denna berättelse baserar sig på en dröm jag hade i natt med ovanligt mycket detaljer.
Stilen : Blandning mellan Max Payne, Arne Anka och Kalle Anka.
Han, en anka som är säkerhetsansvarig för en väldigt stor byggnad, hotell, mötesplats och restaurang för fina diplomater, en gång tidigare anställd av CIA som tog ett jobb mindre riskabelt än de intensiva uppdragen där han smugglade knark in till landet, dealade med kriminella och sköt sig ur situationer. Jobbet passade honom perfekt, det var lugnt och stillsamt, precis som han ville ha det.
Han hade även mött en kvinna i sitt liv som han ansåg vara den rätte för honom och med de kontakter han hade så bjöd han henne på den restaurang han hade vid den stora byggnaden. De drack, skrattade och log kärleksfullt mot varandra, han klädd i sina fina arbetskavaj och hon i en fin klänning då han kände i fickan “jäklar, jag har glömt mina cigg uppe på mitt kontor” “men du kan få av mig” besvarar då kvinnan. “Du vet ju att jag bara röker McSplirrens, sitt kvar här och ta dig en till drink så kommer jag snart” säger han och ställer sig upp för att gå upp emot kontoret. Hon tänder en cigg och sträcker sig för att roppa på kyparn.
Han trycker fram hissen och drar sitt kort för att sen trycka på den 39de våningen, den för de mest viktigaste gäster och även kontor för de högsta ansvariga, stående där med lounge musiken i bakgrunden så känner han fickorna igen, ja pistolen sitter fint där den gör undangömt. Utan den kan han inte gå runt här ifall något skulle hända, ett par tändstickor och walkie talking, mobiltelefonen går han aldrig runt med nu förtiden, förmycket av ett stressmoment.
Det plingar till, det är hans våning och han går ut i den korridor som går i tre olika gångar, fram för de viktigaste VIP rum, höger för säkerhet och vänster för ägaren av fastigheten och de mötesrum och lyxavdelning för de som är VIP. Han stiger till höger och ser i den guldiga brickan bredvid dörren sitt namn “R.Anka, Säkerhetsmanager”, han drar kortet och går in på kontoret. Medans han kollar sig omkring på vägarna, gamla bilder ifrån den goda tiden på CIA, jaga skurkar, bete sig som en skurk, utlandstjänster och inrikesstjänster, gamla vänner som strök med och de medaljer han fick ta emot. Han sträcker sig till skrivbordslådan och öppnar, fiskar upp ett halvfullt smått trasigt paket av Mcsplirrens, duger mer än väl för honom. Han är inte en kräsen anka.
Han går ut och ställer sig framför hissen igen för att trycka upp den då dörren öppnas och ut stiger kvinnan i hans liv med en ljuddämpad pistol i handen och en portfölj i andra. Va fan? Vad är detta djävulskap? Tänker han.
Backa! Annars skjuter jag! väser hon.
Va är det hela friden frågan om? besvarar han henne
Håll käften! Upp med händerna innan jag fyller dig med kulor! väster hon igen, du ska hålla dig undan!
Han lyfter händerna över huvudet backar några steg. Hon stiger ut i korridoren och gör en vinkning med pistolen att han ska gå till vänster “Se så, börja gå!”.
Han går med händerna lyfta ner för korridoren och när dom står mellan de inglasade mötesrum och de dörrar som leder till lyx avdelningarna så säger hon plötsligt stanna.
Vänd dig inte om! Väser skarpt med pistolen fortfarande riktad mot honom medans hon böjer sig ner för att öppna portföljen. Han hör ett par knapptryck pipande ifrån den sen hur en timer går igång, en klassiskt portfölj-bomb med andra ord. Han känner pistolen slå emot bröstet, att hon var så dum och inte tog den ifrån honom. Hon måste ju vara en nybörjare eller riktigt stressad så hon glömde, hur som så såg han sina chanser att kunna göra ett motstånd så han började spana runt i rummet.
Ögonen faller emot en spegel som hänger en liten bit bort så han kan se hur hon riktar pistolen mot honom och går sakta fram, lite väl för nära då han ser sitt tillfälle och duckar runt vändande emot henne och slår undan pistolen som ger ifrån sig ett skott in i väggen.
Han ger henne en redig smäll över kinden och hon faller ihop, lustigt att han skulle slå kvinnan i sitt liv tänkte han i stunden, något han aldrig skulle själva tänka sig kunna göra.
Han sparkar undan hennes pistol och drar sin egna och riktar den mot kvinnan i sitt liv som ligger där med gråten i halsen “jag kunde inte skjuta dig, jag skulle ha gjort det...men jag älskar dig så jag kunde inte”, “Tyst, rör dig inte alls” säger han och kollar på den öppna portföljen med de två tuber på vardera sida och en timer i mitten med den röda texten som står på 0:35 sekunder.
“Det var menat att jag skulle ha skjutit dig och sen lämnat byggnaden precis innan den explodera” snyftar hon vidare.
“Tyst” säger han och tittar på den analyserande, han ser ett par sladdar som går men inget han känner igen sen tidigare.
“jag kunde verkligen inte..mina känslor är för starka för dig.”
Han svarar inte utan ser hur den tickar ner mera, 0:23 och han inser snabbt att dom aldrig kommer komma undan den smäll som kommer ske snart, han måste improvisera.
“Den går inte att desarmera, låt mig få gå” säger hon.
Åter igen så svarar han inte henne utan han ser nu att det står 0:15.
Han suckar till, tar alla sladdar och rycker till, hon flämtar.
Siffrorna försvinner, bomben la av. Han pustar ut och hon ser ut att hon håller på att svimma.
Han ställer sig upp och lägger ner pistolen i hölstret igen då han ser henne tar chansen att försöka i vilt panik fly mot trapphuset då han drar upp pistolen igen och vrålar : Stanna eller så skjuter jag! hon stannar inte, han skjuter ett varningskott bredvid henne, hon är kanske 50 meter ifrån dörren, sen ett till, 10 meter och så skjuter han ett till skott som träffar henne i foten, hon faller omkull.
“Nybörjare, måste vara första gången hon gör något sånt här” tänkte han och skakade på huvudet medans han går fram emot henne och hölstrar vapnet. Hon ligger där och gråter “hur kunde du skjuta mig, jag trodde du älskade mig.. hur kan du!?”
“Jag gör mitt jobb, och du gjorde ditt ser jag, men känslorna finns där så jag sköt dig bara i foten”.
Hon tiger stirrande ner i backen, skäms nog för det misslyckande hon har gjort men även nog över hur allt som hon precis byggt upp har kollapsat. Ja, det hon har byggt upp..relationen till han själv, var allt bara falskt för att hon skulle komma åt information? Ja han vet ju att han har tagit med henne upp på kontoret ett par gånger tidigare och hit upp kommer ju inte alla utan att dra ett kort.
Tankarna slår nu honom, har han blivit bedragen? Men hon var ju kvinnan i hans liv. Känslor och tankar börjar kriga i huvudet på honom och han ser henne svimma där på golvet.
En dörr till höger öppnas och där stå en förvånad äldre man, huvudansvarig för byggnaden som hade hört skotten.
“Vad i hela fridens namn är det som pågår här!” utbrister den äldre mannen.
“Terrorhot, som är avstyrt” säger han, tar upp handfängslen och låser kvinnan i sitt livs händer.
Den äldre mannen kollar mycket förvirrat på portföljen och sen på kvinnan för sen på Anka.
“Ta med dig portföljen och följ med mig, men var försiktig.. det är en bomb så tar jag kvinnan” säger han och lyfter upp den skjutna och avsvimmade kvinnan i sina armar och bär henne emot hissen, han tittar bak en snabbis och ser hur den äldre mannen lyfter sakta upp portföljen, stänger den med samma omtänksamhet som han höll ett litet barn och så sakta kommer han efter.
Dom båda ställer sig i hissen och han drar upp walkietalking och säger : “Ring bombgruppen, polisen och en ambulans med poliseskort, vi har haft en incident.”
Han får inget svar utan det bara sprakar i den.
Dom stannar på planet längst ner, stiger ut och härifrån blev det svart.
Han flyger i universum, stjärnor och galaxer är runtomkring honom. Det är stillsamt, kallt och oändligt.
Plötsligt så slår en orange blixt i honom, sen en lila, huvudet blir en tornado av orange och lila, en explosion, han hör kvinnan i sitt liv gråta och säga “jag älskar dig” män som skrattar och tusen själar som skriker i hans huvud, han vill därifrån men han kan inte fly ifrån skriken, blixtarna blir värre och värre, han ser död blandat med universum han villl bara skrika.
Det blir svart igen.
Ett svagt ljus i mitten av ett stort lila rum.
Tre flugor hovrar där i rak linje.
“För din inkompetens så har vi beslutat att vi du ska förlora allt.” säger flugan till vänster
“För din oaktsamhet så har vi beslutat att vi ska ta mer än allt” säger flugan till höger
“Vi har beslutat att vi ska ta din själ” säger flugan i mitten.
“Domen har fallit”.
Han vaknar upp av sin alarmklocka som visar 00:00. Han ligger i en gammal kartong på ett öppet jordfält mellan ett par stora gråa och svarta höghus med mörka fönster.
Han sakta sätter sig upp, skrubbar sitt skäggstubb och tittar över fältet där han ser Sten och Stanley sitta och kolla på en gammal TV delandes på en spritflaska och tjoande.
Han sträcker sig ner för att fiska upp sina cigg, Mcsplirrens, öppnar paketet - det finns bara en kvar.
“Jävla skit, har dom fittorna snott av mig igen, helvete också”, han tar ut ciggen och tänder den för att knölar ihop paketet i handen, kastar det och börjar gå emot höghusen.
Stilen : Blandning mellan Max Payne, Arne Anka och Kalle Anka.
Han, en anka som är säkerhetsansvarig för en väldigt stor byggnad, hotell, mötesplats och restaurang för fina diplomater, en gång tidigare anställd av CIA som tog ett jobb mindre riskabelt än de intensiva uppdragen där han smugglade knark in till landet, dealade med kriminella och sköt sig ur situationer. Jobbet passade honom perfekt, det var lugnt och stillsamt, precis som han ville ha det.
Han hade även mött en kvinna i sitt liv som han ansåg vara den rätte för honom och med de kontakter han hade så bjöd han henne på den restaurang han hade vid den stora byggnaden. De drack, skrattade och log kärleksfullt mot varandra, han klädd i sina fina arbetskavaj och hon i en fin klänning då han kände i fickan “jäklar, jag har glömt mina cigg uppe på mitt kontor” “men du kan få av mig” besvarar då kvinnan. “Du vet ju att jag bara röker McSplirrens, sitt kvar här och ta dig en till drink så kommer jag snart” säger han och ställer sig upp för att gå upp emot kontoret. Hon tänder en cigg och sträcker sig för att roppa på kyparn.
Han trycker fram hissen och drar sitt kort för att sen trycka på den 39de våningen, den för de mest viktigaste gäster och även kontor för de högsta ansvariga, stående där med lounge musiken i bakgrunden så känner han fickorna igen, ja pistolen sitter fint där den gör undangömt. Utan den kan han inte gå runt här ifall något skulle hända, ett par tändstickor och walkie talking, mobiltelefonen går han aldrig runt med nu förtiden, förmycket av ett stressmoment.
Det plingar till, det är hans våning och han går ut i den korridor som går i tre olika gångar, fram för de viktigaste VIP rum, höger för säkerhet och vänster för ägaren av fastigheten och de mötesrum och lyxavdelning för de som är VIP. Han stiger till höger och ser i den guldiga brickan bredvid dörren sitt namn “R.Anka, Säkerhetsmanager”, han drar kortet och går in på kontoret. Medans han kollar sig omkring på vägarna, gamla bilder ifrån den goda tiden på CIA, jaga skurkar, bete sig som en skurk, utlandstjänster och inrikesstjänster, gamla vänner som strök med och de medaljer han fick ta emot. Han sträcker sig till skrivbordslådan och öppnar, fiskar upp ett halvfullt smått trasigt paket av Mcsplirrens, duger mer än väl för honom. Han är inte en kräsen anka.
Han går ut och ställer sig framför hissen igen för att trycka upp den då dörren öppnas och ut stiger kvinnan i hans liv med en ljuddämpad pistol i handen och en portfölj i andra. Va fan? Vad är detta djävulskap? Tänker han.
Backa! Annars skjuter jag! väser hon.
Va är det hela friden frågan om? besvarar han henne
Håll käften! Upp med händerna innan jag fyller dig med kulor! väster hon igen, du ska hålla dig undan!
Han lyfter händerna över huvudet backar några steg. Hon stiger ut i korridoren och gör en vinkning med pistolen att han ska gå till vänster “Se så, börja gå!”.
Han går med händerna lyfta ner för korridoren och när dom står mellan de inglasade mötesrum och de dörrar som leder till lyx avdelningarna så säger hon plötsligt stanna.
Vänd dig inte om! Väser skarpt med pistolen fortfarande riktad mot honom medans hon böjer sig ner för att öppna portföljen. Han hör ett par knapptryck pipande ifrån den sen hur en timer går igång, en klassiskt portfölj-bomb med andra ord. Han känner pistolen slå emot bröstet, att hon var så dum och inte tog den ifrån honom. Hon måste ju vara en nybörjare eller riktigt stressad så hon glömde, hur som så såg han sina chanser att kunna göra ett motstånd så han började spana runt i rummet.
Ögonen faller emot en spegel som hänger en liten bit bort så han kan se hur hon riktar pistolen mot honom och går sakta fram, lite väl för nära då han ser sitt tillfälle och duckar runt vändande emot henne och slår undan pistolen som ger ifrån sig ett skott in i väggen.
Han ger henne en redig smäll över kinden och hon faller ihop, lustigt att han skulle slå kvinnan i sitt liv tänkte han i stunden, något han aldrig skulle själva tänka sig kunna göra.
Han sparkar undan hennes pistol och drar sin egna och riktar den mot kvinnan i sitt liv som ligger där med gråten i halsen “jag kunde inte skjuta dig, jag skulle ha gjort det...men jag älskar dig så jag kunde inte”, “Tyst, rör dig inte alls” säger han och kollar på den öppna portföljen med de två tuber på vardera sida och en timer i mitten med den röda texten som står på 0:35 sekunder.
“Det var menat att jag skulle ha skjutit dig och sen lämnat byggnaden precis innan den explodera” snyftar hon vidare.
“Tyst” säger han och tittar på den analyserande, han ser ett par sladdar som går men inget han känner igen sen tidigare.
“jag kunde verkligen inte..mina känslor är för starka för dig.”
Han svarar inte utan ser hur den tickar ner mera, 0:23 och han inser snabbt att dom aldrig kommer komma undan den smäll som kommer ske snart, han måste improvisera.
“Den går inte att desarmera, låt mig få gå” säger hon.
Åter igen så svarar han inte henne utan han ser nu att det står 0:15.
Han suckar till, tar alla sladdar och rycker till, hon flämtar.
Siffrorna försvinner, bomben la av. Han pustar ut och hon ser ut att hon håller på att svimma.
Han ställer sig upp och lägger ner pistolen i hölstret igen då han ser henne tar chansen att försöka i vilt panik fly mot trapphuset då han drar upp pistolen igen och vrålar : Stanna eller så skjuter jag! hon stannar inte, han skjuter ett varningskott bredvid henne, hon är kanske 50 meter ifrån dörren, sen ett till, 10 meter och så skjuter han ett till skott som träffar henne i foten, hon faller omkull.
“Nybörjare, måste vara första gången hon gör något sånt här” tänkte han och skakade på huvudet medans han går fram emot henne och hölstrar vapnet. Hon ligger där och gråter “hur kunde du skjuta mig, jag trodde du älskade mig.. hur kan du!?”
“Jag gör mitt jobb, och du gjorde ditt ser jag, men känslorna finns där så jag sköt dig bara i foten”.
Hon tiger stirrande ner i backen, skäms nog för det misslyckande hon har gjort men även nog över hur allt som hon precis byggt upp har kollapsat. Ja, det hon har byggt upp..relationen till han själv, var allt bara falskt för att hon skulle komma åt information? Ja han vet ju att han har tagit med henne upp på kontoret ett par gånger tidigare och hit upp kommer ju inte alla utan att dra ett kort.
Tankarna slår nu honom, har han blivit bedragen? Men hon var ju kvinnan i hans liv. Känslor och tankar börjar kriga i huvudet på honom och han ser henne svimma där på golvet.
En dörr till höger öppnas och där stå en förvånad äldre man, huvudansvarig för byggnaden som hade hört skotten.
“Vad i hela fridens namn är det som pågår här!” utbrister den äldre mannen.
“Terrorhot, som är avstyrt” säger han, tar upp handfängslen och låser kvinnan i sitt livs händer.
Den äldre mannen kollar mycket förvirrat på portföljen och sen på kvinnan för sen på Anka.
“Ta med dig portföljen och följ med mig, men var försiktig.. det är en bomb så tar jag kvinnan” säger han och lyfter upp den skjutna och avsvimmade kvinnan i sina armar och bär henne emot hissen, han tittar bak en snabbis och ser hur den äldre mannen lyfter sakta upp portföljen, stänger den med samma omtänksamhet som han höll ett litet barn och så sakta kommer han efter.
Dom båda ställer sig i hissen och han drar upp walkietalking och säger : “Ring bombgruppen, polisen och en ambulans med poliseskort, vi har haft en incident.”
Han får inget svar utan det bara sprakar i den.
Dom stannar på planet längst ner, stiger ut och härifrån blev det svart.
Han flyger i universum, stjärnor och galaxer är runtomkring honom. Det är stillsamt, kallt och oändligt.
Plötsligt så slår en orange blixt i honom, sen en lila, huvudet blir en tornado av orange och lila, en explosion, han hör kvinnan i sitt liv gråta och säga “jag älskar dig” män som skrattar och tusen själar som skriker i hans huvud, han vill därifrån men han kan inte fly ifrån skriken, blixtarna blir värre och värre, han ser död blandat med universum han villl bara skrika.
Det blir svart igen.
Ett svagt ljus i mitten av ett stort lila rum.
Tre flugor hovrar där i rak linje.
“För din inkompetens så har vi beslutat att vi du ska förlora allt.” säger flugan till vänster
“För din oaktsamhet så har vi beslutat att vi ska ta mer än allt” säger flugan till höger
“Vi har beslutat att vi ska ta din själ” säger flugan i mitten.
“Domen har fallit”.
Han vaknar upp av sin alarmklocka som visar 00:00. Han ligger i en gammal kartong på ett öppet jordfält mellan ett par stora gråa och svarta höghus med mörka fönster.
Han sakta sätter sig upp, skrubbar sitt skäggstubb och tittar över fältet där han ser Sten och Stanley sitta och kolla på en gammal TV delandes på en spritflaska och tjoande.
Han sträcker sig ner för att fiska upp sina cigg, Mcsplirrens, öppnar paketet - det finns bara en kvar.
“Jävla skit, har dom fittorna snott av mig igen, helvete också”, han tar ut ciggen och tänder den för att knölar ihop paketet i handen, kastar det och börjar gå emot höghusen.
