Citat:
Ursprungligen postat av
MiBeth
fy vad jobbigt , står att drabbades av panik då hon hade nåt problem med utrustningen tror jag på 20 meters djup kan kanske dragit loss nån slang av paniken . väldigt hemskt sånt den känslan går nog inte beskriva . hur ofta händer såna saker att själva utrustningen krånglar ,någon med erfarenhet av dykning som vet . jag badar i badkar inte djupare .
Nu har jag inte dykcert för att dyka i gruvgångar, men jag har varit med om ett panikfall. Där var det ett munstycke som strulade. Det borde i sig inte varit något problem, men personen observerade problemet redan under nedstigningen. Personen bytte inte till sitt andra munstycke, eller bad om parkamratens reservmunstycke, eller på något sätt signalerade att han hade problem och att de skulle avbryta dyket. Så många chanser att göra rätt, men han hade en övertro på sig själv och att han kunde så mycket att han kunde ignorera regler som finns där av en anledning.
Nåväl, nere på botten, hade personen under nedstigningen svalt en hel del saltvatten pga det trasiga munstycket. Naturligtvis kräktes personen upp det, inklusive övrigt maginnehåll, in i munstycket som nu blev helt oanvändbart. Inte heller då signalerade personen att han hade problem, eller bytte till sitt reservmunstycke. Istället blåste han upp västen maximalt, dumpade viktbältet och började toksimma uppåt. En inte helt ofarlig manöver när man är trettio meter ner och har varit under vattnet en bra stund och andats trycksatt luft.
Personligen har jag alltid kollat min utrustning mycket noggrant och min parkamrats utrustning lika noggrant, innan nedstigning. Parkamrat, utrustning och rutiner är de livlinor jag har, när jag är under vattnet. Skulle någonting inte gå som det är tänkt, avbryter man dyket istället för att ta risker. Bättre gå upp och kunna dyka en annan dag, än att det blir det sista man gör i livet.
Men med det sagt, hur mycket onödiga risker tar man inte i det vardagliga livet, i tron att det brukar funka, det brukar gå bra?