis är det inte rätt att döda någon och det är olagligt i Sverige att döda någon. Samtidigt kan döden vara en befriare. Jag kommer ihåg hur min mormor drabbades av demens. Hur hon sakta men säkert och bit för bit försvann. Förvirring, hjälplöshet, och smärta var allt som återstod.

Jag har även fantasi nog att också inse hur svår föräldrarnas sista tid måste ha varit. Hur svårt det måste ha varit att ta beslutet. För att inte tala om att faktiskt genomföra det. Jag respekterar föräldrarnas beslut.

Lägg ner scientologi-psykopat-Fritzel-alien-teorierna och visa lite respekt. Eller har ni så lite fantasi och empati att ni inte ens kan föreställa er det jag skrev ovan?

Äkta namnunderskrift säger inget. Hon kan ha varit dödshotad... nej, fallet blir aldrig löst fullt ut. O kan ha varit värsta psykot någonsin. Åtminstone dog hela hans familj! Som familjefar bör man sträva efter att hålla familjen levande eller ta hjälp om man inte klarar det själv. Han gjorde sig till gud, läkare, bödel. Doktor Glas. Hyllad nu?

Paradoxalt nog kan jag tänka mig att döttrarnas "diffusa" sjukdomstillstånd var svårare att hantera än om de hade haft en varsin klart definierbar och behandlingsbar sjukdom. Jag tror att föräldrarna var super-rigida och konkreta i sitt tänkande, att de ville ha ett problem (sjukdom) och en lösning (behandling).

Det fanns ingen narcissism hos föräldrarna.

Scientologuppgifterna lämnades tidigt i tråden av bekanta, kände du familjen?