Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

År efter år, månad efter månad, vecka efter vecka, dag efter dag, gick lärare hem till familjens villa och undervisade en ensam liten tjej - och den allra sista terminen blev det två tjejer som undervisades.

Fanns det någon (lärare eller andra) som under denna tidsperiod ifrågasatte, protesterade, underkände, tvivlade, anmälde, sörjde, vägrade, röt till, krävde, lirkade, grät, sa upp sig, forskade, luskade, våndades, skrämdes - eller på annat sätt reagerade över den egendomliga situationen med hemundervisning? Inför sin chef eller inför någon annan?

År efter år, månad efter månad, vecka efter vecka, dag efter dag, gick lärare hem till familjens villa och undervisade en ensam liten tjej - och den allra sista terminen blev det två tjejer som undervisades.

Fanns det någon (lärare eller andra) som under denna tidsperiod ifrågasatte, protesterade, underkände, tvivlade, anmälde, sörjde, vägrade, röt till, krävde, lirkade, grät, sa upp sig, forskade, luskade, våndades, skrämdes - eller på annat sätt reagerade över den egendomliga situationen med hemundervisning? Inför sin chef eller inför någon annan?

En bra och viktig fråga.
Jag trodde hela tiden att ingen reagerade därför att man inte noterade något oroväckande. Alltså inte något som inte passade in i de förklaringar man fick. Två söta, glade tjejer som det åldrig var något problem med. Men med en ofattbar sjukdomsbild. Men du har rätt, om till och med anhörige inte förstod hemundervisningen, så bör jo någon av lärarna också har reagerad.

Men för mig är det ändå många frågetecken kvar särskild med tanke på det vi har fått veta de senaste veckorna:

Såg någon till att barnen fick träffa kurator?
Vilka rutiner finns kring det?
Jag tycker det är fortfarande ofattbar att rektorn inte reagerade på att två tjejer fick samma ”]diffuse” sjukdomsbild vid samma ålder och att föräldrarna begärde hemundervisning. Alla alarmklockor bör har ringd. Hon tyckte jo själv att det var ofattbar.

Och sist: om barnen blev utsatt för medicinsk misshandel (MbP), var det ingen som märkte deras lidelse? Alltså en barn-förälder relation är jo totalt annorlunda om ett barn är sjuk eller om en förälder orsaker sjukdomen. Det är jo så brutalt och empatilös. Märktes ingenting utåt???

Texten i länken är ändrad men hela ursprungstexten inklusive änglar finns med i det inlägg jag citerade.

Exakt! Svaren på frågor om vad som ledde fram till tragedin, måste kanske sökas under den tidsperiod som föregick morden och självmorden. Inte bara morden på två barn och föräldrarnas självmord är udda och annorlunda, utan även det sätt som familjen levde på, avvek från det vanliga. Man kan undra hur ett flertal udda omständigheter kan råka inträffa i en och samma familj.

Bara att ett barn insjuknar i en ovanlig och diffus sjukdom som ger "trötthet" är ovanligt - och att även barn nummer två insjuknar i samma diffusa åkomma gör det hela än mer "annorlunda."

Att skolan så generöst anordnar hemundervisning till det första barnet är ovanligt - men att även barn nummer två så snabbt får exakt samma sorts undervisning måste vara unikt.

Att ett barn undervisas i hemmet under så lång tid (mer än två år) som A, torde vara väldigt, väldigt ovanligt

Det är svårt att inte fundera över hur all denna "hjälpsamhet" från samhällets sida, faktiskt kan ha bidragit till familjens isolering, och till att föräldrarna utan insyn kunde upprätthålla ett annorlunda levnadsmönster, där framför allt de två barnen hamnade i en riskabel och tragisk situation.

Vad hände egentligen under de två år som A var sjuk? Vad hände, vad gjordes - och vad gjordes inte? Vilka insatser försummades?

På universitetet är studenterna vuxna,så att OH hade problem med studenternas föräldrar är nog föga sannolikt.

Exakt! Svaren på frågor om vad som ledde fram till tragedin, måste kanske sökas under den tidsperiod som föregick morden och självmorden. Inte bara morden på två barn och föräldrarnas självmord är udda och annorlunda, utan även det sätt som familjen levde på, avvek från det vanliga. Man kan undra hur ett flertal udda omständigheter kan råka inträffa i en och samma familj.

Bara att ett barn insjuknar i en ovanlig och diffus sjukdom som ger "trötthet" är ovanligt - och att även barn nummer två insjuknar i samma diffusa åkomma gör det hela än mer "annorlunda."

Att skolan så generöst anordnar hemundervisning till det första barnet är ovanligt - men att även barn nummer två så snabbt får exakt samma sorts undervisning måste vara unikt.

Att ett barn undervisas i hemmet under så lång tid (mer än två år) som A, torde vara väldigt, väldigt ovanligt

Det är svårt att inte fundera över hur all denna "hjälpsamhet" från samhällets sida, faktiskt kan ha bidragit till familjens isolering, och till att föräldrarna utan insyn kunde upprätthålla ett annorlunda levnadsmönster, där framför allt de två barnen hamnade i en riskabel och tragisk situation.

Vad hände egentligen under de två år som A var sjuk? Vad hände, vad gjordes - och vad gjordes inte? Vilka insatser försummades?

Att be om ursäkt har du inte mycket för. Hatet mot O kvarstår ändå.
Hur många är det inte som missat att H skrev på testamentet?
Jag vet inte, men ska det inte stå att härmed är jag i mina sinnes fulla bruk i ett testamente?
Vet inte. Men det är väl ganska vanligt?

Det brukar stå så men är osäker på om det är ett krav. Det känns ju lite överflödigt meningslöst. En som är rejält sinnessjuk i sådan mening förstår väl ofta inte själv detta. En som är satt underförmyndarskap exempelvis för att hen är dement har ju ofta svårt att ta till sig detta och skriver titt som tätt under saker fast de inte har rättskapacitet.
Uttrycket är ju lite luddigt, en person som blivit väldigt arg på någon eller exempelvis är deprimerad är dock inte berövad rätten att skriva testamente även om deras "sinnen" tillfälligtvis är något skeva.

Ja barnamord är väldigt våldsamt, inte närmast stämningsfullt som det beskrevs ibland i början av tråden.



Hanna var väl inte överengagerad? Oskar var med på fotbollen, Oskar var med hos pianoläraren, Oskar var med på alla möten med skolan (Hanna bara några), Oskar var i Tyskland med Agnes.

Faktum är att vi inte ens vet om Hanna var hemma särskilt mycket med barnen... Dessutom glömde du den viktiga detaljen att MbP vanligen drabbar yngre barn. Inte tonåringar.

Javisst kan det kännas överflödigt, Men en (två) person som ændå är såpass duktigt inom juridik borde väl uttryckt sig lite mer professionellt? Än att bara lämna sin sista önskan. Men dom kanske hade panikångest och verkligen ville ta död på sina barn.