Citat:
Jag vet inte om du läst för många kriminalromaner (kan man det?) men polisen (om de arbetar som man bör och skall) reder FÖRST ut vad som hänt, så noggrant som möjligt. I det här fallet, vem har dödat vem, i vilken ordning och på vilket sätt. Sedan, vad finns att tillgå avseende sjukjournaler och myndighetsbeslut (där är "grävare" helt i händerna på att befattningshavare läcker eller skvallrar, att få ut de här uppgifterna går bra för utredaren, men inte för journalister och likställda) och sedan sedvanliga efterforskningar avseende ekonomi, utbetalningar och transfereringar (även här gäller en grundsekretess som utredaren kan gå runt, men inte journalister). I känsliga fall erinrar man dessutom de man förhör upplysningsvis, släktingar, kollegor och andra i offrens/gärningsmännens närzon om att de har tystnadsplikt under utredningen, de också.
När man har en bra uppfattning om detta kan man arbeta vidare, med någon sorts verifiering av motiv, eftersom man nu vet bättre vad som ligger bakom.
Det man inte gör är gissar vilt på "pedofili", "scientologpåverkan", "spelskulder" eller "förtvivlan inför karriäravbrott" (typ), utan man kräver i alla fall någon sorts fakta bakom varje sådan utredningslinje.
När utredningen kommit till någon sorts slutpunkt fattar åklagaren beslut om åtal. Bara om åtal väcks kommer förundersökningen att bli offentlig. I normalfallet väcks inget åtal om gärningspersonerna är utom räckhåll för samhällets sanktioner, i detta fall döda. I det här fallet tycktes man vara klar över att så är fallet relativt tidigt i utredningen, men eftersom man vill vara säker genomförs ändå en mängd utredningsåtgärder. (Det SKULLE kunna vara så att det funnits andra som begått brott, och som man skulle vilja angripa rättsligt. Hypotetiskt, kvacksalverikliniker som utnyttjat familjen ekonomiskt, till exempel).
Sedan har Moosky ett rätt starkt argument i de pressetiska begränsningsreglerna, om man vill fundera över varför inte de vanliga skvallerbyttorna på myndigheten tycks ha hållit sig passiva. Det behöver de inte gjort, men media kan tänkas hålla sig i alla fall.
När man har en bra uppfattning om detta kan man arbeta vidare, med någon sorts verifiering av motiv, eftersom man nu vet bättre vad som ligger bakom.
Det man inte gör är gissar vilt på "pedofili", "scientologpåverkan", "spelskulder" eller "förtvivlan inför karriäravbrott" (typ), utan man kräver i alla fall någon sorts fakta bakom varje sådan utredningslinje.
När utredningen kommit till någon sorts slutpunkt fattar åklagaren beslut om åtal. Bara om åtal väcks kommer förundersökningen att bli offentlig. I normalfallet väcks inget åtal om gärningspersonerna är utom räckhåll för samhällets sanktioner, i detta fall döda. I det här fallet tycktes man vara klar över att så är fallet relativt tidigt i utredningen, men eftersom man vill vara säker genomförs ändå en mängd utredningsåtgärder. (Det SKULLE kunna vara så att det funnits andra som begått brott, och som man skulle vilja angripa rättsligt. Hypotetiskt, kvacksalverikliniker som utnyttjat familjen ekonomiskt, till exempel).
Sedan har Moosky ett rätt starkt argument i de pressetiska begränsningsreglerna, om man vill fundera över varför inte de vanliga skvallerbyttorna på myndigheten tycks ha hållit sig passiva. Det behöver de inte gjort, men media kan tänkas hålla sig i alla fall.
Tack för ditt svar! Hur mkt krut tror du polisen lägger på att söka motiv? Polisen har redovisat att ett avskedsbrev finns undertecknat av båda. Nöjer man sig med att kolla äktheten i underskrifterna eller söker man bevis på att barnen verkligen var sjuka?