Idiotiskt att förlita sig på psykiatrin när man har problem (särskilt autism)?

Med tanke på hur länge man måste vänta, är det värt det? Är det värt att ha höga förväntningar under en lång väntan? Jag är orolig över att bli besviken som alltid av vården.

Jag har allvarliga problem med min autism vilket innebär att jag ständigt känner mig utanför, ensam och bryter kontakter med andra personer eftersom jag känner att andra inte gillar mig och att jag inte kan lita på folk. Det börjar verkligen förstöra mig inombords (är ju knappast något kvar).

Ifall man inte kan förlita sig på att psykiatrin "fixar" sina problem, vad ska man göra? Måste man själv rota sig in i problemen och lösa dem?

Skapade tråden eftersom många säger att man ska söka till psykiatrin men utifrån erfarenheter väntar man bara i 50 år och blir bortskickad.

Jag tycker att du ska kontakta dem. Ge dom en chans.

Det tar för lång tid, har inte ens fått remiss svar. Vill inte ha falska förväntningar och sedan bli besviken, förra året sökte jag i mer än ett år utan ett ända terapisamtal.

Ja det beror väl lite på vilken vilja man har att åtgärda problemen själv och vad det är man förväntar sig att de ska göra.

Vad förväntar du dig att de ska göra, utöver att kränga mediciner och leka häxdoktor?
Vad tror du att de kan göra som du inte kan göra själv?

De kommer förmodligen ändå inte kunna hjälpa dig så kan du sköta ett jobb så skit i det. Enda "fördelen" är att man kan bli försörjd på livstid. En diagnos (kanske speciellt inom autism-spektrat) kommer dessutom med en rad nackdelar som det sällan talas om.

Det är det som bekymrar mig, att jag redan själv har listat ut allt jag själv behöver göra och att jag väntar i onödan bara för att se att de ger mig samma svar.

Jag vill att de hjälper mig med sociala förmågor. Jag beter mig oftast olämpligt, har svårt att kontrollera känslor som paranoia och att lita på andra. Svårt att känna mig bekväm med andra.

Har förlorat alla mina vänner pga detta, tror det är något allvarligt de kan hjälpa med eller något.

Då kan du lika gärna läsa nya testamentet, egenskaperna som nämns där brukar vara uppskattade i de flesta kulturer.
Bara för att en psykolog säger samma sak om och om betyder det inte att det fastnar hårdare, det är ändå man själv som utför det i slutändan. Dessutom har de en tendens att ändra sig och var lite flummig för att kunna skjuta in ett "men vad känner du" lite här och vae, vilket ju oftast är just det som ställer till det för folk.

Lika bra att håll sig till något konkret och välbeprövat.

Psykiatrin har ingen quick fix det psykiatrin kan göra utöver att ordinera medicin är att ge dig kontakt hos habiliteringen det finns grupper där du kan få lära dig om din diagnos, hur man ska hantera situationer och dylikt. Om du inte redan har en diagnos är kontakt med psykiatrin det första du måste få till och sen se till att komma till habilitering, träffa en kurator. Du måste själv ligga på och se till så att du får hjälp om du inte har anhöriga som kan hjälpa vården är som den är, om det tar tid måste man ringa.

Ok, ifall det du säger stämmer är det kanske inget vidare att få hjälp med sociala förmågor.

Hur får man hjälp med t.ex. självkänsla och övriga negativa känslor som att man inte litar på andra, är paranoid över andras motiv och liknande?

Är inte religiös.

Säg att jag nu begär tid hos Habiliteringen (gjorde det nyss), kan jag snabba på processen på något sätt?

Man behöver inte vara religiös för att nyttja råden som handlar om interaktionen människor emellan, du blir inte tokig bara för att du öppnar boken.
Måste det vara en legitimerad läkare som säger att det kan hjälpa att visa kärlek, glädje, frid, tålamod, omtänksamhet, godhet, (även tro, men icke-religiösa vill ju gärna veta istället) mildhet och självbehärskning?

Det behöver inte för den sakens skull betyda att man ska vara ett veritabelt mähä, man kan vara trevlig men ståndaktig ändå.

Vad gäller tillit så är det klart att man blir paranoid för vissa, men det är något man får jobba förbi.
De som visar sig var opålitliga behöver du helt enkelt inte tillförtro saker som är viktiga för dig.

Det framgår inte av det du skriver om du har fått en diagnos inom psykiatrin genom en utredning av Aspergers syndrom (aka autismspektrum). Det verkar snarare som om du själv konstaterat att du har syndromet, vilket inte är så ovanligt och inte så svårt för en aspie att göra heller. Om du har fått en diagnos så ska du ju ha kontinuerlig kontakt med habiliteringen och kunna gå kurser och liknande där. Är den "process" du nämner just utredningen för en diagnos genom sjukvården?

Själv kunde jag med ganska god säkerhet ställa diagnosen autismspektrum på mig själv några tiotal år innan jag fick den genom psykiatrin, och gick därför till min husläkare och begärde en utredning när min depression blev alltför svår att hantera. Jag tänkte att det skulle hjälpa, men det tog närmare 7 år innan jag kunde genomgå utredning, p g a att det inte syns på mig att jag är aspie ens för erfaren expertis. Under den långa väntan hann jag gå ner mig ganska ordentligt (mest av andra orsaker) och mina problem blev svårare att hantera, samtidigt som diagnosen i sig inte gav så mycket visade det sig.

Om du vill kan du väl gå direkt till terapisamtal utan diagnos och försöka få hjälp av en psykolog. Det finns de psykologer som har specialkompetens inom just autismspektrum och kan ge specialiserad hjälp.