Var 80- och 90-talen "magiska"? Hur var det att leva då?

Det var en helt annan värld och ett helt annat liv man levde. Man tycker att nu när världen har öppnat
upp sig, och vi inte lever i sådan ovisshet, att vi kunde vara mer levnadsglada.
Tex, jag kommer ihåg när vi stack iväg på en interailresa, så åkte vi till Paris.
Vi var 16-18 år gamla. Vi hade ju inte en möjlighet att fatta hur det var i Paris.
Hur som helst så hamnade vi i tågcentralen Gare Du Nord. Och det kändes bokstavligt talat
som att världen hade tagit slut. Vi visste inte riktigt hur vi skulle ta oss vidare därifrån.
Gendarmerna hunsade på oss när vi satt och försökte klura ut nästa steg.
Vi gick över gatan och köpte oss en varsin baguette. Vi var så färska ungdomar, att vi
inte hade koll på att Paris har 5 större tågcentraler. Då dök det upp två äldre svenska
killar där och sade att på 5 minuters gångväg finns en annan tågcentral. Visst, vi tog oss dit.

Det är så jag menar att livet var ett oskrivet blad. Fast jobbigare. Visst är det bra att internet
finns, men det rena leva livet, har lite försvunnit. Internet är en tillgång. Samtidigt verkar
den ha gjort livet mer osäkert på andra sätt. Man var tvungen att tåla lite motgångar och ha
ett annat tålamod på 80-talet jämfört med nu.

Nej. Jag röstar på 70-talet i detta. Det fanns en del bra saker kvar på 80-talet, men där började den eländiga vägen. Sedan 1990 och framåt är det omänskligt i Sverige.

Det fetade är det som gör att 80- och 90-talet är så "magiska" för oss som var unga då. Exakt allt är magiskt när du är 16, du har ju liksom i många fall inte knullat en och det ligger en värld av "firsts" framför en.

När var senast gången som du som vuxen upplevde något helt nytt?

När upplevde jag nåt nytt senast?

Jo, när jag hamnade bland religiösa, det finns massor att upptäcka där också.

Men jag förstår att ungdomar nuförtiden, precis som vi när vi var unga på 80-talet gillar Rock'n Roll liv.

Det fanns nog en hel del som var mindre bra på den tiden, men framför allt så fanns det en framtidstro under nästan hela 1980 talet som helt enkelt inte finns idag.

Du är nog så ung att du nog aldrig gått i ett hav av bara svenskar. Den känslan av självklar gemenskap kan inte förklaras utan märks först när den nu är förlorad.

Konstnären Andy Warhole ska ha sagt att han åkte till Sverige en gång om året för att uppleva skönheten hos människorna. Han ansåg att det i Stockholm fanns den högsta densiteten av vackra människor på planeten. Det kommer varken du eller jag att få uppleva igen.

Hur var det att leva på 80- och 90 talen?

Fick själv aldrig uppleva dessa årtal, men kommer på mig själv med att drömma mig "tillbaka" till denna tid då jag upplever dessa epoker som så extremt mycket bättre än nutiden. Upplever nästan att dessa årtionden framstår som "magiska" i jämförelse med dagens värld.

Förnekar inte att jag hellre hade velat vara född så att jag "timade in" dessa tider. Att ha varit född på 60-70-talen hade varit perfekt, och varit ung under 80-90-talen. Förstår om det låter konstigt, men så är det.

Ni som var med, hur var dessa årtionden? Var massinvandringen och mångkulturen lika hemsk som idag? Matades man med feminismskit och vänsterpropaganda genom allt ifrån TV-nyheterna till cornflakespaketen? Gick det några 30-åriga muslimska män i er förskoleklass? Oroade man sig någonsin för att man ska behöva emigrera en dag?

Är mina känslor till det förgångna rationella? Söker alltså perspektiv från någon som var "ung"/"vuxen" på 80-90-talen och kan jämföra?

(Edit: lånat ett konto, för det fall att någon som "känner" denna användare läser tråden.)

Den självklara gemenskapen fanns inte då eftersom den var självklar.